Myggor och tigrar

Jag är ju inte den briljantaste av litteraturtyckare, inte heller snabbläsande och knappast särskilt påläst. Men nu har jag i alla fall ett halvår efter alla andra läst Maja L.s Myggor och tigrar. Och även om diskussionen i högsta grad är yesterdays news kan jag inte låta bli att tycka någonting. Jag sträckläste nämligen boken och njöt varenda minut. Jag tyckte helt enkelt att den var förträfflig. Jag är inte dummare än att jag fattar att det kan vara störande för namngivna kulturprominenser att figurera som de gör, men å andra sidan är det (som ett antal personer konstaterat före mig) knappast första gången det förekommer i världslitteraturen. Jag har inte följt varenda stavelse i den här debatten, men kan från min blygsamma position som en nobody tycka att fokuset låg lite mycket på författarens så kallade skandalösa utgjutelser. Som den vanliga läsare jag är, utan någon som helst privat eller personlig relation till Vallgren/Jaenssen/Lappalainen, struntar jag rätt blankt i vad de är för sorts personer och vad de gör. Jag är inte så intresserad av om Lundgrens iakttagelser är sanna eller påhittade eller sjukliga fantasier, jag läser och njuter för att det är en god historia. Och det är det, och det är det som jag tycker har kommit lite väl i skymundan. De omsorgsfullt repetitiva beskrivningarna av de napolitanska kvarteren där hon bor är förnämliga, jag känner dofterna från vesporna och ser grönsakshandlarna framför mig när jag lutar mig (jag menar när Maja lutar sig) över det skrangliga balkongräcket och sedan försöker urskuldra sina nyfiken-i-en-strut-manér genom att retirera baklänges och dra för gardinerna i lägenheten. Och kärlekshistorierna, otroheterna, intigerna, beskyllningarna. Jamen herregud. Vem känner inte igen sig? Det är väl ändå så där livet är. Och Maja Lundgren beskriver det prick-i och att hon sen inte tycker att Den vidunderliga kärlekens historia är det bästa hon läst kan man väl strunta i att hålla med om, om man inte vill.