Gå ut och dansa

Ibland kommer det över oss, vi mogna singeltanter på några och femtio. Man kanske skulle hasa upp ur soffan, släcka ner Peter Settman och gå på danslokal. Och så gör vi det. Glömska av hur halvdant det var förra gången travar vi iväg. Man vet ju aldrig, kanhända lurar den rätte i environgerna. Vi går till jazzklubben, det är det enda stället vi kommer ihåg namnet på. Där är det härligt mörkt. Trumpetaren knäcker våra trumhinnor redan på väg ner i trappan och det är gott om dansanta kavaljerer som gaskar upp sig ur simmiga glas. Jag tycker egentligen att det är trevligt att hänga i baren och lyssna på bandet. Problemet är att jag småskraj över att bli uppbjuden. Vilket kan tyckas konstigt eftersom jag är där för att dansa. Men, eftersom jag utgår från att jag är en chanslös looser kan jag inte tänka mig att jag ska bli uppbjuden av någon annan än kvällens mönsterfiasko. Medan jag i själva verket är på jakt efter prinsen himself. Reglerna är artonhundratalsmässiga. Gubbarna bjuder upp. En gång frågade jag en man om han ville dansa, men han blev helt förstummad och backade ur min åsyn. Kanske för att ringa polisen, så det gör jag inte gärna om. Så i stället sätter jag mig tillrätta i lokalens dunklaste hörn och lägger armarna i kors. Tittar företrädesvis på mina skor och sippar småförnärmat på mitt billiga survin. Förmodligen ser jag ut som en dryg djävla isprinsessa. Tror ni att någon vågar sig i närheten? Nänä. Jag får sitta ifred, garanterat. Faktum är att jag trivs rätt bra i rollen som den där stela, tondöva kärringen. Jag kan sitta där och lyssna på musiken och kolla läget rätt obesvärat. Jag har faktiskt trevligt. Men jag tycker synd om herrarna som ska gå där och våndas och spana och slita skosulorna innan de vågar säga Får jag lov. Tursamt för dem är de flesta damerna betydligt mer uppknäppta än jag. Om jag stannar framåt natten brukar jag ändå till slut bli uppbjuden. Av någon helt omdömeslös idiot som är tillräckligt snorfull för att missa mina signaler om att endast den bäste är god nog åt mig.

Läs även andra bloggares åsikter om dans, dansa

Läsecirkelboken

Jag är på sidan 161. Hur långt har ni kommit? Förlåt, förlåt. Nästa gång jag får välja bok ska jag ta någon tunnare. Om jag får fortsätta att vara med i läsecirkeln efter den här provokationen vill säga. Kvar att läsa till nästa träff: 656 sidor.

Faktaruta: Läsecirkeln Septima läser just nu Rafik Schamis Kärlekens mörka sida. Läsecirkelmedlemmarna turas om att välja bok. Sist var det min tur.

En vecka senare

Nu kära vänner ska jag sluta tjata om Marocko. Jag har jobbat en vecka och traskar definitivt stockholmsgator igen. Men så ljuvligt det var....
Här är heller inte så dumt. Fåglarna ylar av hänryckning, de nyblivna mammorna jämför sina förlossningar på parkbänken bredvid så att jag har svårt att koncentrera mig på BOKEN och från Mälaren letar sig rökdoften av den första trimmade vattenskotern in i mina näsborrar.
Våren är här!

Essaouria

Om jag återvänder till Marocko, skulle det kunna bli till Essaouira. Det är en kuststad ungefär tjugo mil norr om Agadir. Kanske är staden mest känd för sin dragningskraft på hippies och rockandrollare på sextiotalet. Jag förstår deras förtjusning. Det är en mycket vacker stad, med fiske som främsta näring. En av mina danskavaljerer upplyser mig senare om att det är den blåsigaste staden i Marocko. Jag tror honom. Blåsten är påfallande frisk och tydligen en orsak till att staden trots sin charm inte drar särskilt många badturister. Atlanten viner oavbrutet och hårda vågor slår över piren. Här är det jacka och mössa som gäller, några shorts syns inte till. Vindsurfarna får dock sitt lystmäte.

