Bussresorna till skogs

Nu är jag hemma i stan igen. Härligt med landet. Härligt med stan.
Men det är en sak som blir mer och mer påfrestande för varje Norrlandsresa. Bussen. Ja, jag vet. Jag är en snåljåp som satsar på en sextimmarsbuss utan stopp när det finns andra färdmedel. Men det är billigt, så nu vet ni det.

Det börjar redan på bussterminalen. Hur mycket vatten ska jag ta med? Resan är lång, bussluften torr. Man behöver dricka. Men jag vill inte gärna gå på busstoan. Jag och barnen köper varsin liten flaska Vittel. Lull drabbas av svår törst omgående och dricker upp hälften av vattnet. Vi står i kö och väntar på att få gå på. Det blir trångt. Så börjar plötsligt det stora klivandet. Ju mer vi närmar oss tidpunkt för avgång tilltar klivandet. Alla vill på först. Därför kliver man över väskor, småbarn och kortare tanter för att komma i rätt kö till den sluss som intervallöppnas ut mot bussarna. Ingen står i rätt kö när det väl gäller så då kliver man tillbaka till ursprungsläget, fast nu dubbelt så snabbt. Sedan ska alla visa biljetter eller tala om vad man har fått för bokningsnummer via internet. Det här momentet brukar kännas italienskt. Busschauffören som kommer från Örnsköldsvik får rosor på kinderna trots sitt norrländska sinnelag och ryar åt förstagångspapporna som vill släpa med barnstolar och spjälsängar upp på bussen. Det är inte någon större ordning på bokningarna men vi får gå ombord ändå, annars kommer vi aldrig iväg. Tanterna med grått hår och knut kommer på sist och får sitta längst bak och bli åksjuka. De håller liksom inte tempot.

Så bär det iväg. Den första kvarten rabblar chauffören ordningsregler. Man får inte kasta papper, man måste sitta på toan, (även vi pojkar trumpetar han så käckt!), man får inte ha stolryggarna nedfällda när kaffevärdinnan kommer på, man ska ha bälte hela sträckan, det är lag på det, man får inte ha väskor på sätet bredvid, då får inte alla plats. Sen börjar alla prata i sina mobiler. Eftersom det är Norrlandsbussen förekommer en hel del skitprat om storstan. Det får man tåla. Tjejen bredvid mig skalar tretton apelsiner och lägger skalen i min avfallspåse. Hon pratar med sin kompis som sitter i bussen bakom. "Men gud nu körde ni om oss! Men gud!" Hon pratar i sin telefon mellan Uppsala och Gnarp. Sedan somnar hon och ramlar ner i mitt knä. De små barnen är tålamodiga och bedårande, deras fäder pratar hockey. De vrålar resultat. Det måste de göra, vråla, eftersom de sitter på olika platser i bussen och bussen tjuter rätt hårt mot underlaget. De har gått i samma högstadium, visar det sig. I Näsåker.

Så piggas stämningen upp. Det blir filmvisning. Jag blir kissnödig och måste gå på toan fastän jag gruvar mig våldsamt eftersom jag utgår från att den är äcklig och jag aldrig fattar var ljuset tänds eller vilken knapp som är spol. Jag köper ett par filmhörlurar av chauffören och tackar min skapare att jag är B-filmsnörd. Mitt i filmen, strax norr om Gävle, stiger kaffevärdinnan på och säljer drycker, smörgåsar och choklad. De flesta passagerare kommer direkt från jobbet och har ingen medhavd matsäck. Därför tar smörgåsarna slut innan alla hunnit köpa, men de som hinner kan räkna med ett rejält illamående. Att trycka in en simmig renklämma med fanta till på en landsortsbuss, det är grejer det. För att lätta upp spykänslan köper alla kexchoklad. Sedan är det kexchokladfläckar överallt. Oklart om det är färska kluttar eller rester från tidigare resor. Vi avslutar med skållhett pulverkaffe och bränner oss på våra tungor och förbannar att vi inte tog påskspriten upp i bussen. Ska man ändå spy kunde man kanske ha unnat sig lite rajtans innan.

De sista timmarna genomlevs i en sorts dvala. Det luktar egendomligt i hela bussen, några snarkar, någon gråter och några håller fortfarande stilen med mobilerna i hårda grepp.
Ledbrutna vacklar barnen och jag av vid destinationen. Vi kramar mormor, ser fram emot hennes te och skinksmörgåsar. Äntligen är vi framme och jag intalar mig att nästa gång. Nästa gång, då tar vi flyget. Fastän jag så väl vet att vi kommer att ta bussen då också. Den är ju så billig. Och så bra.