Jag gjorde det!

Jag är ju (som de trogna bloggläsarna redan vet) en person som alltid går omkring och är smårädd och ytterligt försiktig av mig. Men nu haver jag liksom ledsnat på mig själv. Jag är trött på att oroa mig för att barnen ska råka ut för något hemskt, jag är trött på att inbilla mig att jag har magcancer. Så idag gjorde jag det! Beställde en resa till Marocko bara till mig själv. Jag kan ju lika gärna sitta och gruva mig i Marocko, tänkte jag spotskt och bara beställde liksom. Jag ska inte åka förrän i april, men i alla fall.

Här ska jag bo:

Smaka på orden

• Marrakech
• myntate
• Sagoberättarens torg
• medinan
• Atlasbergen (inte Atlasmuren)

Mellandagsaffärer

Som flera med mig antar jag, sitter jag och går igenom mina räkningar så här i mellandagarna. Det är ju så där lagom kul. Dessutom har jag blivit sjuk, så jag kan inte umgås och göra skojiga saker de här dyrbara mellandagarna när jag tagit ledigt och allt. Nej jag sitter alltså och gnäller för mig själv framför datorn. Telefonledes har jag försökt överklaga en räkning på ett abonnemang som jag sade upp i september. Det gick inte. Efter en helt obegriplig förklaring fick jag veta att jag MÅSTE betala räkningen fram till februari trots att det är tre månaders uppsägningstid. Sedan KANSKE jag skulle få tillbaka det som blev över om jag inte hade ringt utöver den summan efter det att mitt abonnemang blev avstängt. Ja ni hör hur glasklart det låter. Det är väl jag som är korkad som vanligt.

Medan jag fördriver tiden med att skriva surtrista inlägg chattar jag med virusprogrogramgururna Norton/Semantic. Jag är placerad som nummer 9 i kön och har väntat en halvtimme på att kön ska röra på sig. Pengar har dragits från mitt konto men virusskyddet är inte uppdaterat. Jag får dras med det orangea utropstecknet som signalerar fara på taket och uppmaningen att UPPGRADERA GENAST!

Oups nu är jag nummer tre i kön, bäst att alerta till sig för chattning...

Telenor suger!

Jag säger bara en sak: skaffa inte Telenor! Krångel och oprofessionalism utan like. Och jag tänker INTE förklara vad jag blivit utsatt för, ju mindre tid jag slipper lägga på den eländes telefonoperatören desto bättre.

God Jul!

Atlasgeten och jag önskar alla en riktigt

God Jul!

Vi julhandlar

Igår skulle Annie och jag julhandla. Vi stämde av per telefon på morgonen. Moni skulle också hänga med, i alla fall en stund. Vi sågs klockan ett utanför Hötorgshallen. Ce och Mette dök också upp. (Fem damer som ska synka sin julhandel i City två dagar före julafton måste väl ändå vara värda all repekt. )Vi började med att staga upp oss på sushi-baren i Hötorgshallen. Vi fick bord och blev sittande någon timme. Sedan började vi titta på våra klockor, vi hade ju en del ärenden, nota bene. Det var hundra nummer före Moni i köttdisken. Vi skildes åt för att träffas på Piccolino en timme senare för kaffeintag.

Annie och jag drällde runt en stund ovan jord och köpte blockljus och saker till oss själva. Vi köpte snittamaryllisar på Hötorget och jag fick komplimanger av en man. Vi tog rulltrappan ner till Hallen igen. På mitt julbord ingår ostbricka med goda ostar, så på förekommen anledning jag gick till osthörnan och köpte den torra italienska getosten som jag aldrig kommer ihåg namnet på, en bit Morbier, någon kittost och Gorgonzola. Annie skulle ha lax. Sedan var det kaffetime. Damerna samlades och det krånglades en del med påsar. Vi pustade ut och jämförde våra fynd. Vi hälsade på människor vi känner. Runt omkring pågick handeln med de hundratusen julshopparna som var på Hötorgshallen samtidigt som vi. En far böjde sig mot sin son i tioårsåldern och förkunnade: Det här Pelle, det är helvetet på jorden. Han kanske skulle ställa sig i skinkkön, vad vet jag. Cappuccinon på Piccolino är i alla fall utsökt.

