I lördags, det var dagen när det skulle vilas efter det stora studentfirandet. Jag följde mamma till norrlandsbussen och ringde sedan till Elle. Hon bjöd ut mig på trädgårdslunch i bersån i nyinköpta huset. Ljuvligaste av ljuvliga sommarstunder i en uppvuxen villaträdgård. Rosor och pioner prick överallt. Och på trädgårdsbordet körsbärstomater, krispig sallad, goda ostar, kex, lammfilébitar i mjälla munsbitar och nybakat bröd. Och en kyld flaska rosé och bubbelvatten till. Det blev några timmar av fridsamt vänninebabbel. Så plötsligt small det till och vi såg med fasa hur ytterdörren blåste igen. Inga nycklar, inga telefoner, inga plånböcker till hands. Jag kände direkt hur kissnödig jag var. Elle som är en handlingens kvinna gick raka spåret och bröt upp garagedörren. Vi kunde andas ut, hämta våra telefoner och lätta på blåsan.
Så småningom vinglade jag iväg till tunnelbanan. En halv flaska rosé mitt på dagen i 27-gradig värme gör sitt till. Jag smådåsade på vägen hem, längtade efter min svala lägenhet. Hemma kröp jag lättsinnigt ner i sängen. Tittade på något på teven och mådde gott. Lull stökade i köket, förberedde middagen. Men så plötsligt for han ut i trappen. Hörde ett brandlarm och det måste ju undersökas. Även jag rusade ut och så stod vi där i trappuppgången i strumlästen och lyssnade till grannens hysteriskt högljudda väckarklocka. Och då, då blåste ytterdörren igen. Pang. Inga nycklar, inga telefoner. Jag kände hur kissnödig jag var. Jag kan intyga att ibland känner man sig mer idiotisk än normalt. Nåja, slutet gott allting gott. EN granne var inte ute och glodde på Maraton, utan lånade oss sin mobil och vi fick kontakt med lillasyster. Som kom hem i en fart. Och jag var lycklig igen där jag satt på muggen och lättade på blåsan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar