Semestermelankoli

Det är helt otroligt. Jag är ledig. Jag ska ha semester i sex veckor! Så lång ledighet har jag aldrig haft förut och nu ska jag njuta... Men varför känns det så konstigt? Varför är jag inte sprittande uppåt och planerar en massa roligheter? I stället kommer en känsla av tomhet. Det kryper i lederna, jag känner mig småförkyld och vet inte vad jag ska hitta på. Och när jag tittar i kalendern ser de här veckorna rätt futtiga ut. Snart är det höst igen och hur ska jag orka med den då?

Som tur är känner jag igen stämningen vid det här laget. Jag drabbas varje år. En sorts intighet som jag tror att de flesta av oss nine-to-five-people känner igen när vi plötsligt har en rymd av frihet framför oss. De här semesterveckorna MÅSTE bli bra. Det ska vara roligt och skönt och umgänge och upplevelser och god mat. Och så går man in i den första semesterdagen och är inte ens särskilt glad. För det mesta ändras det här efter en stund. Men några timmar får man tillåta sig att tjura och jämra sig lite. Sen varvar man ner. Äter den goda maten, umgås med de sina och tar dagen som den kommer. Jag ska börja med att sätta på en till kopp kaffe. Ringa Annie. Det hinner jag.

Skräckiserier

Efter jag vet inte hur många veckors kämparläsning har jag avslutat Historikern. Ja alla andra har läst ut den för länge sen, jag vet, men nu är jag en sån som läser sakta och den här boken var sjutusen sidor lång i typsnitt två. Den var värd att läsa ut i alla fall men inte riktigt så läskig som jag hade önskat. Nåväl.

Och nu kommer en varning till Liza, du kanske ska sluta läsa här! Precis när jag lagt boken åt sidan, nämligen, berättas det i DN om Atlasvampyren. En riktig skräckis om en mördare som drack blod från prostituerade här i mitt kvarter på 20-talet. Nu ryser jag på riktigt. Och går med skälvande ben och hämtar Stig Linnells bok Stockholms spökhus, som jag fick i avslutningspresent av ett par förtjusande små buspojkar i samband med en skolavslutning 1995. Här kan man läsa om riktiga spöken. Svartmunkarna på Riddarholmen, Grevinnan i hörnrummet och de osaliga andarna på fattigkyrkogårdarna i pestens tid är några hårresande exempel.

Jag vaknade halv fem i morse. Semesterns första dag och jag kunde inte sova. Vad är då lämpligare än att hugga tag i Stockholms spökhus, lita till gryningsljuset och fortsätta att sträckläsa om spökerier. Det slår mig att jag under mina stockholmsår befunnit mig i spöktäta kvarter. Det år då jag fick boken av Arvid och Anton, jobbade jag på ett dagis i Hammarby som är byggt några meter från Skansbacken - Stockholms sista galgbacke. Vi som jobbade på dagiset var vana vid hasande steg och dörrar som smällde i utrymmen där ingen befann sig. Vi var uppjagade i lite olika grad beroende på läggning, men ingen ville gärna var kvar helt ensam på kvällen. Barnen på dagiset kunde också ibland reagera oförklarligt på saker som vi vuxna inte kunde förnimma. Jag kommer ihåg när två små tvååringar med glada steg sprang in i tvättrummet för att tvätta sig efter lunchen, och båda tvärnitade vid tröskeln och vägrade gå in. Ingen fattade vad det var som skrämde dem, men faktum är att de den dagen fick gå till middagsvila utan att tvätta sina kladdiga lunchfingrar.
På den tiden bodde jag och jobbade i ungefär samma kvarter och inte långt från galgbacken ligger Kolerakyrkogården. Om man sneddade genom den lunden kunde man faktiskt höra suckar och jämmer. I vår dåvarande bostad har också alla mina barn vittnat om "närvaro". Förmodligen är allt det här bara härligt skräckförtjust inbillning. Men lite horror är det att läsa om spökena i Vasastan. Fast det som huserar i vår lägenhet är inte omnämnt. Han/hon är kanske lite för diskret. Smäller bara lite försiktigt i skåpen ibland... Och det tappade glaset var nog en ren olyckshändelse.

