Bilburen

Jag kör nästan aldrig bil längre, vilket är synd. Jag har tappat lite av vassheten, det märks. Inatt hade jag lånat brorsans bil. Småtjejerna skulle till Rodhos och incheckningen på Arlanda var innan morgonbussarna började gå, hur nu det kan komma sig. I alla fall ställde jag klockan på 2.30. Stuvade in två högt speedade tonåringar i baksätet och körde iväg. Natten var vår. Alldeles tomt på gatorna, förutom en taxibil som kände sig nödd att tuta på mig eftersom jag körde för sakta och läste på skyltarna. Det var ju extremt god omkörningsmån, kan jag tycka, men får man tillfälle att tuta på en kärring så klart gör man det. Efter några minuter kändes det som jag aldrig gjorde annat än körde bil. Vi brummade på längs E4an, tjejerna kollade pass och biljetter för hundrade gången, musiken spann lite så där nattdämpat. Med bredbrättade solhattar seglade flickorna in i avgångshallen och jag vände hemåt.

Det var då jag fick suget. Som man kan få när man sitter i en bil på en motorväg helt allena. Bilen styr söderut. Skyltarna med E4 S liksom drar. Man kanske skulle....bara sticka! Plånboken är ju med och numera behöver man väl ändå aldrig visa passet. Södertälje, Jönköping, Rödby/Puttgarden. Sen rinner det på. Kanske väljer man att hålla sig bakom de franska linjerna. Njuter en middag i Grenoble. Handlar lite käk och övernattar i Orange. Eller så blir det Schweiz. Tunnlarna är lite otäcka men alplandskapet väger över. Och så är man plötsligt i Aosta-dalen, där det är så hett och nästan ser ut som stäpp. Landskapet är platt. Solen bränner. Man måste köpa vatten och äta pasta och kalvkött och kanske dricka en skvätt vin så att man blir riktig dåsig och måste ta in på ett albergo över natten. Plötsligt befinner man sig i någon av de hundra betalstationerna på väg in i Genova och man skymtar havet...
Jag parkerar i mitt kvarter, sover ett par timmar och kör sedan hem bilen till Bromma där den hör hemma. Tar en kopp kaffe i brorsans kök och åker sedan hem och tvättar.