Den indigoblåa färgen återkommer överallt i Essaouira. Det blåa sägs hålla det onda borta. Fiskebåtarna är genomgående blå. När stormen ryter och fiskebåtarna inte kommer i hamn på utsatt tid, går fiskarfruarna till en särskild plats och ber för sina män. Det är inte alltid som det hjälper.

På smågatorna i Essaouria pågår handeln av allt möjligt samtidigt.

Försäljning av teglas.

En av de mer oemotståndliga turistbodarna.

Typisk marockansk skivaffär "hål i väggen".

På vägen längs kusten mellan Essaouira och Agadir fick vi se de berömda klättrande getterna. Getterna klättrar upp i Arganträden för att äta av frukterna. Man kan tro att herdarna kastar upp getterna i träden för att turisterna ska kunna fotografera dem. Men det gör de inte. Getterna klättra upp i träden och ut på grenarna alldeles självmant. Goda bär tydligen.

Andra bloggar om: Marocko

Den rosa sagostaden

Du måste se Marrakech! Det säger alla som varit i Marocko. Och jag åkte till Marrakech.
Staden är stor och består inte bara av sagoberättare. Bilarna åker gärna fem i bredd om de får plats. Det får de inte men det finns ju trottoarer. Det tutas. Jag skulle aldrig våga åka hästdroska i Marrakech. Bussarna touchar ekipagen men hästarna svarar inte ens med ett frust. De är förmodligen höga på avgaser. Flickorna åker vespa. De har inte alltid slöja. Nästan alltid, men ibland är det bara de mörka lockarna som fladdrar.

Vår chaufför styr minibussen mot Djema el Fnaa. Torget mitt i stan. Vi går genom soukerna och jag är glad att jag går med guide. Jag hade aldrig hittat hem igen om jag gått ensam genom smedernas souk, vävarnas souk eller apotekarnas souk.

Vi äter en trerätterslunch i en restaurang med låga kuddsoffor. Det marockanska vinet ingår. Mina medresenärer från minibussen beställer in en pava till, knyter upp skorna och lägger sig till rätta i sofforna. Jag gör mig redo för en egen promenad. Vi har rätt mycket Fri tid, vilket känns befriande. Jag börjar bli lite blasé på alla medelålders par, hur välmenande och rara de nu än är. Mitt mål för dagen är att köpa tofflor. Det är det enda jag verkligen vill ha med mig hem. Toffelmakarnas souk är en våt dröm för en shoegal. Kilometrar av toffelstånd. Jag köper två par, ett par knallröda och ett par ljusblå med broderier och klack. De blå är tveksamt om jag någonsin kommer at bära, men i alla fall.

Jag irrar omkring i soukerna ett par timmar. Jag kan inte bestämma mig för om det är befriande eller läskigt att jag inte riktigt vet var jag är. Det börjar regna och dropparna faller mellan strå- och plåttaken. Kryddförsäljarna täcker sina varor. Det doftar fuktig kanel och kummin.

När jag närmar mig torget igen tittar solen fram. Det är varmare än någonsin tidigare och jag längtar efter min solhatt som ligger kvar på hotellet. Jag köper dadlar och går runt och tittar på folklivet.

Från ett café ser jag torget fyllas. Det blir tätare och tätare med folk. Jag uppskattar myntatéet i värmen.

Plötsligt börjar torghandlarna fälla ihop sina stånd. Fram springer restaurangägarna med sina kärror. Bord, bänkar och kokkärl ställs i ordning. I ett huj förvandlas torget till en stor utomhusmatsal. Människor strömmar till från alla håll. När mörkret faller är Djema el Fnaa helt förvandlat. Längs torgets sidor står sagoberättarna och berättar sagor. De förtrollar sin publik. Uppmärksamheten är total. Samma seriositet ser jag inte hos ormtjusarna. De flöjtar på och får glasögonormarna att vaja men plötsligt springer de upp och jagar skrikande iväg turister som de inte tycker är frikostiga nog med sina dirham. I mitten av torget äter Marrakechborna sin middag. Familj efter familj doppar fingrarna i taginegrytor och couscous.

Vi äter en sen middag i ett fantastiskt palats. Men ingenting kan mäta sig med nattlivets Djema el Fnaa. Jag känner att jag måste sova in mina intryck för att kunna njuta av morgondagens färd mot kuststaden Essaouiria.

Tillbaka

Jotack, nog är jag tillbaka alltid. Det har tagit i stort sett hela dagen att läsa mejlen. Skriva några brådskande dito och gå på webbmöte. Agadir my love, jag tror jag återvänder på stört. Varför får aldrig jag något litet arv så att jag kan sitta i ett pörte och leva på räntor? Ett pörte i Agadir...

Sällskapshotellet

Som sagt, jag är inte särskilt resvan om man jämför med många av nutidens globetrotters. Redan på planet ner till Agadir hör jag de andra resenärerna prata om sina Indien-, Turkiet-, Thailand- och Venezuelaresor. Och vilka hotell de bott på. Eftersom jag inte kan mäta mig med de här superaktiva charterresenärerna kan jag heller inte bräcka med särskilt ingående hotellkunskap. Ett är dock säkert. Jag har aldrig tidigare upplevt något liknande i hotellväg än det All inclusive-pang jag tillbringade min semestervecka på. I mitt tidigare liv bodde jag på billigast tänkbara syltor. YMCA-inrättningar i halvstora amerikanska städer, där man sov på golvet. Ett sjabbigt hotell i Marseille där jag tvingade B att baxa ett skåp för dörren eftersom den inte gick att låsa. Hotel Orient i Paris som var sju våningar högt och bara kostade några sous natten. Madamen tog aldrig av sig den allt annat än fräscha morgonrocken med tillhörande tofflor och hon svor åt oss om vi satt kvar i frukostmatsalen längre än fem minuter. Jag minns Monsieur som något mer sofistikerad. Han bar åtminstone kläder. På det här hotellet bodde hela vänkretsen på sjuttiotalet. Det var ju så billigt.
Åter till Marocko. Club la Kasbah. Så heter hotellet. Jag möts i ingången av en bärare och en vakt. Det ska visa sig att vakterna granskar de inpasserande med örnblick. Icke betalande göre sig ej besvär. Det är imponerande stort. Jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag checkat in. Poolområdet breder ut sig, det är stoj och glam i barerna, människor som ser ut att ha bott där forever springer runt och dricker drinkar och plumsar i poolen. Jag känner mig tafatt och önskar att jag kunde trolla bort min ylleponcho som luktar hund och väger ett ton på mina axlar. Termometern står på 29 grader. Det är varmt.

(bild:ving.se)
Men undsättning kommer. Jag är inte den enda svensken på hotellet. Tre reskamrater uppenbarar sig och presenterar sig. Ammi och Kiki är systrar och har varit på hotellet åtta gånger tidigare. Mike är den enes son. De blir mina trogna ledsagare i tillvaron. Visar alla gratisbarer och gratisrestauranger. De hugger ett bord vid baren och beställer vin. Jag gör likadant. Klockan är tolv. En timme senare, när vi kommit igenom ungefär hälften av den marockanska buffén, är jag ordentligt slirig. Ovan att dricka svalt vitt vin mitt på dagen och trött efter tidiga morgonbestyr och flygresa. Jag lullar så småningom ner till mitt rum och packar upp och somnar som en sten.

Utanför mitt fönster.

