rattus norvegicus

Är det någonting som jag tycker är synnerligen äckligt så är det råttor. Jag är rädd, fobisk och hysterisk vid blotta tanken, och då ska vi inte tala om mitt inre känslospel när de uppträder IRL. Naturligtvis ser jag råttor hundra gånger oftare än andra människor. I mitt kvarter är de vanligare än på andra stockholmsgator, vid min arbetsplats kan det stå skyltar: stäng dörren, annars kommer råttorna in! och jag vet inte hur många gånger jag klivit på döda råttor på gatan.

Idag satt jag helt fredligt och plitade på ett mejl på jobbet. Funderade mellan raderna och drömde mig bort, tittade ut genom fönstret. Och där var den. Råttan! På fönsterblecket, en meter bort. Trippade fram och tillbaka, viftade lite nonchalant på svansen och speglade sig i fönstret så att vi riktigt kunde umgås öga mot öga. Vem är det som skriker? undrade Gunilla ett par rum bort och det kan ni ju fundera på.