Resenären börjar gruva sig

När jag ska ut och resa händer alltid samma sak. Några dagar före avresa ångrar jag mig. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunde vara så dum att beställa en utlandsresa. Vad ska det vara bra för? När man kan vara hemma och ta det lugnt och spara pengar. Jag blir trött i kroppen och oroar mig för (ja ni känner mig vid det här laget) allt som kan hända mig själv och inte minst barnen som är kvar hemma. Den här gången är situationen extra riskabel eftersom jag har hittat på att jag ska resa själv. Inget ressällskap som kan larma busschauffören och vänta in mig om jag skulle tappa bort mig i en okänd stad. En okänd FARLIG stad.

Det här med ensamresandet får mig att spela upp olika scenarier över hur jag kommer att hantera min situation som medelålders svensk dam i Afrika. Eftersom jag inte rest iväg än kan jag gotta mig åt fantasier där jag hamnar i de mest prekära situationer. Jag kanske helt plötsligt förvandlas till en excentrisk enstöring. Som bara sitter på hotellrummet. Det kanske är FÖR läskigt att gå ner i hotellmatsalen och välja ett ensambord. Jag ser framför mig hur jag smyger ut när de andra gästerna vilar siesta, slinker in på ett euroanpassat snabbköp och köper en klase bananer, lite kex och mineralvatten och så lever jag på det en vecka inne på rummet. Och läser den tusensidiga boken som jag till allas fasa valt till nästa läsecirkelträff. Kanske att jag går ner en sen eftermiddag och promenerar längs med havet. Jag får se om jag törs.

Eller så spottar jag upp mig och framkallar en hos mig ännu inte förekommande supersocial sida. Jag klämmer mig ner i sällskap som jag inte känner, barnfamiljer och trånande par, babblar och visar bilder på min lägenhet hemma i Vasastan. Jag tar tillfället i akt att förse mig duktigt av de alkoholhaltiga drycker som ingår i resans pris i såväl hotellbaren som i poolbaren. De andra resenärerna kommer att minnas mig som hon som satt och vinglade på barstolen och stötte på bartendrarna tjugoplus. Jag kommer att ha min nyinköpta bikini på mig i både tänkbara och mindre tänkbara sammanhang.

Kanske kommer jag att bete mig ungefär som vanligt. Vi får se.

Tant Stina

Det här har alla andra vetat sedan flera år tillbaka. Att Stina är en tant. Men det var först idag som det på allvar gick upp för huvudpersonen. Mig själv alltså. Det var när jag skulle köpa skor till min resa.

För bara några år sedan skulle första paret skor ner i kappsäcken sett ut ungefär så här:

Följt av några andra läckerbitar.

Idag kan jag inte annat än erinra mig Agatha Christies kvinnoskildringar när hon beger sig ut på av mysterier kryddade utflykter på exotiska resmål. Där är kvinnorna; vackra, fulländade i perfekt skurna resdräkter och nätta skor. Sedan har vi tanterna. Ljuvligt tecknade som storhyddade, rödfnasiga och pottklippta i förståndiga promenadskor.

När jag plockar fram mina nyinköpta Ecco-sandaler framgår det med största önskvärda tydlighet vilken kategori jag numera tillhör: tantgänget.

Jag kommer att packa ner mina finskor, men det par jag troligen kommer att ha på mig hela veckan är det här:

Suck. Det värsta är att jag tycker att det är helt i sin ordning.

Bekvämt och praktiskt, och så passar de så bra till de löst skurna byxorna i beige linnetyg med resår i midjan.

Oj oj oj

Jag återkommer så småningom. Jag har inte glömt bort bloggen, bara glömt mig själv. Är på banan igen vilket år som helst.

Influensan och hypokondrikern

Det borde inte vara sant men jo, jag har blivit sjuk igen. Influensa, skulle jag själv gissa. Typiska symtom med muskelvärk, torrhosta, illamående, trötthet, aptitlöshet. Jag har läst på på internetet. Symtombilden stämmer. Men så står det att influensa varar normalt 3-5 dagar. Jag har varit sjuk i sex dagar. Jag läser vidare. "Ja, influensa kan bli allvarligt om det utvecklas till lunginflammation och andra bakteriella infektioner. Om dessa följdsjukdomar dyker upp kan det sluta med dödlig utgång" Dödlig utgång! Det står att man ska kontakta läkare om man har särskilt allvarliga symtom. Jamen vad är det? Muskelvärk på sjätte dagen? Ont bakom ögonen? Grötig torrhosta med astmainslag? Vojne, vojne. På Wikipedia kan man läsa: I allvarligare fall påverkas cirkulationsorganen så att till och med döden kan inträffa. Döden igen. Hur ska det här gå. Muskelvärken i ryggen kanske beror på att njurarna håller på att klappa ihop. Eller lungorna. Var sitter de? Är de cirkulationsorgan? Vidare står det at man bör avhålla sig från sprit och cigaretter, eftersom dylika droger förvärrar symptomen och fördröjer tillfrisknandet. Men herregud vad gör man. Med min självutnämnda domedagsprognos fanns inte mycket att välja på igår kväll. Hälla upp ett glas rött och titta på ytterligare ett avsnitt av Desperate housewives. Om jag inte är bättre i morgon får det bli husläkarakuten

Förberedelser

Ros frågade häromdagen vilka sprutor jag behövde ta inför Marockoresan. Va? sa jag. Det hade jag inte tänkt på. Nu har jag tänkt. Och tagit reda på och vaccinerat mig mot hepatit A.
Detta föranledde följande engagemang :