Bilburen

Jag kör nästan aldrig bil längre, vilket är synd. Jag har tappat lite av vassheten, det märks. Inatt hade jag lånat brorsans bil. Småtjejerna skulle till Rodhos och incheckningen på Arlanda var innan morgonbussarna började gå, hur nu det kan komma sig. I alla fall ställde jag klockan på 2.30. Stuvade in två högt speedade tonåringar i baksätet och körde iväg. Natten var vår. Alldeles tomt på gatorna, förutom en taxibil som kände sig nödd att tuta på mig eftersom jag körde för sakta och läste på skyltarna. Det var ju extremt god omkörningsmån, kan jag tycka, men får man tillfälle att tuta på en kärring så klart gör man det. Efter några minuter kändes det som jag aldrig gjorde annat än körde bil. Vi brummade på längs E4an, tjejerna kollade pass och biljetter för hundrade gången, musiken spann lite så där nattdämpat. Med bredbrättade solhattar seglade flickorna in i avgångshallen och jag vände hemåt.

Det var då jag fick suget. Som man kan få när man sitter i en bil på en motorväg helt allena. Bilen styr söderut. Skyltarna med E4 S liksom drar. Man kanske skulle....bara sticka! Plånboken är ju med och numera behöver man väl ändå aldrig visa passet. Södertälje, Jönköping, Rödby/Puttgarden. Sen rinner det på. Kanske väljer man att hålla sig bakom de franska linjerna. Njuter en middag i Grenoble. Handlar lite käk och övernattar i Orange. Eller så blir det Schweiz. Tunnlarna är lite otäcka men alplandskapet väger över. Och så är man plötsligt i Aosta-dalen, där det är så hett och nästan ser ut som stäpp. Landskapet är platt. Solen bränner. Man måste köpa vatten och äta pasta och kalvkött och kanske dricka en skvätt vin så att man blir riktig dåsig och måste ta in på ett albergo över natten. Plötsligt befinner man sig i någon av de hundra betalstationerna på väg in i Genova och man skymtar havet...
Jag parkerar i mitt kvarter, sover ett par timmar och kör sedan hem bilen till Bromma där den hör hemma. Tar en kopp kaffe i brorsans kök och åker sedan hem och tvättar.

Andra midsommaraftnar

Minnena kommer huller om buller när jag ska tänka efter. Vilka midsomrar jag minns som särskilda.

• Nettan och jag går upp på Hultomsberget en afton. Vi har en korg med förnödenheter. Vi sitter hela natten och småfryser och dricker lättöl och tittar på ljuset som kommer lekande över havet. Vi pratar förmodligen om livet, eller kanske är det om killar. Vi är sexton.
• B och jag sitter på uteplatsen i Enskededalen. Året är -82. Ros är ett och ett halvt. Solen steker och vi äter midsommarlunch, inte en kotte mer än vi är hemmavid. Vi har just kommit hem från Korsika. Just då bestämmer vi att vi ska gifta oss. I augusti samma år. Ros äter ett helt fat med köttbullar.
• 2003 sitter Cocos och jag på en i stort sett folktom taverna i Turkiet. Maten som serveras är mexikansk. Vi får låna sombreros. Det finns hiskeliga kort på oss, där vi sitter i hattarna och håller på att svimma av värmen. Vi beställer glass men den är slut.
• Älsklingsfilmen bland familjefilmer är en midsommarfilm. Vi är på landet, barnen är små och knyter kransar och vi gör en minimal midsommarstång men det gör ingenting eftersom barnen är så små. Vi dansar och dansar och leker björnen sover tills vi knappt orkar stå. Alla är med. Bryggan är fortfarande så hel att man kan gå ut dit och meta.
• Jag jobbar på kollo på Barnens ö. Min pojkvän också. Jag arbetar i köket och det är mycket midsommarmat att laga. På kvällen är det riktig logdans. Ganska många ledare blir fulla. Vi är några som stannar ute hela natten med filtar runt axlarna, för att titta på soluppgången. Fast mitt i allt börjar det regna. Den sommaren regnade det jämt. Någon kommer springande och berättar att två ungar har rymt. Vi letar och letar och inte förrän nästa dag kommer ungarna tillbaka. Men det var nog en helt annan natt, när jag tänker närmare efter.
• Vi är i Frankrike med det stora kompisgänget. Många vuxna, massor av ungar. Vi sitter under platanerna på Kryddtorget och tar ett litet glas digestif. De minsta snor runt borden, köper tuggummibollar ur automaten på tabacen och charmar Monsieur bakom bardisken. Vi drar oss upp mot lägenheten för att lägga de små. Jag tittar på klockan och den är nästan tolv. Var är Lull?? Jag lutar mig ut i den svarta medelhavsnatten. Inga barnröster hörs, bara vågornas plask. Jag är förbannad och ängslig. Var är ungarna? De andra föräldrarna undrar också. Efter någon halvtimme hör vi skrapet av rullbrädor mot trottoaren. Skrattiga barnröster. Var har ni gjort?? undrar vi. Lekt. Säger de. Kanske 1991

Och så blev det...

Jo, hör och häpna. Vi gick upp till Skansen Jonas och jag. Och kom precis när stången skulle resas. Vi köpte korv och stod i kaffekön bakom Rafael Edholm. Vi tittade på korna och förundrades över att vädret var så midsommarperfekt. Vi lyssnade på fågelkvitter och glodde på Linnés rosor. Vi var mycket nöjda när vi styrde mot tunnelbanan och plockade fram sill och nubbe och jordgubbstårta hemma i Vasastan.

Glad, glad midsommar. Blev det till slut.

varför syns inte de nya inläggen????

Midsommar - igen

Så är den här igen då, en av de mest pretentiösa firardagarna i den svenska kalendern. Midsommarafton! Ljuvligt och krampaktigt. Sommaren ligger för våra fötter med förhoppningar och drömmar men vi måste likväl klämma ur oss den intill mantrat obligatoriska frasen: Och tänk nu vänder det, nu går vi mot mörkare tider igen. Ja tänk! Svårmodet smyger upp bakom stugknuten men det skira ljuset tar över och vi lockas att skratta ljust och förtröstansfullt och det nordiska tungsinnet får anstå till en annan dag.
Lull går just ut genom ytterdörren med klirrande kassar. Ut till skärgården där kamrater och flintastekar väntar. Ros ska göra likadant, Cocos ska göra likadant. Kanske. Om hon inte är hemma med mig och glor på CSI box 3. Jag ska inte till skärgården. Jag ska vara kvar i Vasastan. Oh du underbara midsommarstad! Vi som är kvar har taggat ner totalt. Äter pizza och glor på teven. Kanske tar vi en promenad på Drottninggatan. Vi går till den enda affären som är midsommaröppen. Daglivs på Kungsholmen. Och köper kanske rentav en sillburk så att vi har något salt till rackaren som ska ner i strupen lite senare. Dragspel, blommor, umgänge och dans. Det är också underbaraste underbart. Men det får bli ett annat år.
Senare tänker jag berätta om midsomrar jag minns. Då kanske jag kommer att nämna dagens också. Jonas och jag ska nämligen titta på när midsommarstången reses på Skansen. Excentriskt!

Lägesrapport från medievärlden

Den här bilden hittade jag hos Sarah, som uppenbarligen har betydligt bättre festivalkoll än de oroliga mödrarna.

Ja det ser ju rätt städat ut. I alla fall på bild.

Efter Hultsfred

Det kom ett SMS häromdagen : Vi sitter back-stage och chillar. Du behöver inte vara orolig. Så bra. I eftermiddag kommer Hultsfredsbussen inrullande till Stockholm. Det är bara att elda pannorna och hålla grytan vid liv. Schasa in festivalfiraren i duschen. Nej nej! Inte gå och krypa ner i sängen före tvagning och klädtvätt. Du får vara hur trött som helst, men vi andra ska kunna andas utan att få dåndimpen. Nej det räcker INTE med att tända rökelse!

(Bilden från Festivalbussen.com)

Vad som hände i lördags

I lördags, det var dagen när det skulle vilas efter det stora studentfirandet. Jag följde mamma till norrlandsbussen och ringde sedan till Elle. Hon bjöd ut mig på trädgårdslunch i bersån i nyinköpta huset. Ljuvligaste av ljuvliga sommarstunder i en uppvuxen villaträdgård. Rosor och pioner prick överallt. Och på trädgårdsbordet körsbärstomater, krispig sallad, goda ostar, kex, lammfilébitar i mjälla munsbitar och nybakat bröd. Och en kyld flaska rosé och bubbelvatten till. Det blev några timmar av fridsamt vänninebabbel. Så plötsligt small det till och vi såg med fasa hur ytterdörren blåste igen. Inga nycklar, inga telefoner, inga plånböcker till hands. Jag kände direkt hur kissnödig jag var. Elle som är en handlingens kvinna gick raka spåret och bröt upp garagedörren. Vi kunde andas ut, hämta våra telefoner och lätta på blåsan.

