Vildanden och den überpretentiösa publikkritikern

Jag har svårt att fördra människor som tisslar och tasslar på bio. Men jag kan stå ut med det så länge de inte väsnas för mycket, börjar byta plats med varandra eller häller pop-corn över mina kläder. Men på teatern, då blir jag stilfascist ögonaböj. Jag vet att det inte är pk, men nu är jag en gång sådan. Teatern är till för alla och alla kan njuta av mediet, det tycker faktiskt jag också. Och tänk bara på the Globe på 1600-talet när alla var där och alla var fulla och glada och man kastade färdigtuggade rester av matsäcken på skådespelarna om pjäsen inte var till belåtenhet. Ja, ja jag vet. Jag vet. Visst är det en härlig tanke.

Men så sätter jag mig i teatersalongen för att avnjuta Vildanden och två damer ur publiken som uppenbarligen är mer lomhörda än jag, börjar genast samspråka: Oj nu tappade jag boken på golvet. Ser du den? Näe. Men vart tog den vägen. Hyssjningar. Jag blir svettig i handflatorna. Vad säger han? Hör du vad han säger? Näe. Jag jag hör då ingenting. Väldigt vad tyst de pratar. Hör du? Näe. Hyssjningar. Detta till öppningsreplikerna mellan Gregers Werle och Hjalmar Ekdal, som är viktiga så tillvida att de anger tonen för resten av föreställningen. Tycker jag då, som alltså är en riktig surkärring. Sedan pratar inte damerna mer, tack och lov.

Men vad är det med detta skrattande på teatern? Jag begriper inte. Så fort skådespelarna går in på scenen börjar någon skratta. Oavsett pjäs. Den som någon gång kommit i kontakt med Ibsen vet att han må vara mångbottnad, men det är inte för sina buskisskämt han gått till historien. Och visst, jag kan också dra på munnen åt farfar Ekdal när han rumsterar i sin imaginära skog. Eller när Hedvig och Hjalmar sjunger opera. Men det är en vemodets tragikomik som snarast bereder vägen för dramats peripeti. Jag kan för mitt liv inte fatta hur man kan lägga av ett pärlande skratt när den i kropp berusade men i tanken nyktra doktor Relling avlevererar sina farhågor om sanningsbekännelsernas överlägsenhet. Jag har svårt att tro att Globe-publiken skulle varit så omdömeslös.

För övrigt, om ni inte sett Vildanden på Stockholms stadsteater: marsch pannkaka och gå och köp biljetter. Men skratta för faan på rätt ställe!

Alltid lika berörande...

...med livets förgänglighet.

Den som inga byxor har, den får gå med rumpan bar.

Idag när jag kom till träningen hade jag tre tröjor men inga byxor med mig. Jag stod där i omklädningsrummet i bara trosorna och grävde och grävde i träningsväskan. Men inga träningsbrallor. Jag fick klä på mig och åka hem.

Som tur var hittade jag en gammal kladdkaka i frysen.

Prinsar och prinsessor

När jag läser kontaktannonserna (för det gör jag!) så slås jag igen och igen över herrarnas oförtröttliga önskan om att träffa "en lite yngre tjej". Ja ja, jag fattar. Gamla kärringar göre sig icke besvär. Men så har vi ju kvinnorna då, med sina drömmerier. Jag minns inte vem, men någon prominent skådespelerska tror jag det var. Hon uttalade sig häromsistens så här i tidningen:

Ja män i min egen ålder kan inte komma på fråga. De ser så förbannat gamla ut.





Så där håller vi på. Inte undra på att singlarna vinner procentligan med 60/40 över paren.

(Bilderna fräckt lånade från passagen, aftonbladet, imdb)

Bokhyllan behöver ordnas, typ NU

I söndags var det så här fint väder.

Då var jag inte ute och promenerade, fastän jag borde. Bilden är från förra söndagens Rålis-runda. Nej i söndags fick jag för mig att jag var tvungen att städa bokhyllorna. Sätta alla böcker i bokstavsordning. De har stått huller om buller i två och ett halvt år. Sedan inflytten närmare bestämt. Och det har gått bra hittills, men i söndags var det dags för ett städutbrott. Aldrig urkliven pyjamasen for jag omkring och flyttade böcker. Efter fyra timmar mådde jag illa och gick och lade mig. Då såg det ut så här.

Klockan fyra insåg jag att ingen människa i hela världen skulle komma och städa upp efter mig. Så jag klev upp och fortsatte och blev så småningom belåtet färdig.

