Resenären börjar gruva sig

När jag ska ut och resa händer alltid samma sak. Några dagar före avresa ångrar jag mig. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunde vara så dum att beställa en utlandsresa. Vad ska det vara bra för? När man kan vara hemma och ta det lugnt och spara pengar. Jag blir trött i kroppen och oroar mig för (ja ni känner mig vid det här laget) allt som kan hända mig själv och inte minst barnen som är kvar hemma. Den här gången är situationen extra riskabel eftersom jag har hittat på att jag ska resa själv. Inget ressällskap som kan larma busschauffören och vänta in mig om jag skulle tappa bort mig i en okänd stad. En okänd FARLIG stad.

Det här med ensamresandet får mig att spela upp olika scenarier över hur jag kommer att hantera min situation som medelålders svensk dam i Afrika. Eftersom jag inte rest iväg än kan jag gotta mig åt fantasier där jag hamnar i de mest prekära situationer. Jag kanske helt plötsligt förvandlas till en excentrisk enstöring. Som bara sitter på hotellrummet. Det kanske är FÖR läskigt att gå ner i hotellmatsalen och välja ett ensambord. Jag ser framför mig hur jag smyger ut när de andra gästerna vilar siesta, slinker in på ett euroanpassat snabbköp och köper en klase bananer, lite kex och mineralvatten och så lever jag på det en vecka inne på rummet. Och läser den tusensidiga boken som jag till allas fasa valt till nästa läsecirkelträff. Kanske att jag går ner en sen eftermiddag och promenerar längs med havet. Jag får se om jag törs.

Eller så spottar jag upp mig och framkallar en hos mig ännu inte förekommande supersocial sida. Jag klämmer mig ner i sällskap som jag inte känner, barnfamiljer och trånande par, babblar och visar bilder på min lägenhet hemma i Vasastan. Jag tar tillfället i akt att förse mig duktigt av de alkoholhaltiga drycker som ingår i resans pris i såväl hotellbaren som i poolbaren. De andra resenärerna kommer att minnas mig som hon som satt och vinglade på barstolen och stötte på bartendrarna tjugoplus. Jag kommer att ha min nyinköpta bikini på mig i både tänkbara och mindre tänkbara sammanhang.

Kanske kommer jag att bete mig ungefär som vanligt. Vi får se.