Så småningom vinglade jag iväg till tunnelbanan. En halv flaska rosé mitt på dagen i 27-gradig värme gör sitt till. Jag smådåsade på vägen hem, längtade efter min svala lägenhet. Hemma kröp jag lättsinnigt ner i sängen. Tittade på något på teven och mådde gott. Lull stökade i köket, förberedde middagen. Men så plötsligt for han ut i trappen. Hörde ett brandlarm och det måste ju undersökas. Även jag rusade ut och så stod vi där i trappuppgången i strumlästen och lyssnade till grannens hysteriskt högljudda väckarklocka. Och då, då blåste ytterdörren igen. Pang. Inga nycklar, inga telefoner. Jag kände hur kissnödig jag var. Jag kan intyga att ibland känner man sig mer idiotisk än normalt. Nåja, slutet gott allting gott. EN granne var inte ute och glodde på Maraton, utan lånade oss sin mobil och vi fick kontakt med lillasyster. Som kom hem i en fart. Och jag var lycklig igen där jag satt på muggen och lättade på blåsan.

Sommarkverulans

Nu tog visst sommaren slut och på ett sätt är det skönt. Man slipper de nästan-nakna. Jag kan verkligen bli en sipp gammal kärring när jag stöter på de nästan-nakna. Det stör mig inte för fem öre att folk är avklädda på stranden eller vid sommarstugan, där får man skvimpa på med kropparna som man behagar enligt mig. Men på stan, på restaurangen, i affären eller på rastplatsen. Näe, vet ni vad! Kläder PÅ. Gärna hyfsat långbent. För att inte tala om vad jag anser om klädkod i Saluhallen. KLÄDER PÅ!!

När jag skulle köpa lammkorvar häromdagen hade jag en tämligen bedagad gentleman vid min sida i köttdisken. Inte med helt bar överkropp, men med skjortan uppknäppt så att det räckte. Svettpärlor i lurvet på bringan. Och shorts. Och då pratar vi inte om välstrukna city-shorts, utan den urtvättade sorten som är krympta, sladdriga och nedhasade på samma gång. Badskor på fötterna. Ja ni fattar. Den alltid lika vänlige marockanske näringsidkaren som äger affären, tog plötsligt fram sina knivar. Han började vässa frenetiskt. Jag tyckte att hans blick fick en oroande lystnad över sig, när han blängde på den vällande magen som han hade framför charkdisken. Han vässade och vässade och för ett ögonblick fick jag för mig att nästan-naken-gubben skulle hamna i köttkvarnen med fru och allt om han inte passade sig. Men så lade slaktaren ifrån sig knivarna och vände sig mot mig. Log sitt vänligaste och ägnade mig och mina korvar så mycket omsorg att svettmagen tappade intresset och gick till en annan butik. Tur för alla parter tänkte jag, tog min påse och åkte hem.

Kommentar överflödig!

Jag har biljetter till Dansens hus i augusti. Ska se Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna.

I en duett skapad av Mats Ek. Det ska bli rätt kul.

Talkshow

K. G. Bergström ska få ett eget teveprogram. K.G. here I come. Jag lovar at bänka mig.

Jag har en helikopter...

....precis ovanför huset. Den bullrar och ryttlar. Länge. Jag hör inte vad agenterna säger i MI one, som så lägligt sänds på teven och ska hjälpa till att hålla söndagsångesten stången. Jag är på väg mot det sommaröppna fönstret för att hötta med näven, vad ska man göra, då jag ser helikoptern och ballongen och det ser ut som om de ska krocka. Det gör de inte. Men ballongen, den går visst ner i skorstenen.

