Bloggförsök i Agadir

Jag tog mig samman en morgon och letade upp ett internetcafé. Jag såg skylten INTERNET ovanför något man skulle kunna kalla en souvenirbutik av det billigare slaget. Utanför satt tre män och samtalade. Tempot syntes makligt. I övrigt inte en rörelse i området. Borden med krimskramsarmband och nyckelringar och fick vara i fred. Vykorten hade en hinna av damm som förmodligen lagt sig där under förmiddagens ganska kraftiga blåst. Nu var det stilla och varmt. Inifrån butiken hördes arabisk musik. Jag hälsade på männen och gick in. Inte en kotte. Fler nyckelringar hängde på sina ställningar, små porslinsfat trängdes på ett bord. Jag väntade några minuter sedan kikade jag ut och frågade om det var öppet. En av männen ropade något på arabiska och en kille uppenbarade sig bakom ett draperi. Jag bad om en dator och han visade mig nerför en trappa. 10 dirham för tjugo minuter. Det lät rimligt tyckte jag, utan att veta vad det borde kosta. Jag skulle ju ända bara kolla banken och mejlen och kanske skicka iväg ett inlägg. Jag satte mig till rätta vid en dator i den halvmörka lokalen. Jag var ensam. Killen däruppe höjde musiken så att jag också skulle kunna höra. Jag kände mig behaglig. Men jag hade missbedömt snabbheten i uppkopplingen. Jag hann inte göra någonting. Nordea kunde inte visas, min blogg kunde inte öppnas för inlägg och mejlen var så trög att jag gav upp. Jag köpte en cola och betalade. Mycket nöjd med att ha bloggat i Agadir satte jag solglasen på näsan och strosade iväg ut i solen.