Och så sitter han där...

Vad f...n! Jag trodde jag skulle slippa honom nu. Att han dragit, dunstat. Att han ägnar sig åt saker på orter där inte jag befinner mig. Men pyttsan. Idag satt han där, ryggen vänd mot mig och åt en smörgås. På caféet. Proper och nyklippt. Välstruken skjorta. Inte min typ på långa vägar. Djävla karl! Jag vill inte bli påmind. Om min blygaste flirt, mitt hemligaste span någonsin. Naturligtvis gick jag inte fram och sa hej. Vilket hade varit normalt. Vi känner varandra. Men nej. Blotta tanken att pinsam situation skulle kunna uppstå får mig att smyga ut bakom hans rygg som en skurk på flykt. Jag ångrar mig på bussen hem naturligtvis. Att säga hej har väl aldrig direkt betraktats som pinsamt, egentligen. Aldrig kommer våra vägar att korsas igen. Aldrig kommer jag att få njuta av anblicken av den där ljusblå, nystrukna skjortan. Eller den där charmiga fläcken på näsan. Skrattrynkorna. Aldrig mer. För att jag är en sån mes. Varför måste människan sitta där med sin förbannade smörgås just när jag går förbi? Jag hade ju glömt. Tror jag. Djävla karl.

Seg bloggare

Fy vad jag varit overksam på bloggen på sista tiden. Men jag hoppas det ska bli ändring. Typ nu.

Tomt i lägenheten

Cocos har flyttat ut. Sista ungen ut. Guud så konstigt det känns. Det var märkligt när de äldre flyttade också. Men när den sista pyser blir det väldigt tyst. Jag kliver in i hallen på kvällen och det är mörkt och luktar damm och tomt. Frukostdisken är diskad, för det gjorde jag på morgonen. Så det är det tomt på diskbänken. Avtorkat och rent. Inte smulor och smörknivar och tekoppar och ostskalkar och en lapp på hallbordet där det står: "Förlåt men jag hann inte diska, jag gör det när jag kommer hem. Love Cocos. P.S. Jag vet inte när jag kommer." Nej nu står allt som jag lämnade det. Det finns alltid mjölk kvar i kylen och jag kan inte gnälla över kläderna som droppats på golvet, för de har jag slängt dit själv. Jag får harkla mig på morgonen, eftersom jag inte pratar med någon. Inget "Upp och hoppa, vet du vad klockan är?" Så dystert, kanske ni tänker. Men, nej dystert är det inte. Tomt och konstigt och emellanåt lite småtråkigt. Men det är också härligt. För första gången i livet bor jag alldeles själv. Jag kanske rent av gått och blivit stor.

Det tristaste som finns

Vissa saker är så oöverstigligt tråkiga att göra.
Här är mina favoriter:

• Ställa undan dammsugaren när jag dammsugit. Folk på besök brukar undra om jag håller på att städa, när de snubblar över dammsugaren. Men nej då, den bara står kvar där till nästa gång.
• Öppna en ny ostförpackning. Hur gör man? Hur gör ni? Plastförpackningarna är ju ogenomträngliga. Om kökssaxen är på vift och jag ska sprätta plastöverdrag med kökskniv är situationen direkt ohälsosam. Och sedan ska man hyvla av allt vax från osten. Det gör jag direkt i slasken och sedan ligger ost-vax-skivorna där ett tag och cementerar fast sig rätt ordentligt. Så att jag till slut måste ta fram verktygslådan. Inte undra på att jag gnager på mina ostkanter i det längsta.
• Packa ur träningspåsen. Jag har faktiskt utvecklat en ny förståelse för mina barns halvmögliga jympapåsar som i alla år legat till sig i diverse hörnor. Det är erbarmligt trist att tömma jympapåsar. Särskilt eftersom man vet att man måste fatta beslut om kläderna ska i tvättkorgen eller om de kan användas en gång till och var man i så fall lämpligen hänger dem på vädring så länge. Det kanske är just den här beslutsångensten som är så påfrestande rent av?
• Handla efter jobbet. Kommentarer behövs knappast, alla vet. Särskilt om man har den där svettiga träningspåsen dinglande i ena handen och ska balansera handväska och matkorg med den andra.
• Sortera cd- och dvd-skivor när man använt dem. Hur snabbt kan egentligen de där dammiga högarna av kladdfläckade skivor samlas? Och vart tar fodralen vägen? Tips, någon!
• Åka sista snutten på hemresan när man varit ute och flängt. Själva resan är sällan ett problem. Timmar på plan, transferbussar, lokalbussar och båtar. Det är snarare kul. Man känner att man är i farten. Men så kommer man till T-centralen. Tio minuter kvar och man är nästan i mål efter kanske dygn av resande. Då slår tröttheten till. Jag är beredd att grina, sätta mig ner på golvet och vägra flytta mig. Att ta rulltrappan ner till min linje och vänta några minuter på tåget blir plötsligt en mardröm. Att nå fram till lägenheten, vilket jag i allmänhet lyckas med trots allt, känns som en jätteseger och jag firar med att lämpa av resväskorna i hallen och låta dem stå där i åtminstone en vecka.