Monis H ringde. Han satt på KB och ville att Moni skulle komma dit. Vi andra bjöd in oss själva. På KB var det julstämning av det klassiskt fryntliga slaget. Ryggdunkningar och tillönskningar om en riktigt god jul. Alla våra påsar fick utan problem plats i garderoben. Amaryllisarna hade fått en egendomlig krumning över stjälkpartiet men det var ett problem som Annie och jag tänkte ta itu med senare. Vi fick mer komplimanger. Ce sa att det berodde på att vi hade flow. Jag tror henne. Vi drack ett fantastiskt vin från högländerna i Peru och gottade oss åt Mettes julklappsböcker till barnbarnen. Vi blev simmigt nostalgiska och önskade god jul till höger och vänster. Utan genans även till kändisarna vid bordet bakom. När vi löste ut våra ytterplagg för hemgång hade mina ostar lagt en markant doft över etablissemanget. Ostar med rondör, alldeles klart. När jag kom hem hade mina amaryllisar tappat stinget. De ser numera ut så här:

Jag är ute och far

I fredags skulle jag åka till Uppsala. Det kan tyckas banalt. Det gör pendlare varje dag. För mig kändes det som ett projekt. Starkt uttröttad masade jag mig till Centralen. Ett tåg med lokproblem stod överlastat på perrongen. Jag gick in i vänthallen och inväntade nästa tåg. Det skulle gå från en annan perrong. Snabb som en iller äntrade jag tåget och fick fönsterplats. Det drog ut på tiden. Efter en stund annonserades att problemtåget skulle tas ur trafik. Passagerarna från det tåget vällde fram. Perrongen var svart av folk. I tågvagnarna på det avgående tåget packades människor så hårt att de inte skulle ramla ens vid en rätt ordentlig knyck. En dam sprang fram och åter på perrongen, vildsint stirrande upp mot kupéfönstren. Hon bar en inslagen tavla med de ungefärliga måtten två gånger två meter. En herre av det elegantare slaget tog sats och HOPPADE på tåget, fastän det var helt fullt.


Tåget sattes i rörelse, en havtimme försenat. Det blev vansinngt varmt. Jag somnade med glasögon på. Efter en stund ryckte jag till och vaknade av att jag snarkade. Det är vansinnespinsamt att snarka offentligt. Jag satte mig upp med det där knycket som är så betecknande för människor som fallit i sömn i okontrollerat skick. Jag torkade dreglet från hakan och fortsatte min bokläsning som om ingenting hänt. Telefoner ringde. Meddelanden om förseningar levererades och togs emot. Jag klev av i Uppsala, gjorde det jag skulle och var fyra timmar senare på väg mot tågstationen igen för hemfärd. Mitt tåg var en och en halvtimme försenat. Vinden piskade och det började snöa finkornigt snett från norr och jag fick den Doktor Zjivago-känningen jag alltid erfar när jag fryser på tågstationer. Det var erbarmligt kallt och mina stadskläder gjorde sig inte så väl. Jag var inte ensam. Vart jag såg virades halsdukar runt öron och det stampades i backen av frusna fötter. Perrongen var åter full av huttrande tågresenärer med stela rörelsemönster. Ett tåg frustade in på perrongen med en tämligen oklar ordinarie avgångstid. Jag fick en sittplats bland en flock illaluktande ungdomar som suttit och pimplat alkoholhaltiga drycker sedan Ånge. De var mer än lovligt skräniga och det blev ingen hejd på min hemlängtan.

Men tro aldrig att jag ångrade min Uppsalafärd! Själva vistelsen var bästa tänkbara. Ankie svängde förbi stationen och plockade upp mig i Chryslern. Sedan bar det av till ett ljuvligt gott och väldoftande lucia- och födelsedagsbord som Nettan bjöd på. Älskliga, goa och glada Nettan! Nytt bedårande hus och trevliga vänner. Och sådana är alltid uppsalaturerna; roliga, uppiggande, energigivande i de bästa vännernas samvaro. Jag kommer igen om några dagar, men det är precis så förunderligt som K säger: Uppsala ligger väldigt långt från Stockholm, men Stockholm är verkligen inte långt från Uppsala.

Inte så noggrann men ganska

Alldeles nyss gjorde jag en mardrömssak för en ordentlig flicka som aldrig får göra fel. Jag skrev ett utkast till ett inlägg och publicerade det på bloggen i stället för "sparade". Och det var/är verkligen ett utkast.



