Skräckiserier

Efter jag vet inte hur många veckors kämparläsning har jag avslutat Historikern. Ja alla andra har läst ut den för länge sen, jag vet, men nu är jag en sån som läser sakta och den här boken var sjutusen sidor lång i typsnitt två. Den var värd att läsa ut i alla fall men inte riktigt så läskig som jag hade önskat. Nåväl.

Och nu kommer en varning till Liza, du kanske ska sluta läsa här! Precis när jag lagt boken åt sidan, nämligen, berättas det i DN om Atlasvampyren. En riktig skräckis om en mördare som drack blod från prostituerade här i mitt kvarter på 20-talet. Nu ryser jag på riktigt. Och går med skälvande ben och hämtar Stig Linnells bok Stockholms spökhus, som jag fick i avslutningspresent av ett par förtjusande små buspojkar i samband med en skolavslutning 1995. Här kan man läsa om riktiga spöken. Svartmunkarna på Riddarholmen, Grevinnan i hörnrummet och de osaliga andarna på fattigkyrkogårdarna i pestens tid är några hårresande exempel.

Jag vaknade halv fem i morse. Semesterns första dag och jag kunde inte sova. Vad är då lämpligare än att hugga tag i Stockholms spökhus, lita till gryningsljuset och fortsätta att sträckläsa om spökerier. Det slår mig att jag under mina stockholmsår befunnit mig i spöktäta kvarter. Det år då jag fick boken av Arvid och Anton, jobbade jag på ett dagis i Hammarby som är byggt några meter från Skansbacken - Stockholms sista galgbacke. Vi som jobbade på dagiset var vana vid hasande steg och dörrar som smällde i utrymmen där ingen befann sig. Vi var uppjagade i lite olika grad beroende på läggning, men ingen ville gärna var kvar helt ensam på kvällen. Barnen på dagiset kunde också ibland reagera oförklarligt på saker som vi vuxna inte kunde förnimma. Jag kommer ihåg när två små tvååringar med glada steg sprang in i tvättrummet för att tvätta sig efter lunchen, och båda tvärnitade vid tröskeln och vägrade gå in. Ingen fattade vad det var som skrämde dem, men faktum är att de den dagen fick gå till middagsvila utan att tvätta sina kladdiga lunchfingrar.
På den tiden bodde jag och jobbade i ungefär samma kvarter och inte långt från galgbacken ligger Kolerakyrkogården. Om man sneddade genom den lunden kunde man faktiskt höra suckar och jämmer. I vår dåvarande bostad har också alla mina barn vittnat om "närvaro". Förmodligen är allt det här bara härligt skräckförtjust inbillning. Men lite horror är det att läsa om spökena i Vasastan. Fast det som huserar i vår lägenhet är inte omnämnt. Han/hon är kanske lite för diskret. Smäller bara lite försiktigt i skåpen ibland... Och det tappade glaset var nog en ren olyckshändelse.