Av den tid då jag inte sitter i olika utflyktsfordon tillbringar jag rätt mycket på hotellområdet. Det är oerhört bekvämt. Maten är utsökt, genomgående marockanskt kök. Jag äter och äter och dricker och dricker utan att på något sätt kunna tävla med de franska gästernas konsumtion. Hotellet är nämligen franskt. Gästerna är franska, språket är franskt, stilen är marockansk med MÄRKBARA FRANSKA INFLUENSER, om man så säger. Tjattret vid barerna är öronbedövande. Jag gör mitt bästa för att smälta in. Första kvällen innebär en viss vånda att behöva trava iväg till middagen på egen hand. Jag hittar ett litet ensambord i den inre delen av baren och beställer mot bättre vetande ett glas vitt. Jag tycker själv att jag är snyggt klädd i kjol och blus men inser att här är det fransyskt mode som gäller. Stilettklackar och klänningar som blänker. Frisyrer. En smörsångare i glansig hästsvans brölar i lite skiftande tonarter vid en ljudanläggning vid poolkanten. Dansörerna snurrar damerna mjuka. Jag känner mig ensammast i världen. Jag undrar hur pass snart jag kan gå och hitta ett dunkelt hörn i matsalen för att sedan så snabbt som möjligt försvinna in på mitt rum. Då kommer en liten yngling och bockar sig. Madame hit och madame dit. Säger han. Har jag trevligt? Ähum, säger jag och struttar iväg ungefär lika elegant som kamelerna på Kasban när han lotsar mig till dans. Det är en av grabbarna i l´ équipe de loisir. Fritidstruppen. En hårt arbetande skara ska det visa sig, som inte bara står för KVÄLLSSHOWEN utan också har till uppgift att bjuda upp tanter och farbröder, konversera vid midagsborden, spela vattenpolo och leka egendomliga lekar som ser ut att vara ämnade för barn men som det företrädesvis är halvpackade franska gentlemen som deltar i. Senare i veckan säger Mike efter att ha kollat in de middagsätande franska sällskapen i hotellmatsalen: Det här hotellet är precis som det i Dirty dancing. Och ja, det kan jag hålla med om. Precis. Fastän med friska inslag av Semestersabotören.

Här kunde jag sitta och läsa när jag tröttnade på poolen och baren, även om det inte hände så överdrivet ofta.

Le salon the thé

Om man händelsevis hade svårt att bestämma sig för poolen eller baren så gick det utmärkt att kombinera.

Backpacking och loppiga vandrarhem, baha baha.
Det här var ljuvligt!

Läs även andra bloggares åsikter om Marocko, Semester, Hotell

Utflykt ett

Min första heldagsutfärd går genom södra delen av Marocko och upp i den del av Atlasbergen som heter Anti Atlas. Jag blir upphämtad av en buss klockan sju. Det är jag och femtio danskar. Som tur är har vi en norsk guide. Hon berättar om det moderna Marocko och om det Marocko som inte är fullt så modernt. Bussen tuffar på längs väg N10 mot staden Taroudant. Agadirs stadsbebyggelse känns snart avlägsen när vi färdas genom Sousslätten, som ser allt annat än bördig ut men där det odlas en del efter vad jag förstår. För varje by vi passerar känns det som att förflyttas bakåt i tiden. Åsnekärrorna blir fler och fler, kvinnornas klädsel blir allt mer heltäckande. Vi rullar vid kanten av Saharaöknen. Det är hisnande. Det är inte den sanddynsöken jag automatiskt tänker på. Det är stäpp, vilket enligt guiden utgör nittio procent av Sahara. Vi stannar vid en oasstad som heter Tiznit. En liten oansenlig stad med skygga människor och trånga gränder. I en av gränderna besöker vi en silversmedja. Jag vet att jag kommer att förköpa mig. Vi kliver in och får se fantastiska smycken knackas till. Danskarna är törstiga. De undrar när det blir vätskestopp. "Snart" lugnar guiden.

När vi lämnar oasen tar ökenlandskapet över på riktigt. Vi stannar snart igen. Det känns som en utpost till no mans land. Det ser ut så här:

Och så här:

Jag är helt förhäxad. Jag står och stirrar ut i öknen. Bredvid stenmuren ligger ett skrangligt café. Vi kommer att stanna vid ett antal skrangliga caféer under de närmaste dagarna. Danskarna som jag åker med är mer intresserade av att röka cigariller och hitta något att äta än att titta på utsikten. Jag får ha öknen för mig själv. Det finns ingen öl så mina resvänner får hålla tillgodo med myntate och kakor. Det går också bra. Den pyttelilla skinntorra caféägaren i alldeles för stor kaftan ler brett. Han har fyllt sin dagskassa med råge. Sonen som ser ut att vara sju springer runt och serverar om från kakfaten. Danskarna röker och skrattar bullrigt. Jag står på andra sidan vägen och fotograferar.

