Jag tänkte försöka få bort lite celluliter på rumpan så här i försommarsolens vassa sken. Det hade jag tänkt göra genom att inte äta så mycket kakor och dricka mindre rödvin. Men idag sprack det. Maria och jag skulle ta TBE-spruta på arbetsrelaterad vårdinrättning och var skitnervösa. Vi gick och fnittrade och intalade oss att det verkligen inte var någon fara, nuförtiden är sprutorna nada, annat var det förr när de var vässade i spetsen för att kunna köras in i köttet. Liza hade just sagt att det var ingenting att tala om, klart på ett ögonblick och känns knappt och vi sa att nej svimmar, det gör vi nog inte, men lite handsvett är väl helt normalt. Så fnittrade vi vidare och gjorde vårt bästa för att trigga varandras nerver maximalt.
I dörren stoppades vi av en sköterska med fantastisk frisyr. Fiasko totalt, antiklimax som Maria säger, för vaccinet var slut, men det hörde väl inte vi eftersom vi var så speedade så vi stod bara kvar och tittade på hennes flammande hår och tänkte liksom inte på att gå därifrån. Efter höjt röstläge och hänvisning till tidsbeställning och alternativa vårdinrättningar fattade vi att vi inte var välkomna just idag så vi lomade iväg.
Och nu kommer jag till cellulitbekämpningen. Eftersom det var så synd om oss måste vi ta fikapaus i köpcentret. Eftersom vi kände oss försvagade på ett sätt som man bara kan göra när man bevistat en vårdcentral, valde vi ur cafésortimentets stabilare utbud. Nöttoppar, gräddglass och stora latte. Sen kunde vi sätta oss på tunnelbanan igen utan yrsel. Jag jobbade duktigt ett par timmar, åkte hem och tog ett glas rött till pastan. Upplägget för bantning just idag hade ju ändå havererat.
2 kommentarer:
Jag räknar dagen som en good bargin!
Ja eller hur. Och det bästa är att vi får göra om det!
Skicka en kommentar