• jag har kollat att jag har giltigt pass
• jag har varit inne på Vings hemsida ungefär 300 gånger och glott på bilden på hotellpoolen
• jag har börjat fundera på att köpa baddräkt (min gamla är både för liten och genomskinlig, ingen bra kombination i Marocko och ingen annanstans heller.)
• jag har speglat mina bilringar ungefär lika många gånger som jag loggat in på ving.se
• jag har räknat de par skor som jag tror att jag kommer att behöva. Sju par.
• jag står och väljer mellan stråhatten och den lilla solmössan i grå canvas. Medveten om att stråhatten är snyggare men alltid blåser av.
• jag funderar på att köpa ett till minneskort till kameran
• jag har börjat skriva listor på vad jag ska packa

Älskaren

Det är min tur igen. Att husera läsecirkeln. Det är ganska prick ett år sedan vi var här. Det ska bli kul. Det är alltid kul med läsecirkeldamerna. Det är rätt mycket runtomkringprat. Men väldigt bildat. I alla fall i början. Till seden hör (vi har varit snabba att ange tonen för de här träffarna) att vi brukar korka upp ganska många vinflaskor. Det gör att diskussionerna flödar med en viss frispråkighet. Vi surfar runt rätt hämningslöst mellan det litterära observationerna och de egna erfarenheterna om man så säger.

Just nu läser vi Duras Älskaren. Jag har läst den förr, den är bra. Men den här gången har jag lånat bibliotekets exemplar och det är full av understyrkningar, krumelurer som jag inte kan tyda och marginalanteckningar som är helt hypade. Det stör min läsning oerhört. Den här hysteriskt antecknande personen har nämligen gjort anteckningar på helt andra ställen än vad jag skulle ha gjort. Min läsning har övergått till att försöka tolka vad X menar med att skriva CU överallt där modern nämns. Inte i specifika sammanhang utan varje gång hon säger något, uträttar något, eller bara beskrivs som person. En massa andra stycken, som jag själv hänförs av, står helt fria från denna klotter-tourette. Det är ju smått stressande att upptäcka att man går igång så av vad någon helt okänd läsare har noterat i en bok, boken är inte ens min, men det känns ändå som om någon pinkat i mitt revir. Jag måste försöka skita i den där X och läsa vidare i stället, så att jag blir klar någongång. Förhoppningsvis kommer jag att komma ihåg något litet stycke av handlingen. Som inte nödvändigtvis handlar om modersbilden.

Trycket och jag

Jag har lite högt blodtryck. Det är det västerbottniska arvet, säger min bror Jonas lakoniskt. Ja, det kan så vara. Vi är en hjärtkänslig släkt. Så jag kollar trycket regelbundet och äter blockare. Till saken hör att jag som många tryckare med mig, blir lätt échaufferad när jag ska ta trycket. Jag känner hur jag pumpar på onödigt energiskt därute i väntrummet. Så numera försöker jag ta det lite lugnt innan jag ska till doktorn. Ta god tid på mig, promenera makligt, titta i skyltfönster, tänka på något trevligt. Sist gick det inte så bra. En timme innan jag skulle lämna jobbet gick brandlarmet. Jag är tyvärr utrymningsledare. Det innebär att man ska kränga på sig en självlysande väst och ställa sig i lämpligt hörn och lugnt men bestämt mota ut alla etablissemangets besökare. (Jag jobbar på en inrättning med i snitt fyratusen besökare om dagen, bara så ni förstår.) Så värst fattad kände jag mig inte. Visserligen var det inte tal om rökutveckling, men när larmet går ska alla ut och stämningen blir lite lagom hysterisk.

När jag stressat iväg till doktorn satt jag och försökte magandas i väntrummet. Vilket skämt! Gissa hur bra det gick. Min söta lilla doktorinna tog trycket tre gånger och ordonnerade sedan en långtidsundersökning. Det innebär att man har manchett och pump på kroppen ett dygn. Det är inte farligt men aningen besvärande. Utrustningen tickar och piper och väser med en viss regelbundenhet när den går igång. Man blir tvungen att förklara sig.

När allt var påkopplat och fastklistrat promenerade jag till jobbet. Tog fram protokollet som ska ifyllas under dygnet. Jag bestämde mig för att "leva som vanligt" men ändå försöka hålla mig hyfsat lugn. Jag satte mig till rätta vid datorn och började jobba. Då gick brandlarmet. På med västen, schasa ut besökarna, skrika i falsett åt de som gick in i stället för ut, räkna in medarbetarna, förklara för kreti och pleti att byggnaden måste utrymmas fastän vi inte den här gången heller såg några lågor. Det var en elledning som klippts av under ett byggjobb i källaren.
Dagen därpå ringde jag till doktorn och fick en tid för uppföljning. Jag ska få komma dit på måndag. Wish me luck!

Mona och jag

Jag och Mona Sahlin är ungefär lika gamla. Det innebär att jag följer hennes göranden med en särskild uppmärksamhet. Både Mona och jag har i evigheters tider varit kortklippta. Sedan ett par månader tillbaka har jag fått för mig att jag ska spara ut mitt hår. Hur nu det kommer att se ut, men det är en annan fråga. Det jag noterat är att Mona håller på med något likande. Jag känner igen den där hopplösa halvluggen i ansiktet nämligen. Skillnaden är att Monas lugg är välvårdad. Stylad. Snygg! Jag ser ut som en ostyrig ponnyhäst i luggen, fast inte lika söt.

Vi får se vem av oss som håller ut längst innan saxen kommer fram och det blir pojkklippning igen.

Bilden på Mona Sahlin knyckt från SvD