Så går vägen uppför. Ganska brant kan jag tycka som har fönsterplats. Vi åker förbi berberbyar som inte har rinnande vatten. Deras brunnar ligger inte på bekvämt avstånd direkt. Vi ser kvinnor som klättrar uppför berget med sina vattenkrus. Vi får veta att det är sällsynt med rinnande vatten, men de flesta byar har el. Det har den framstegsvänlige kungen pushat för. Kvinnornas klädedräkter släpar mot det steniga underlaget. Det ser svettigt ut. Det är 29 grader och ännu bara april.

De här bilderna måste man nog klicka på för att se byarna. De är så små (byarna alltså).

Vi närmar oss den muromgärdade staden Taroudent för en sen lunch. Innanför muren ska vi äta av det traditionella marockanska köket med harrirasoppa, taginegrytor och färsk frukt. Öl är uppforslat från Agadir för de utländska gästernas skull men efter första rundan tar ölen slut. Det gör inte så mycket. Mitt jovialiska bordssällskap skrattar och pratar och berättar om barnen hemma i Köpenhamn. De röker en cigarett och tar ett glas myntate i stället för öl. Ett par dagar senare kommer vår svenska guide att dra en anekdot om skillnaden mellan de danska och svenska gästerna. Hon gör det för att vi vid det tillfället är övervägande svenskar och vi kommer allihop tio minuter före utsatt mötestid. Guiden berättar att det är skillnad med danskarna. De kommer inte i tid, dem får man ofta gå runt och samla ihop. Men det gör inte så mycket säger guiden, det är bara att gå och hämta dem på byns café där de sitter och tar igen sig. Vid det laget förstår jag vad hon menar. Ett roligare och mer avslappnat ressällskap än den där danska busslasten har jag sällan skådat. Jag lovar mig själv att bli lite mer danskt fryntlig, men utan cigariller.

Vi åker en bit till men efter all öl måste det snart bli stopp igen av naturliga skäl. Det är en bussresa med väldigt många pauser. Arrangörerna har helt klart varit med förut. Vi fotar, kissar och röker. Landskapet förändras hela tiden men landskapets röda färgnyanser följer oss genom turen.

I den här byn pratar jag med några ungar som springer runt benen på oss. De är helt fascinerade av oss fastän det knappast kan ha varit den första bussen som passerar deras by, så inklämd bland stenbumlingarna. En liten tjej vill inte släppa iväg mig. Hon pratar och pratar, och tycker att det var så roligt att prata med en fransk tant. Jag säger att jag är en svensk tant. Det vet hon inte vad det är men hon vet att man pratar franska där jag bor. Vi stannar inte kvar så länge att vi kan reda ut begreppen. Tyvärr.

Det sista stoppet blir i en berberby som ligger hur högt upp som helst i bergen. Vi ska besöka en eldsjäl som på eget initiativ moderniserat byn med vatten och el och driver hotellverksamhet. Helt obegripligt men ack så fascinerande. Bussen stannar nedanför en jättelång stentrappa som leder upp till byn. Här ska det alltså klättras. Det är rätt jobbigt med både lutningen, värmen den plötsliga vinden som ligger på från öknen. Väl uppe tror jag att några av de korpulentare danskarna ska dö. Men det gör de inte. De bara lutar sig över muren och rosslar lite halvotäckt en stund. Sedan reser de sig och tänder en cigg och drar ett skämt. Alla skrattar, jag också fastän jag inte fattar ett smack av vad de säger.

Bergsbyn där man får klättra i trappan

Hotellvärden bjuder på en uppvisning av hur man ceremoniellt brygger myntate. Det tar ganska lång tid. Vattnet ska bytas och hällas enligt vissa principer. Under tiden berättar guiden om det marockanska skolsystemet. Jag är ganska trött och lyssnar mer på teet som porlar ur kannorna än om hur berberbarnen tar sig till skolan. När teet är klart bjuds det runt. Teet serveras med små torra skorpor och det smakar gudomligt. Långt ifrån den beska brygd man blir påprackad i soukerna.

