Skridskor med pälskant och Kasper Goliat

Stella skrev häromnyssens ett rörande inlägg om när hon var liten och fick nya skridskor av sin pappa. Klart då att jag kommer att tänka på mina egna, första stapplande skär över skridskoisen i Vasaparken. Stella fick ett par prinsessdon, det hörde jag direkt på beskrivningen. Jag fick ett par avlagda som Lars-Magnus vuxit ur. Det gick alldeles utmärkt, jag var för liten att förstå någonting annat och förresten hade jag inga som helst talanger att hålla mig upprätt på isen, så jag tror att de första turerna mest fungerade som en förevändning för att den lilla femtiotalsfamiljen skulle få dricka choklad ur rutig termos med skruvlocksmugg. I alla fall så satte jag igång att minnas en massa saker när jag väl började tänka.

Lars-Magnus, som för länge sedan vuxit ur de förbrukade skridskorna, var mycket äldre än jag. Nästan en farbror. Jag var fyra, jag tror han var åtta eller nio. Han bodde i Åkersberga tillsammans med mamma och pappa och en hel flock av bröder och systrar. Tant Ulla och farbror Anders var mina föräldrars bästisar. Vi åkte ofta tilll Åkersberga, som på den tiden var en lantlig avkrok till huvdstaden. Det var med skräckblandad förtjusning jag åkte dit. Jag hade ingen aning om vad vi skulle leka från gång till gång men jag var helt säker på att det skulle vara spännande på gränsen till outhärdlighet för en fyraåring. Det var i Åkersberga jag fick lära mig vad indianer var. Lars-Magnus och hans oräkneliga bröder klängde i träden i den stora vilda trädgården. De hade rödmålade streck i ansiktet och sköt omkring sig med hemsnickrade pilbågar. Jag var kommenderad att stå nedanför och vara sheriff. Det visste jag inte vad det var, men jag fullgjorde min plikt med obrottslig lojalitet och skrek på anmodan: "Indiananfall, indiananfall, papacher, papacher." Jag var som en bekväm och tillmötesgående låtsaskompis som föga ifrågasättande ingick i dessa allt vildare pojklekar.


Rätt ofta fick jag agera publik tillsammans med familjernas övriga småbarn, när Lars-Magnus och hans bror Jonas lekte Kasper Goliat. Kasper Goliat var en synnerligen läskig rollfigur. Lars-Magnus hängde över sig en gammal filt, hade solglasögon på näsan och toppade med en Bombi Bitt -hatt. Han raglade omkring på golvet som ett fyllo och utstötte grymtningar och gjorde farliga utfall mot Jonas som spelade oskyldig småunge. Vi satt uppspetade på stolarna och skrattade hysteriskt. Vi var gastkramande livrädda hela tiden. Sedan gick vi ut och lekte indianer igen. Inte en sekund var tråkig i Åkerberga.