Nödutrustning

Igår skulle jag kila ner på stan för att köpa en inomhustermometer. Vintern nalkas och jag vill kunna visa värden att jag har i snitt fjorton grader inomhus när nordan friskar på. Nåväl. Eftersom jag är stadsbo känner jag mig sällan nödd att klä upp mig för att gå ut och handla. En ovana jag märker att jag delar med andra medboende i mitt kvarter. Igår skulle jag emellertid gå några meter till. Närmare bestämt neråt city. Iklädd lustig mössa och en jacka som jag vid närmare beskådan inte tror är min, drog jag mig genom Vasaparken neråt Drottninggatan. Vasaparken är fri lejd. Där ser man ut efter behov. Drottninggatans norra del är också rätt chosefritt. Där är det mest folk som ska fika, rasta hunden och handla på seven eleven. Men sedan går det inte längre. Allt närmare city man kommer kan man inte bortse från att människor på shopping i huvudstan en lördag klär sig propert. Inga egendomliga mössor, inga saggiga tensonjackor. Här är det fräsiga ytterplagg, stövletter, chicka väskor och smink som gäller. Jag kände mig mer och mer som en påstant där jag sjavade på. Jag skulle dessutom köpa termometern på Claes Ohlson var det tänkt, vilket innebar ett ansenligt exponernade av mitt jag både längs Hamngatan och i Gallerian. Normalt är jag inte jättetrendkänslig, men plötsligt föll det över mig. Jag såg en ful, gammal och illa klädd kärring i skyltfönstrena och det var jag. Det var hemskt. Då löste jag problemet på nolltid. Stövlade in på Åhléns och köpte en hatt! Mitt tankeflöde var snabbare en någonsin förr. Jag kom plötsligt på att jag alltid velat ha en Annie Hall-hatt. En sådan som jag köpte på Portobello Road 1970 när jag var i London med mamma. Det kan tänkas att det till och med var före filmen. På Åhléns där de tack och lov har allt, hittade jag en svart filthatt med brätte för 249. Aldrig har ett kontokort varit med om en snabbare transaktion. Nu var det ju inte så att jag satte hatten på huvudet när jag gick vidare till Claes Ohlson. Den fick ligga kvar i påsen. Men den styrkte mitt jag. Mina steg blev käckare, min blick klarare (tror jag) och jag kände mig inte alls så gammal och anskrämlig längre. Hemma blev det ett provande. Snygg är den men frågan är när jag kommer att bära denna skapelse. Trots allt är jag tyvärr inte Annie Hall.