Jag somnar på hemvägen och är ganska nöjd när bussen bromsar in framför mitt hotell. På kvällen känner jag att det är på sin plats att vara lite sällskaplig. Jag äter middag med nyfunna vänner och stannar uppe till både dansen och showen. (Ja, ja det är ett sånt hotell. Mer om det senare.) Samir bjuder upp till dans och vi buggar så våldsamt att jag nästan ramlar ner i poolen. När jag tittar på dansshowen kan jag inte låta bli att tänka på Cocos som är i Umeå och provar in på musikalskola. Undrar hur det går? Varför messar hon inte? Sedan går jag tämligen slutkörd ner till min bungalow och somnar sött.

Läs även andra bloggares åsikter om Marocko, Semester

I Agadir

Innan jag åkte till Marocko läste jag diverse reseguider. Så här står det i en:

Utländska kvinnor som reser i Marocko råkar ofta ut för trakasserier från män ur lokalbefolkningen. En kvinna som åtföljs av en man är inte lika utsatt för uppmärksamhet, men det är ingen garanti. ...Det är viktigt hur ni klär er. Klä er vårdat i långbyxor eller kjol som täcker knäna och en långarmad, ledig tröja. Undvik ögonkontakt med marockanska män och strunta i oförskämda kommentarer.

Eftersom jag är en nästintill löjeväckande ordentlig person som gör som jag blir tillsagd, så täckte jag armar och ben när jag promenerade omkring. Rätt många andra resenärer hade inte haft tillgång till min reseguide. Nordiskt stabbiga par gick obekymrat omkring i shorts och linnen som kanske skulle gjort sig bättre på privata svenska lantställen. Skärt grillade arm-och lårvalkar skvimpade omkring på gatorna. Dekolletagen hos de skandinaviska damerna vill jag helst slippa beskriva. I vilket fall såg det inte så respektabelt ut som man kunde önska. Vad är det med folk? Varför kan man inte försöka respektera den kultur man befinner sig i? Det handlar inte om att hux flux bli muslim, det handlar om att uppträda anständigt.

Min första promenad var ganska försiktig. Jag höll mig till de internationella kvarteren, som kvarteren närmast stranden kallas. Jag blev tilltalad men inte oförskämt. Jag noterade att de flesta utlänningarna på gatan var par. Jag kände mig som en sällsynt fågel i min ensamhet. När jag blev lite modigare drog jag mig mot de marockanska kvarteren. Här var det glesare med shortsparen och jag uppfyllde helt på egen hand kvoten; ensamgående nordeuropeisk kvinna. Jag fick blickar och en och annan kommentar men inget otrevligt. De flesta på gatan var män.

Under de här stadspromenaderna utvecklade jag en snabbhet i steget som gjorde att jag snodde runt lite överallt, utan att stanna. Det kändes bekvämast så. Från den här delen av staden har jag inga fotografier. Mitt fotande har varit begränsat överlag eftersom seden enligt religionen är restriktiv när det gäller avbildande av människor och djur. Och människor är det överallt på gator och torg. Liksom på stranden. Stranden är som en stor myllrande lekplats. Framåt kvällen verkar det som om hela Agadir går ner för att träffas och svalka sig i havsbrisarna.

Så småningom övergav jag flanerandet på egen hand. Jag måste vänja mig så sakteliga att bli så nyfiket betittad. Min upplevelse är i alla fall att vänligheten överträffar fräckheten hos det marockanska folket. Om någon inte kan låta bli att slänga glåpord efter de avklädda turisterna så har de min förståelse. Jag skulle kunna göra detsamma så icke-religiös och sekulariserad jag är. Jag anslöt mig stillsamt till utflykterna med guide. Fortfarande dock med kläder på.

Sen eftermiddag på stranden

Moskén i Agadir.

Stadsbild

Kamelerna

Jag lovade att jag skulle klappa kamelerna. Det gjorde jag inte. SÅ gulliga var de inte. De började faktiskt slåss några stycken när jag var uppe på Kasban. Kamelskötarna drog några ramsor på arabiska som verkade vara rätt vassa. Turisterna med mig själv inräknad tryckte mot muren.

Dreglande kamel

Papperskorgsfrukost

Tjurig kamel som inte tänker släppa förbi turisterna.

Den här kamelen ser ju fredlig ut. Men faktum är att den just reser sig för att i nästa sekund flyga på sina två kompisar. Som så klart gav igen.

Rapporteringen har börjat

Jag är alltså hemma igen. Med så många osorterade intryck. Jag återkommer med ett inlägg i taget. Jag måste sovra.

Ankomst

Mina förväntningar är oerhörda när jag kliver av planet i Agadir. Jag känner mig öppen i sinnet som ett småbarn. Jag är inte särskilt resvan. Jag har aldrig varit i Afrika och jag har heller aldrig varit i ett land där 99 procent av befolkningen är troende muslimer. Så jag vet alltså inte vad som ska möta mig. Redan på färden in mot Agadir lagrar sig intrycken. På vägen, som är en huvudled med mycket trafik, trängs bilar, bussar och lastbilar med åsnekärror och hästdroskor. På fullastade lastbilsflak av öppen modell trängs beslöjade kvinnor på träbänkar. De är på väg för att arbeta på odlingarna på Sousslätten. De ler och vinkar mot oss i turistbussen. Deras vänliga ansikten är representativt för det marockanska bemötande jag kommer att komma i åtnjutande av under min vecka. Ibland kommer jag att känna mig besvärad och ibland osäker men jag kommer aldrig att vara rädd. I slutet av min semestervecka kommer jag att ha ett minne av vänliga och fridsamma marockaner med mig hem. Men det vet jag inte då, när jag sitter på min första busstur in mot Agadir.

Läs även andra bloggares åsikter om Marocko, Semester

Bloggförsök i Agadir

Jag tog mig samman en morgon och letade upp ett internetcafé. Jag såg skylten INTERNET ovanför något man skulle kunna kalla en souvenirbutik av det billigare slaget. Utanför satt tre män och samtalade. Tempot syntes makligt. I övrigt inte en rörelse i området. Borden med krimskramsarmband och nyckelringar och fick vara i fred. Vykorten hade en hinna av damm som förmodligen lagt sig där under förmiddagens ganska kraftiga blåst. Nu var det stilla och varmt. Inifrån butiken hördes arabisk musik. Jag hälsade på männen och gick in. Inte en kotte. Fler nyckelringar hängde på sina ställningar, små porslinsfat trängdes på ett bord. Jag väntade några minuter sedan kikade jag ut och frågade om det var öppet. En av männen ropade något på arabiska och en kille uppenbarade sig bakom ett draperi. Jag bad om en dator och han visade mig nerför en trappa. 10 dirham för tjugo minuter. Det lät rimligt tyckte jag, utan att veta vad det borde kosta. Jag skulle ju ända bara kolla banken och mejlen och kanske skicka iväg ett inlägg. Jag satte mig till rätta vid en dator i den halvmörka lokalen. Jag var ensam. Killen däruppe höjde musiken så att jag också skulle kunna höra. Jag kände mig behaglig. Men jag hade missbedömt snabbheten i uppkopplingen. Jag hann inte göra någonting. Nordea kunde inte visas, min blogg kunde inte öppnas för inlägg och mejlen var så trög att jag gav upp. Jag köpte en cola och betalade. Mycket nöjd med att ha bloggat i Agadir satte jag solglasen på näsan och strosade iväg ut i solen.

Koncentrationssvårigheter

Just nu har jag lite svårt att upprätthålla fokus på planeringen av de webbmöten och kundmöten jag ska ha i andra hälften av april. Tankarna snor iväg till min packlista. Jag får inte glömma solglasögonen! Och jag får inte glömma att ställa väckarklockan, jag ska upp fyra. Jag drömmer mig titt som tätt bort. Till den långa sandstranden i Agadir där jag ska strosa omkring i morgon eftermiddag.