Fredag i city

Efter jobbet handlade jag födelsedagspresenter. Till Rosgrynet som fyllde i veckan och inte fått någon present än av slarvig mamma. Till svärmor (jag vägrar säga ex-svärmor!) som fyller åttio i morgon. Jag gjorde det jag skulle. Stod i kö, betalade, släppte artigt förbi barnvagnar. Men så ledsnade jag tvärt på mig själv. Less på mitt übersnälla jag. (Jag kan vara intill utplåning förstående när jag sätter den sidan till.) Plötsligt trängde sig en man fram snett framför mig. I det överfulla folkvimlet på Åhléns. Snabbt, kantigt, ryckigt. Jag hann knappt se honom. Men jag kände hans dragresväska som han drog över mina fötter samtidigt som jag klev in i den. Vet ni vad jag gjorde då? Jo jag hasplade ur mig: Åh förlåt, jag såg dig inte. Och gubbtrasan tittar tillbaka på mig med en FÖRDÖMANDE blick. Sedan blev jag så arg. Men det var så dags då. Varför är jag en sån som ber om ursäkt för allt möjligt hela tiden? Som i det här fallet när det inte ens var befogat. Jag ska genast sluta.
På tunnelbanan hem blev det nästan slagsmål mellan en tant som delade ut någon sorts pamfletter och en herre som kände sig oerhört förolämpad över att bli tilltalad. En tjus-mamma med grön ögonskugga stod mellan mig och konflikthärden och kände sig kallad att högljutt kommentera händelsen ord för ord. Samtidigt som hon diskuterade med sina tonåringar om de skulle köpa mobiltelfoner för tre eller fem tusen. "Dom för fem är nog bäst för de har ju så många finesser."
Om jag någon gång i livet skulle ha rutit ut i tomma luften: MEN SITT NER OCH HÅLL KÄFTEN FÖR FAN! så skulle det ha varit där på tunnelbanan. Nu gjorde jag ju inte det, som ni säkert redan gissat. Men jag sa inte förlåt heller.