Jag fantiserar alltid om böckerna när jag går igenom bokhyllan. Jag undrar om Werup trivs där bredvid Wine, och jag undrar vad Sara Lidman och Stig Larsson tisslar om när de står där och trycker mot varandra. Det är lite som Sagan om den ståndaktige tennsoldaten. Tingen får liv i min överhettade städhjärna. Sedan tummar jag alltid på de sladdriga franska pocketarna som jag köpte i Frankrike på sjuttiotalet. De håller inte ihop, de har märkliga fläckar och bladen är gråbruna. Jag funderar alltid på att slänga dem. Göra rent hus liksom. Vem kommer att läsa om Le noeud de vipère? Någonsin! Men de får vara kvar. I mina hyllor får det mesta bli oslängt. Till och med gamla deckare får nåd. Och vem ska annars prata med Maupassant om jag kastar Mauriac? Det är en fråga det.

Sedan gick jag tillbaka till sängen med matbricka och folköl och glodde på ett par avsnitt av Sex and the city. Det var den helgen.

Experten rekommenderar

I morse hade jag som vanligt morgonteven på i bakgrunden medan jag rusade av och an. Jag lyssnar aldrig så noga på spelrecensionerna, de är ointressanta för min del. Men i morse kunde jag inte låta bli att snappa upp lanseringen av ett nytt spel, där tevetittarna även rekommenderades till inköp av ny dator om man inhandlade nämnda, uppenbarligen märkvärdiga spel. Om datorn är äldre än tre år, då ska man köpa en ny för att maxad spelextas ska uppnås.

Jag skulle tippa att uppmaningen applåderas av landets barnfamiljer. Särskilt de med tonåringar. Och så här i januari när de nyss så glittrande julklapparna är inaktuellare än någonsin, känns det säkert fint att få inköpa en sprillans ny dator. När skolorna hurtigt uppmanar till att se över skid- och skridskobeståndet eftersom februari nalkas med skid- och skridskoövningar på gymnastiktimmarna (det kommer säkert snö!!) och när föräldrar påminns om att det är dags att börja pusha ungarna att sälja salamikorvar och cocosbollar inför den kommande skolresan; då kan det väl vara trevligt att drömma sig bort med ett par käcka månglare på elgiganten. Så kan man se fram emot att i kvällningen, i det allra modernaste av milt datorljussken, spela loss medan man mumsar av de cocosbollar som man har frysen full av, eftersom barnen bara sålt en tiondel av sin beskärda del.

Konversation med hyresvärdens allt-i-allo

- Hej, jag heter Stina och jag har stopp i avloppet.
Massiv tystnad.
- Skulle jag kunna få hjälp med det?
Massiv tystnad.
- Hallå??
- Vilket avlopp?
- Det i badrummet.
- Vilket avlopp där?
- Golvbrunnen, det luktar väldigt illa sedan en tid tillbaka.
- Då har du nog inte gjort rent.
- Joho.
- Nej för annars skulle det rinna ut på golvet.
- Jamen jag har rensat och rengjort, jag måste ha hjälp med vattenlåset tror jag.
- Vattenlåset?
- Ja, kan det inte vara det som krånglar?
- Nej då skulle det rinna ut på golvet.
- Det rinner inte ut på golvet, det luktar illa.
- Då är det fel på tvättstället. Då rinner det vid tvättstället. Rinner det vid tvättstället?
- Nej det är tätt vid tvättstället. Jag har kollat. Det luktar illa ur golvbrunnen.
Avgrundsdjup SUCK.
- Jaha, jag får väl komma och titta då. Men det brukar va tvättstället när det inte rinner ut på golvet.

Myggor och tigrar

Jag är ju inte den briljantaste av litteraturtyckare, inte heller snabbläsande och knappast särskilt påläst. Men nu har jag i alla fall ett halvår efter alla andra läst Maja L.s Myggor och tigrar. Och även om diskussionen i högsta grad är yesterdays news kan jag inte låta bli att tycka någonting. Jag sträckläste nämligen boken och njöt varenda minut. Jag tyckte helt enkelt att den var förträfflig. Jag är inte dummare än att jag fattar att det kan vara störande för namngivna kulturprominenser att figurera som de gör, men å andra sidan är det (som ett antal personer konstaterat före mig) knappast första gången det förekommer i världslitteraturen. Jag har inte följt varenda stavelse i den här debatten, men kan från min blygsamma position som en nobody tycka att fokuset låg lite mycket på författarens så kallade skandalösa utgjutelser. Som den vanliga läsare jag är, utan någon som helst privat eller personlig relation till Vallgren/Jaenssen/Lappalainen, struntar jag rätt blankt i vad de är för sorts personer och vad de gör. Jag är inte så intresserad av om Lundgrens iakttagelser är sanna eller påhittade eller sjukliga fantasier, jag läser och njuter för att det är en god historia. Och det är det, och det är det som jag tycker har kommit lite väl i skymundan. De omsorgsfullt repetitiva beskrivningarna av de napolitanska kvarteren där hon bor är förnämliga, jag känner dofterna från vesporna och ser grönsakshandlarna framför mig när jag lutar mig (jag menar när Maja lutar sig) över det skrangliga balkongräcket och sedan försöker urskuldra sina nyfiken-i-en-strut-manér genom att retirera baklänges och dra för gardinerna i lägenheten. Och kärlekshistorierna, otroheterna, intigerna, beskyllningarna. Jamen herregud. Vem känner inte igen sig? Det är väl ändå så där livet är. Och Maja Lundgren beskriver det prick-i och att hon sen inte tycker att Den vidunderliga kärlekens historia är det bästa hon läst kan man väl strunta i att hålla med om, om man inte vill.