Så här ser det ut:
grar. vart tog omdömena vägen om bokens innehåll. stilen, känsligheten. jämför med c r och den hö kast. brdeinte betyd? Och föresten trovärd iförh fattiga i

Jag är egentligen inte överdrivet noggrann i korrekturläsningen av mina inlägg. De flesta skriver jag rätt på och publicerar utan närmare eftertanke. (Som synes.) Men ibland när jag får en snabbtanke, en blixt som inte går att formulera direkt, då bara slänger jag ur mig bokstäver som jag sedan i bästa fall bakar om till något hyfsat läsbart. De flesta snilleblixtar förblir utkast, som jag så småningom raderar. Men ovanstående skickade jag glatt ut på bloggen. Och kom inte på det förrän efter en stund när jag släckt datorn och gått och lagt mig.
Så nu får det alltså stå kvar. Med vidhängande omständig förklaring.
Kanske att det någon gång blir ett inlägg.

Lucia

Mina arbetskamrater kommer senare eller går tidigare idag. De ska lussa på dagis och i skolan. Sentimentaliteten slår till igen. Jag minns de tidiga morgnarna när familjen steg upp i natten. Yra i huvudet av trötthet. Lusselinnen och glitter på galgar i hallen. Glåmighet och förväntan i salig blandning när de tidiga morgonlussebullarna doppades i chokladen. Och så iväg.

Dagisluciorna i för korta eller för långa linnen. Sugandes på de elektriska ljusen så somliga slocknar. Fröknarna med glitter i håret och tongaffel. Den ljusa sången, barnrösterna. Tomtarna som ryker ihop längst bak i ledet. Någon har klätt ut sig till gran, någon har vanliga hängselbyxor, några kryper upp i varma föräldrafamnar och skiter i traditionerna.

Stallets luciatåg! Familjen fryser nästippen av sig på ridhusets läktare, trots dubbla långkalsonger. Papporna serverar glögg och korv i stallgången. Luciashowen är bejublad. Hästarna är välryktade och har små tomteluvor.

Skol-luciorna! Liten Lull som går runt i alla klasser och sjunger Staffanssången. Storasyster i storklassen kommer hem och berättar stolt att han var så duktig.

Sångfågeln får också solosång och nästansvimmar varje gång från värmen av ljusen och sångfågelnerverna.

En lussenatt satt jag och sydde ett lucialinne till Ros av ett lakan. Affärernas linnen var tvärslut.

Spetskrage av en babyskjorta från femti-talet.

Ett annat år bakade vi pepparkakshus som blev så mjukt att det sjönk ihop till en pöl. Vi bakade ett kilo pepparkaksgrisar i stället. Ungarna hade kamrater hemma. Vi tittade på Tre kronor och åt upp kakorna till sista grisen.

I år ska jag på processamordnar-mys med glögg och bullar. Tiderna förändras och vi med dem.

Chefens kläder

Jag får tidningen Chefs nyhetsbrev till min jobbmejl. I senaste numret får man hjälp med att välja lämplig outfit.
Jag citerar:

Här är misstagen du inte får göra:
Blåjeans
Träningsskor
Orakad och ovårdad
Vita tubsockor
Skjorta utanför byxorna på män
Leggings
Sandaler
Smaklösa toppar på kvinnor

Det här är "Business casual" för kvinnor:
Rena och strukna kläder
Välvårdat ansikte
Figursydda kavajer
Fina tröjor
Toppar och skjortor i accentfärger
T-shirts i hög kvalité utan logga
Välvalda kvalitetssmycken
Stövlar
Pumps
Loafers
Undvik att bära skor utan klack eller sandaler till kjol, det ser aldrig proffsigt ut.

Jag törs inte tänka på vilken kategori jag kan tillhöra en tisdagmorgon i december. De nämnde i alla fall ingenting om hur frisyren bör se ut och tur är väl det.

Uppiggad

Jag talade med min bror. Vi bestämde att åka till IKEA efter jobbet. Såvida det inte blir snöstorm. Man vet aldrig. Jag blir så upplivad! Det var jättelängesedan. När man inte har egen bil blir turerna till IKEA rena feststunderna. Tidpunkten känns väl vald. Två veckor före jul, typ. Kommer där att kännas tomt och ödsligt tro.

Jag ska köpa:

• Vitrindörrar till en urgammal och avskavd billy ek. Må de fortfarande finnas i ek.
• Tesil. Till jobbet. Min gamla läcker.
• Julpynt. Kanske en slinga, kanske en ljusstake.
• Ljus, värmeljus, servetter (obligatorium)
• Toaborste (obligatorium)
• Glödlampor
• Kanske något oväntat festligt. En badrumsmatta ?

Facit kommer att komma.