Fredag kväll!

Igår tog vi oss samman, Annie och jag. Vi gick faktiskt ut. UT! Ratade soffan och Så ska det låta och drog helt oplanerat ut på stan, direkt från jobbet. För att äta en bit och ta ett glas. Inget märkvärdigt. Snacka skit i ett hörn av världen. Oplanerat som sagt. Vardagskläder, taskigt smink, stora tanthandväskan. Regntunga i frisyrerna. Efter en präktig turkisk måltid och en kanna vin var vi plötsligt på hugget. Styrde mot jazzklubben som vi lovat heligt och dyrt att aldrig mera gå till. Kanske man kan träffa..., ja ni vet. En trevlig man i sina bästa år.

Där var det som vanligt. Medelåldern på de distingerade herrarna ligger på nånstans runt sjuttio och vi fnittrade i ölen över att vi aldrig kan lära oss. Samma gamla raggiga rävar som när vi var där senast för fem år sen. Men musiken är bra. Jazzbanden. Så vi sippade på vår öl och vaggade städat med.

Då stod han plötsligt där. Prinsen. Och jag blev hans prinsessa. Vardagstshirten var plötsligt ersatt av frasande klänning. Glasskorna flög över golvet när Prinsen förde över balens dansgolv. Blanka lackskor. Revärer och klingande värjor. Mr Darcy och Elizabeth Bennet. Orkestern spelade. Konversationen var bildad. Timmarna flöt och så gjorde champagnen. Och så slog klockan tolv. Prinsen försvann. Han blev en sten eller en pumpa eller vad de nu brukar bli. Borta var han. Och där stod prinsessan kvar. Ölen var ljummen. De gamla rävarna slog sina lovar. Handväskan dunkade tungt mot höften när jag skumpade omkring och letade efter Annie. Det enda som lyste upp var mina kängors saltränder.

Men ändå. En lagom ljuvlig, snömoddig fredagsnatt i mars. Var vad det blev.