Fyllkajor, mallgrodor och helt vanliga dårfinkar

När Solis och jag var på krogen häromsistens blev jag uppvaktad av en herre. Ganska snygg med propra kläder och vårdad frisyr. Men full som ett kryss. Han ställde sig så nära och pratade så intensivt att mina glasögon immade igen. Det hade väl gått an om han hade haft något vettigt att säga. Det hade han inte. Han gaggade oavbrutet på om hur förfärlig jag förmodligen tyckte att han var. Jag blev rätt less och sa åt honom att han var en trist figur som kunde gå hem och lägga sig eftersom hans enda företräde var att vara full. Tror ni att han skamset drog sig tillbaka och bad om ursäkt? Nehej då. Han blev stött och sur. Tyckte att jag var en dryg djävel som inte föll för hans pojkaktiga charm. Han stod kvar och gnällde över min småaktighet och förutsåg min framtid som spinster till döddagar. Hur tänker en man som uppträder på det viset? Är det så att bara för att jag är halvgammal, smygfet och småtrist måste bli hänryckt så fort första bästa jubelåsna visar intresse? Om jag eller Solis hade raglat omkring och stött på män med sluddrande och osammanhängande tungomål har jag en känsla av att vi skulle blivit hämtade av ordningsmakten. Smärttröskeln för kvinnligt störbeteende är låg. Den av sprit fullständigt intelligensbefriade mannen stolpade iväg och tryckte upp en annan dam mot bardisken. Hon log hela hon och de dansade tryckare resten av kvällen. Är det mig det är fel på?