Tvättstugerutiner

Jag måste ju tvätta fastän jag mötte RÅTTAN. Nu går det till så här: Jag väljer skor med omsorg innan jag går ner i källaren. Jag tar ett par grova med hårda sulor som smäller hårt mot golvet när man går. Jag sparkar hårt, tre gånger eller mer på dörren ner till källaren. Öppnar och kikar ner i källartrappan. Tänder lyset. Är det fritt klampar jag nerför trappan. Slår med nyckelknippan i ledstången så att det ekar i huset. På nedersta trappsteget kikar jag runt hörnet för att kolla att det är fritt. Är det det, då skyndar jag fram till tvättstugedörren. Sparkar några gånger på järndörren. Bang, bang. Öppnar och kikar in. Jag böjer mig ner och kollar under tvättmaskinerna. Det är svårt att se. Massor av rör och slangar. Kollar alla hörn. När jag bedömer det som fritt fram går jag in i rummet. Snabbslänger in tvätten i maskinerna, trycker på knappen och springer upp till lägenheten igen. Samma ritual när tvätten är klar. Klamp, klonk, spark och skrammel. Innan jag törs använda tumlaren fattar jag tag i en tvättkorg och rullar iväg den med maximal kraft mot torkskåpet. Tjong! Jag inbillar mig att om råttan trycker därunder blir den rädd och springer fram. Då kan jag retirera med full karutta uppför trappan. Mangeln och torkskåpet vågar jag inte använda, jag måste ha ryggen fri så att fienden inte kan smyga upp bakifrån.
Så här långt har min strategiska, militäriskt noggrant planerade tvättrutin fungerat. Och grannarna, stackars dom, de undrar väl vad det är för jätteråtta som härjar och lever rövare i deras tvättstuga.

Sjung om studentens lyckliga dar.....

....låtom oss fröjdas i ungdomens våååår!
Så är det över. Firandet, champagnen, studenten. Trevligt och lyckat blev det. Studentskan hade den heldag hon förtjänade. Vi medfirare skålade lite mer stillsamt och betraktade. Och kramades.

Bilderna får tala för sig. En sån här dag tror jag att de gör det.

Tack alla som var med oss och strålade ikapp med solen!

04ESMU. Musikklassens banderoll.

Skolgårdsmingel före utspring.

Släkt och underbar kompis.

Teaterstudenter!

Lite vemodigt

Den här veckan är jag ledig från jobbet. Sista ungen ut ska ta studenten i morgon. Det ska inte bli någon jättemottagning, utifrån studentskans önskan. Men någon liten tillställning får det ändå bli och lite pyssel innan blir det alltid. Några tomater ska inköpas, lite blommor, kort, klänningar och citroner till kakorna. Jag har varit en trägen kund på Daglivs de senaste dagarna. Igår när jag stod i kassan stod en liten dam efter mig. Hon registrerade stillsamt mina inköp. Tre kilo potatis, knippen av basilika, mynta och persilja. Oliver i storburk, turkisk youghurt, ett tjog ägg, ett kilo citroner. Och lite annat. Själv hade hon en kartong jordgubbar och en snipa gräddfil. Det for förbi i min hjärna att sådär kanske jag också står om några år. En liter jordgubbar. Inget mer. Storpackens tid kommer att vara förbi. Balar av toapapper, shampoflaskor som det aldrig finns nog av i skåpen, mjölk och fil, mjölk och fil. Inget av det där kommer att behövas. Ungarna flyger ur boet. Håret slänger, lätta fötter springer iväg.
Ny fas i livet. Lite sorgligt är det allt. Men också härligt.
Den ljusnande framtid är vår.
Nu har jag inte tid att skriva mer. Daglivs väntar.

Förföljd

Jag tror att min råttfobi förföljer mig. Ikväll när jag i godan ro stod och sorterade tvätt i tvättstugan pilade en bamseråtta förbi över golvet. Satt och tryckte under tvättmaskinen och stack och gömde sig under torkskåpet. Nu är all min tvätt kvar i tvättstugan. Blöt som torr. Jag vågar INTE hämta den.
HJÄLP!!!

Behagsjuka damen

Oj. Jag har gjort något för mig väldigt ovanligt. Nämligen nätdejtat. Hittade en, fick jag för mig, trivsam man att konversera med. En fransos, yes minsann. Det kom så långt att vi skickade foton till varandra. Vem vill köpa grisen i säcken? Hans bilder kom aldrig fram men det gjorde mina. Sedan hörde han aldrig av sig mer. Efteråt kom jag på att jag kanske borde ha retuscherat bilden.
What a beginner!