Jag kom på några till tristesser:

raka benen
göra müsli
rengöra glasögonen
transportera matlådan till jobbet
Lägga nämnda matlåda i kylen
Äta medhavd matlåda i stället för att trava iväg med kompisar till närliggande lunchrestaurang
plocka ner duschdraperiet för tvätt
beställa tid i tvättstugan
tömma kylen på gammal mat
knyta skorna när skosnöret gått upp när man är på väg någonstans

Konsten att gruva sig

Min mormor sa alltid att man inte ska oroa sig för framtiden. Man kan inte göra så mycket åt det som händer i morgon i alla fall. Min mamma har ungefär samma inställning. Jag gör allt jag kan för att försöka lyssna och lära av de visdomsorden. Men tror ni att jag lyckas? Nix. Jag är en gruvare nämligen. Jag har i allmänhet ett komplett värsta scenario i åtanke för vad som eventuellt kan hända framöver.

Mat som kan vara förgiftad, möten som kan bli jobbiga, plan som kan missas alternativt störta alternativt kapas, cigaretter som kan fatta eld, bussar som kan bli försenade, hjärtan som kan stanna, myggor som man kan bli sjuk av, knölar....

Och hur ofta har det här hänt just dig? Frågade min visa mor när jag beklagade mig som värst. Nja aldrig, närmare bestämt. Men man vet ju aldrig, rätt som det är händer det nåt och då är det bäst att vara förberedd. Eller?

Tack...

...för alla gulliga kommentarer! Tyvärr kan jag inte läsa dem eller själv kommentera i bloggen, någon inställning blockerar mig totalt när jag klickar på kommentarlänken. Jag ser kommentarerna ändå förstås, i mejlen, men kan inte svara.
Jobbar på att lösa problemet.

Alldeles, alldeles underbart...

Ja bättre kunde det inte bli. Bröllopet. Att se sin dotter gå uppför altargången och se så lycklig ut. Det var en upplevelse. Så söt, så beslutsam, med den mest förtjusande unga man vid sin sida. Allt var perfekt. Vigselceremonien var högtidlig men avslappnad. Sångerskan sjöng bedårande. Gästerna var glada och maten topp. Det är svårt att beskriva. Det får bli lite bilder. Inte mina dock. Jag avstod från fotande. Jag ville uppleva min dotters bröllop utan att behöva se det genom en lins. Bilderna är Cocos, tack för flitigt fotograferande!

The lovely couple!

Förväntansfulla gäster i kyrkan

Tårtan. Vit prinsess.


Bröllopsdans.

Föräldrarna.

Syskonen

Mormor och farmor.

Morbröderna

Moster, morbror och syskonbarn.

Kusinerna och kusinbarnen.

De Goda vännerna.

Några höll tal...

...och sedan blåste dansen igång.

Och för er som undrar hur det gick med klänningarna. Här är de.

Prinsessklänningar

De börjar bli klara. Sidenklänningarna. De är snuskigt snygga!

Jag laddar inför bröllop och har inte fokus på så värst mycket annat. Så FÅR det vara när man är brudens mor. Man får bli sådär underbart småexalterad och gråtmild. Ta ledigt från jobbet ett par dar, köpa exklusiva strumpor och nytt knallrött läppglans. Fixa till och fräscha upp. Beställa tid hos frissan för enbart styling.

Redo för högtid och kalas helt enkelt.

Modernistisk teater

Om jag skulle beskriva de sista dagarnas förehavanden i vår lägenhet i en pjäs, då skulle det kunna bli så här:

Akt I

Jag (vid symaskinen): Har du sett sprättaren?
Cocos: Nej, men har den inte halkat ner på golvet som den gjorde nyss?
Jag: Nej, jag kan inte hitta den någonstans.

Några minuters tysnad.

Cocos (vid datorn, spelar in festmusik): Du blir väl inte trött på låtarna? Jag ska bara omgruppera lite på skiva tre.

Jag: Nej, det är lugnt. Det är bara kul. Komma lite i stämning inför festen.
Cocos: Tycker du jag ska ta med den där Uggla-låten eller är den för vulgär.
Jag: Kör den du. Kan du sänka ljudet lite.
Cocos: Jag sätter mig framför teven en stund. Jag måste ta en paus.
Jag: Fy fan vad det ser ut här. Vi måste röja lite innan mormor kommer.
Cocos: Ja. Finns det någon mat i kylen? Jag är hungrig.
Jag: Nej. Jag måste gå till tygaffärn. Jag klippte sönder fodret, jag måste ha en meter till. Ska du med?
Cocos: Nej jag måste äta och fortsätta med spår fem sen.

Akt II

Jag: Faan också. Har du sett sprättaren? Jag måste ta upp. Kragen fastnade. Kan du titta borta vid teven om den rullade dit.
Cocos: Nej jag ser den ingenstans.
Jag: Hördu vi kanske skulle äta lite. Jag börjar bli vimsig. Kan du sänka lite? Har vi någon mat hemma?
Cocos: Nej jag tror inte det.
Jag: Man kanske skulle ta en promenad. Ska du med?
Cocos: Nej.

Man kanske skulle sadla om. Bli pjäsförfattare.