Doris och Barcelona

Idag är det lördagen efter tråkiga fredagen. Lördagen är betydligt bättre. Jag och Annie lovade varandra igår när vi satt på Teaterbaren och åt tapas att vi skulle ägna HELA lördagen åt läsning av Doris Lessings självbiografi del 2. Den ska vi ha läst till på fredag, då det är bokcirkeldags. Båda är vi tidsoptimister av stora mått. Jag har ett antal mindre begåvade undanflykter till mitt försvar för att jag ännu inte börjat läsa, Annie ligger aningen bättre till, tror jag. Så lördagen behövs för hårdkörning i läsfåtöljen.

Jag har gjort lite andra grejer också idag. Först sov jag till halv elva. Sedan brunchade jag med Cocos i tre timmar och sedan köpte jag en stickad poncho på rea som jag tror är nödvändig för de svala nätterna i öknen. Nu har jag glott in i datorn ett par timmar och snart måste jag fundera på middag. Men sedan.....

För övrigt heter inte Teaterbaren så längre, utan Barcelona, vilket en servitör i artonårsåldern tillrättavisade Annie om när hon undrade om hon kommit rätt. Det kan så vara, men vi urtidsödlor kommer nog tyvärr att fortsätta säga Teaterbaren av det enkla skälet att det var så den hette i vår ungdoms gladaste vår. Och det värsta är att vi nog kommer tillbaka, för vi ÄLSKAR vår teaterbar.

Elfte januari

Det här är inte min bästa tid på året. Julpyntet har bleknat och fransat sig. Det är smuligt överallt. Det glåmiga ljuset börjar brösta upp sig. Förra veckan var det den fjärde januari i flera veckor. Ändå är det bara den elfte januari idag. Det är en miljon dagar till påsk. Jag undrar om det är värt att ha kvar bloggen. Jag gnäller ju bara. Fast å andra sidan kommer det ju en tid med pingstliljor och solglasögon. Det får man liksom inte glömma.
Nu ska jag gå och dricka vin med Annie. Yes!

Och annars?

Så gick det en vecka igen. Och jag har inte gjort någonting annat än jobbat. Igår när mamma ringde hade jag ingenting att berätta. Mer än vad jag hade ätit till middag, att jag hade dammsugit och att jag strax skulle gå och lägga mig. Det kanske det är det här som menas med att leva livet.

Packa ihop julen

Det är med viss lystnad jag plockar ihop julsakerna. Samma sak varje år. Jag är så less på julgeten och tomtarna. Hyacinterna som doftade så gott på julafton luktar kattpiss och jag får ont i huvudet. Jag är dagen till ära femtitvå år och en dag. Jag äter resterna av kakorna och tårtorna från gårdagens eftermiddagskalas. De är dagenefterkalasgoda och superfeta. Jag känner mig som den plufsigare av porslinstomtarna men inte lika godmodig trots grädden.

Jullovet har varit toppen trots att jag lyckades smitta Annie med kräksjukan när hon bjöd på den ljuvligste nyårssupé. (Förlåt sweetie! jag fattade inte at det var kräkis jag led av.) Jag har latat mig, läst bra böcker, tittat på Jonas Karlsson på teven och pratat i telefon. Jag har promenerat lite grann men inte så mycket eftersom jag blev sjuk, men jag har beställt RESAN och gottat mig åt fantasier om vad jag ska ha på mig när jag promenerar i Marrakech. Enligt reseguiden ska man ha långbent och långärmat om man är nordisk flanös.

Idag har jag börjat jobba och förmiddagen ägnades åt att jämföra julhelgens genomlevda åkommor. Det visade sig nämligen att alla andra också hade haft feber och spytt. Nu är alla dock på plats och det är ju bra eftersom våren innebär groteska mängder jobb. Vad är vi för sorts lidande folk egentligen?

Skönt att komma igång igen. Inget fjäsk och bjäfs med ledigheter och punchdrickande. Här ska jobbas fram till påska. Fastän jag ska nog lyfta upp det aningen hafsigt tillkomna nyårslöftet: trycka till svårmodet och släppa loss en smula. Lidelse före lidande om man så säger. Summering och reflektion över resultatet nästa nyår!