Den arabiske vännen

Det här med att skriva, det får alla möjliga effekter. Minnen flyter upp till ytan och människor man nästan glömt kommer fram ur skuggorna. Så är det med Omar, min arabiske vän från förr. Mina tankar har förflyttats till Libanon många gånger under åren som gått. Jag lärde känna honom i Frankrike när vi båda var helt unga. Jag från Sverige och han från Beirut. Så olika uppväxter, så många tankar. En del helt olika, andra i samma spår. Omar var alltid glad. Nästan. Det var sällan trist när han var med.





Vi läste tillsammans på universitetet och gjorde utflykter som hade inslag av de barnsligaste tänkbara upptåg. Hjälp vad vi fnissade. Han hade någon sorts Emil i Lönneberga-charm som i och för sig nästan tog kål på omgivningen i dåtidens rätt konservativa Frankrike. Men det struntade väl vi i.


En gång släppte han ut hyresvärdinnans kakadua i lägenheten på prov. Quelle tragedie pour ce petit oiseau d´être emprisonné dans cette cage. Sa Omar och öppnade burdörren. Fågeln skrek och flaxade ochvi höll på att bli ihjälbitna, så klart, innan fågeln var infångad. Madamen var furieuse och Omar fick inte hälsa på mer. Så flyttade jag hem till Sverige och Omar for tillbaka till Beirut. Vi skulle alltid skriva, vi skulle förbli vänner.

Och så blev det. Ända tills kriget kom.
Breven från min vän slutade komma. Nu är han borta.