Är det fler än jag som har en ambivalent hållning till skolfotografering? Å ena sidan är det en riktig högtidsstund när skolfotona dimper ner i brevlådan. Familjen samlas och börjar okontrollerat rycka i SKOLKATALOGEN. Vi vill se allt, inte bara de egna telningarna utan även klasskamrater, lärare, skolgårdsexteriörer och mattanter. Alla ska inspekteras. Sedan ska det jämföras med tidigare år. Det är kul. Å andra sidan är själva förfaringssättet med utskick och betalning mindre kul.
Någon gång i början av hösten får man en lapp där man som förälder ska godkänna att ens barn fotograferas med klassen. Men hallå! Om man nu känner sig mindre sugen på att än en gång delta i den papperskarusell som beskrivs nedan, hur blir det då? "Nej jag vill inte att Pelle ska skolfotograferas i år också. Jag kryssar NEJ." Blir det fy skam, fy skam för Pelle då? Fotografen som tar Pelle i nackskinnet och sätter honom i specialpedagogens rum intill, där han får sitta och rita medan de andra barnen fotograferas. Jag bara undrar och så klart kryssar jag JA i rutan för "får fotograferas". Sedan dröjer det några veckor och så får man paketet i lådan. Det innehåller då skolkatalogen, med klassbilder av alla skolans klasser. Men även 200 (löst räknat) porträtt på ens telning. I allmänhet ser de här korten ut som skit. Ungen är blek och rödfnasig runt näsan om han/hon befinner sig i de lägre klasserna, hårdspacklad och tjurfärdig, alternativt egendomligt vattenkammad och stel om barnet i fråga går någonstans i åttan-nian. Helst vill man kasta skiten i papperskorgen med det går inte. Man har två veckor på sig att bestämma sig. Man kan ta "hela paketet" för ett extremt förmånligt pris på runt 500. Eller välja sina favoritbilder, men då blir styckepriset högre. Har man tre barn är man redan här hyfsat svettig.
Så ska man då, i demokratiskt samråd med barnet/barnen, bestämma vilka bilder som ska sparas. De största bilderna kan vara bra att skicka till mormor i jul. Kan jag tycka. De riktigt små bilderna brukar ungarna hänfört propagera för. De är så roliga att byta med. "Alla gör det!" Så de får vara kvar. De här minsta korten finns med eller utan självhäftande baksida och eftersom vi inte kan bestämma vilka som är bäst tar vi både och. Men inte alla, för det kommer inte att gå åt. Så vi börjar klippa i arken, det får man, bara man håller reda på hur många man behåller och hur många man skickar tillbaka och räknar ut vad det nya priset blir för det man behåller. Så där håller vi på. Klipper och väljer och blir osams. Katalogerna vill de ha en varsin av och helst även ett exemplar hos pappan så att de kan titta där också. Jag försöker anteckna och hålla reda på de små, halvstora och stora fotona, med eller utan passe-partout, och så skickar jag iväg det som ska tillbaka.
Men ni ska inte tro att det är slut än! Efter några veckor får jag en kompletterande räkning på ett antal hundra kronor. Jag har nämligen inte skickat det jag skulle och betalat för lite och för sent och om jag inte aktar mig skickas ärendet till INKASSO! Nu kan man ju mena att det trots allt är värt priset att införskaffa de här korten. Kunna följa hur barnen ser ut över åren och det är ju trots allt proffsfotografering vi talar om. Men njaeää. Handen på hjärtat, hur många har inte varit hemma hos barnfamiljer och sett de där pliktskyldigast uppradade fotona ipå väggen, som skär sig rätt brutalt mot en i övrigt smakfullt komponerad innemiljö.
I vår familj ligger de där korten utspridda lite överallt. Så mycket byteshandel med småkorten brukar det inte bli. De tre bästisarna får varsitt kort och sedan ligger de fyrtiosju övriga korten och skräpar. Mormor får i allmänhet ett annat foto i julklapp, ett jag tagit själv som är mycket bättre. Det slutar med att jag slänger ner alltihop i en skokartong som jag ställer överst i bokhyllan. Och där ligger korten, som ett smaklöst dokument över tider som gått. När man någon enstaka gång plockar ner lådan och bläddrar bland fotona förvånas man alltid över att man lät barnen gå till fotografen med messmör runt munnen och i frisyrer som de klippt själva. Men söta är de. I alla fall mina barn.
