På alerten.

Jag ängslas en smula över att jag håller på att bli gaggig. Jag står och hummar och säger påfallande ofta ööhh och ääh i stället för att producera kvickheter. Så jag tänkte att jag kanske skulle börja lösa korsord. Det lär vara oslagbart när man behöver motionera hjärnan. Jag tycker inte det är så överdrivet lustigt, men vad gör man inte för att inte bli en slappskalle. Så jag tog fram DNs lördagskryss när jag inte kunde somna om i morse. Efter två timmar ser det ut så här.

(Som vanligt framträder detaljerna i min skarpsinnighet extra tydligt om man klickar på bilden. )


Läs även andra bloggares åsikter om korsord

Några dagar i maj

Jag tog ledigt några dagar bara för att jag behövde det. Och åkte till mitt eget chateau i den ångermanländska skogen. Där blev jag bjuden på vår en gång till. Och goda middagar hos mamma. Jag trodde att jag skulle vara för stressad för att kunna koppla av men det var fel. Jag sov tolv timmar per natt. Jag funderade på att ringa till jobbet och säga upp mig, men nu är jag tillbaka i stan igen.

Mitt eget Tara

Klarbärsträdet

Jag tittade upp i himlen några timmar

Medan jag lallade omkring och petade i mina rabatter hann det bli skinn på kaffet. Rätt gott ändå faktiskt.

Torpstugeägaren leker med sin kamera, inte alltid med så lyckat resultat.

Rocka loss

I går var det Björkhagens dag. Festligheter och korvätande. Den där innerliga förortsatmosfären som jag nästan hunnit glömma men som utan att knacka på dörren trasslar sig rakt in i hjärtat igen, hos en i roten hängiven förorting. Fastän det är tre grader och alla sitter och sneglar misstroget mot gråmolnen på himlen, så finns skrattet och värmen där. Barnen springer och de vuxna säljer saker och är på plats. Fröken Siri och jag möts av en slump på tunnelbanan och laddar med pastasallad och cola i förväntan inför SPELNINGEN. Rockbandets första. Två månader i replokalen och så hej hopp upp på den råkalla utomhusscenen.

Ni kommer att inta världen mina darlingar! Så bra ni är. Hur kan ni vara så coola och rutinerade, det var ju typ i förrgår ni stod på fritids och sjöng i shampoflaskor?

Chics talk

Vindrickning på välfrekventerad bar på Odengatan.
Två herrar i ÖVRE medelåldern.
Bordet bredvid.
Annie och jag lyssnar förundrat.
Vem har sagt att killar inte pratar känslor?

" Å då sa hon, skärp dej Pelle, jag va aldrig tillsammans me honom, å då sa jag, men det verkade så, du titta ju på han som om du gilla han å sen gick ni in i andra rummet. Va gjorde ni där? Å då sa hon inget, å då börja ja grina, för hon kan ju inte bara skita i å svara liksom, å så gick hon å sen sprang jag efterna och sa att att jag ju för fan älska na och tycker du ja gjorde rätt? Eller skulle ja liksom inte ha sagt nåt å i stället liksom låta na va osäker? Va skulle du ha gjort? I alla fall tänkte ja påna hela kvällen. Hon e ju så fin! Tyckeru ja ska ringa na ikväll? Eller så skiter ja i de för ...nä ja vet inte. Kanske ja ringer i alla fall, annars sticker hon väl till honom fast hon sa ju...."

Vi var tvungna att gå därifrån. Vi blev helt desorienterade. Vi hade faktiskt egna problem att prata om.

(Bilden från Anna-Karin Eldes Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem)

Elefanterna trumpetar

Jag är mot bättre vetande förtjust i dem. Ni vet, elefanterna på parnassen. Jag råkar tycka att det finns vissa kvaliteter. Nu har den ene retat upp den andre. Tompa beskyller Larsa för att vara grund. Lite halvt på dekis efter åttiotalshöjdarna som var granne med gud. Själv besväras Tompa av att han inte på ett tillräckligt finkänsligt sätt kan tacka nej när Larsa erbjuder honom att regissera hans pjäser. Tompa sätter hellre upp Ibsen eller Pinter. Jo man tackar. Men finkänslig, nja jag vet inte. Jag tycker nog att Tompa fläskar på rätt bra när han kräks över Larsas skaldjursfaiblesse och tillhörande magknip. Jag har inte läst dagboken (eller vad det är), men jag ska. Var så säker. Ce säger att man skrattar hela resan till jobbet. Jag älskar den där typen av sofistikerat skitprat. Det jag inte fattar är att de gitter bråka. Båda är giganter i sin branch. VEM ifrågasätter egentligen deras storheter? Och vem intresserar sig för att stå och heja på än den ena än den andra? Två präktiga gamla hannar som vässar sina betar och rusar mot varandra för att vi markattor ska vara helt säkra på vem som är virilast. Min snaskiga fantasi målar upp att det är en kvinna med i bilden. Vem kan DET vara?

Läs även andra bloggares åsikter om Thommy Berggren, Lars Norén

Att analysera

Jag sitter hemma och skriver på en analysdel till en rapport som ska vara klar när som helst. Jag har alltså sjappat från den aningen stimmiga kontorsdelen av min arbetsplats för att få arbeta i fred, så att jag ska kunna tänka klart och rationellt och, ja just precis, analytiskt.

Men först tog jag en promenad hem i vårvädret. Sedan åt jag en präktig lunch. Min damtidning hade dumpit ner i brevinkastet. Således kände jag mig nödd att läsa den minutiöst tillsammans med laxpytten. Eftersom jag lovade jobbet att hålla mig uppkopplad så att jag kan besvara mina inkommande jobbmejl under min hemjobbareftermiddag, kopplade jag så småningom upp mig. (Efter pytten.) Nu är jag uppkopplad. Eftersom klockan redan är tre börjar det snart bli dags för en slurk kaffe. Jag lovade Caroline, min analysarbetspartner, att skicka henne ett utkast framåt eftermiddagen. Jag får väl helt enkelt försöka skriva fort.

Läs även andra bloggares åsikter om arbeta, hemma

Blogglista

Jag har så länge tänkt skaffa mig en sån där imponerande lista på bloggar jag läser, som de flesta bloggare med anseende håller sig med. Men det kommer av sig hela tiden. Min lista bara krymper och krymper i stället för att expandera. Jag har fullt sjå att hålla reda på min egen blogg. Jag börjar smått inse att jag är en usel bloggare.

Ärter och bönor

I morse fick man veta på morgonnyheterna att maten håller på att bli så dyr så att barnens skolmat kommer att bli lidande kvalitetsmässigt. Det låter ju verkligen inte bra. Men i nästa mening sades det att man kanske rent av skulle bli tvungen att dra ner på köttportionerna och servera mer bönor i stället. I ljuset av allt klimat- och hälsoprat tyckte jag nog att nyheten toppades av ett besynnerligt antiklimax. Vad förväntas vi utbrista? Oh nej! Inte bönor, det som är så nyttigt!

Läs även andra bloggares åsikter om skolmat, bönor

Väsentligheter en måndag i maj

Idag hände följande:
Jag tog lunch på stan med C. Vi hade mycket att prata om. Vi gnällde lite över sakernas tillstånd men öste lovord över våra medarbetare. Vi åt stora, förbjudna räkor i frityrsås. Fy vad vi skämdes, men vi valde ett bord med bås och höga kanter så att inga bekanta skulle behöva bli illa berörda över att springa in i oss. Jag hade sagt på jobbet att jag skulle vara tillbaka vid ett. Jag kom en liten smula senare.

När jag kom tillbaka till jobbet uppträdde jag besvärande energiskt. En långlunch förpliktigar på något sätt att man arbetar in resten av veckan under återstoden av dagen. Jag rände alltså omkring och ställde obegripliga frågor, mejlade och var allmänt tjatig. Efteråt kunde jag inte påminna mig om vad jag egentligen sysslat med.

Under eftermiddagen drog alla anekdoter om sina deklarationer. Maria vann. Hon hade lagt sin deklaration på golvet i hissen och glömt den där. Promenixat iväg till tunnelbanan, förmodligen med intressantare saker att tänka på. (Hoppas du hittade den sweetie!)

När jag skulle åka hem och stod i busskön frågade en kvinna var jag hade köpt min kappa. Hon tyckte den var snygg. Min kappa är inte snygg, den är skrynklig. Den är köpt på rea på Lindex i Härnösand 1997. Hon kanske var blind.

Nu tänker jag sätta mig framför teven och titta på You´ve got mail. Den har jag sett sjuhundra gånger förut. Typ.

Läs även andra bloggares åsikter om Vardag

Den här helgen...

...har jag umgåtts med älskade vänner. Umgåtts med kära bröder.
Idag hämtade jag i styrka och vederkvickelse från en ljuvlig promenad i Drottningholms slottspark.