Vad var det nu igen?

Jag har en otrevlig känsla av att jag har glömt något viktigt. Eftersom jag för tillfället har två arbetsplatser är möjligheterna i stort sett oändliga att glömma att ta med saker mellan respektive skrivbord. Men idag hade jag med mig läsglasögon, terminalglasögon, rapport att skriva vidare på, lapp med nytt lösenord till datorn, båda telefonerna samt laddare. Ändå har jag den där känslan. Jag ska ta göteborgsbussen i morgon för att hälsa på Ros och J. Det kan vara det som spökar. Inte glömma tandborste, telefoner, adress, bokningsnummer, kamera, födelsedagspresenter och plånbok. Men jag har redan packat allt det där och ställt i hallen, så risken är inte så stor såvida jag inte promenerar ut genom dörren tomhänt i morgon bitti. Jag har kanske glömt något jag lovat fixa? Glömt att ringa någon viktig person? Räkningarna? Spisplattorna? Nej allt är avbockat. I ren stress har jag till och med borstat kängorna vilket är klart overkill när det gäller mig. Förmodligen kommer jag att leva i livslång ovisshet vad det är jag har glömt. Om jag nu har glömt något. Tills vidare rådbråkar jag min lilla nallepuhhjärna så den blir alldeles rufsig.

Skridskor med pälskant och Kasper Goliat

Stella skrev häromnyssens ett rörande inlägg om när hon var liten och fick nya skridskor av sin pappa. Klart då att jag kommer att tänka på mina egna, första stapplande skär över skridskoisen i Vasaparken. Stella fick ett par prinsessdon, det hörde jag direkt på beskrivningen. Jag fick ett par avlagda som Lars-Magnus vuxit ur. Det gick alldeles utmärkt, jag var för liten att förstå någonting annat och förresten hade jag inga som helst talanger att hålla mig upprätt på isen, så jag tror att de första turerna mest fungerade som en förevändning för att den lilla femtiotalsfamiljen skulle få dricka choklad ur rutig termos med skruvlocksmugg. I alla fall så satte jag igång att minnas en massa saker när jag väl började tänka.

Lars-Magnus, som för länge sedan vuxit ur de förbrukade skridskorna, var mycket äldre än jag. Nästan en farbror. Jag var fyra, jag tror han var åtta eller nio. Han bodde i Åkersberga tillsammans med mamma och pappa och en hel flock av bröder och systrar. Tant Ulla och farbror Anders var mina föräldrars bästisar. Vi åkte ofta tilll Åkersberga, som på den tiden var en lantlig avkrok till huvdstaden. Det var med skräckblandad förtjusning jag åkte dit. Jag hade ingen aning om vad vi skulle leka från gång till gång men jag var helt säker på att det skulle vara spännande på gränsen till outhärdlighet för en fyraåring. Det var i Åkersberga jag fick lära mig vad indianer var. Lars-Magnus och hans oräkneliga bröder klängde i träden i den stora vilda trädgården. De hade rödmålade streck i ansiktet och sköt omkring sig med hemsnickrade pilbågar. Jag var kommenderad att stå nedanför och vara sheriff. Det visste jag inte vad det var, men jag fullgjorde min plikt med obrottslig lojalitet och skrek på anmodan: "Indiananfall, indiananfall, papacher, papacher." Jag var som en bekväm och tillmötesgående låtsaskompis som föga ifrågasättande ingick i dessa allt vildare pojklekar.


Rätt ofta fick jag agera publik tillsammans med familjernas övriga småbarn, när Lars-Magnus och hans bror Jonas lekte Kasper Goliat. Kasper Goliat var en synnerligen läskig rollfigur. Lars-Magnus hängde över sig en gammal filt, hade solglasögon på näsan och toppade med en Bombi Bitt -hatt. Han raglade omkring på golvet som ett fyllo och utstötte grymtningar och gjorde farliga utfall mot Jonas som spelade oskyldig småunge. Vi satt uppspetade på stolarna och skrattade hysteriskt. Vi var gastkramande livrädda hela tiden. Sedan gick vi ut och lekte indianer igen. Inte en sekund var tråkig i Åkerberga.

Yr i mössan

Jag tror att jag har fått ett virus. Jag är alldeles yr i hatten. Uppenbara koncentrationssvårigheter. Kanske bär jag på något livsfarligt. Eller så är jag helt enkelt trött.

Croissanter i Midsomer

Igår kom jag hem ovanligt sent från min träning. Just avkliven från tunnelbanan fick jag en påträngande längtan efter att titta på ett avsnitt av Morden i Midsomer. Jag gick in i en kiosk strax före stängningsdags och frågade om de hade en till kvällstidningen vidhängande devede.
- Jaa, sa flickebarnet i kassan. Men det är slut på kvällstidningarna och då får man inte sälja.
- Men jag vill ha deveden, hur gör vi då? sa jag och spände ögonen i flickungen.
- Jamen det går inte, jag får inte sälja utan tidning.
- Men om jag betalar för en tidning, sa jag. Fastän de är slut. Tror du att det går?
- Jamen då får du ju ingen tidning sa flickan gråtfärdig. Hon tyckte det var sånt slös på pengar. Hon kunde ju inte veta att jag ändå skulle slängt tidningen i metroinsamlingstunnan så fort jag lämnat kiosken.
Jag fick min film.
- Men du, sa flickan. Eftersom du inte får någon tidning kanske du vill ha en bulle i stället? Så får du ju nånting.
- Ja tack, sa jag. Det var ju snällt.
- Förresten du kan ta hela den här påsen, sa flickan. Jag tycker det är så hemskt att slänga goda bullar och jag kan inte spara dem till i morgon.
- Men tack, vad gulligt sa jag och blev alldeles rörd.
- Ja det är goda bullar, sa flickan och log hela hon.

Jag fick med mig två frasiga croissanter och fem kanelbullar. Det ni. Jag kokade kaffe med varm mjölk och smulade ner hela soffan med feta croissantflisor när jag mumsade och njöt. Efter halva filmen sov jag sött.
Jag säger bara: ungdomen nu för tiden. Förtjusande!

hinner inte...

...hinner inte blogga. Min värld, min vardag upptas av NYA JOBBET. Återkommer snart.

Distraktioner

Jag har börjat på ett nytt jobb. Anspänningen är muskulös. Jag är inte precis en person som slarvar över saker, börjar jag ett nytt jobb gör jag det ordentligt. Min första helg, den här helgen noga räknat, var tänkt till avkoppling. Avkoppling från nya jobbet. Jag har strängt taget inte tänkt på något annat än NYA JOBBET. Eftersom jag efter femtiotre år känner mig själv rätt bra, visste jag att jag skulle reagera så här. All min fritid har därför reglerats enligt ett schema kännetecknat av militärisk precision. Jag har sett till att vara sysselsatt. Under den gångna veckan inklusive lördag och söndag har jag gjort följande:

• tränat tre gånger
• missat yogapassen två gånger (synd kanske!)
• lyssnat på Bodil Malmsten som pratade om sitt författarskap
• suttit och druckit vin på KB
• suttit på annan bar på Kammakargatan och ätit älgbiffar (och druckit vin)
• stått och hängt på Stampen (och druckit vin och till min egen förvåning tagit en svängom på dansgolvet)
• sett om hela första säsongen av Anna Pihl
• sett om hela första säsongen av Vänner
• promenerat längs vattnet
• lagat mat i storkoksformat som om jag skulle ha hela familjen samlad hela veckan vilket jag inte ska
• köpt ansiktskrämer för mogen hy

Jag känner mig kanske inte riktigt så utvilad som jag tänkt mig, men det brukar jag inte göra annars heller vid närmare eftertanke. Nu är jag precis på väg att missa veckans tredje försök att gå på ett yogapass men eftersom jag har ett inplanerat besök på Konserhuset klockan tre så är jag ändå ganska nöjd med mitt upplägg för veckoslutsavslappning.

Novemberbegär

Idag på bussen kände jag doften av florsocker. Mitt i ångorna av avgaser, yllerocksvettiga herrar och fuktiga andedräkter. Då blev jag hysteriskt sugen på semlor. Tyvärr lever vi i en strängt bakverkstraditionell kultur där man inte skönjer semlorna i konditoriernas skyltfönster förrän framåt annandagen. Shame! Jag blir tvungen att hålla mig. Semmelbak står trist nog långt över min förmåga. Jag får trösta mig med en lussebulle så länge, eller vad säger fröken Maria?