Jag är här!

Nej då. Jag har inte rymt. Men det har kommit av sig lite med bloggandet på sista tiden. Jag har en del att stå i. Jag ska bli svärmor, på riktigt. Nu är det dags för BRÖLLOPET! Åh min lilla Ros ska gå och gifta sig. De unga tu har fixat allt själva. Egentligen behöver jag inte bli så här uppjagad att jag inte hinner skriva på bloggen. Men så är det ju det här med klänningarna. Eftersom alla klänningar i stans butiker är direkt fula och dessutom kostar skjortan, så har jag bestämt mig för att sy. Både till mig och till Cocos. Jag är ofta en bekymmerslös figur. Men det gäller i allmänhet innan jag har påbörjat mina projekt. Nu har jag påbörjat projekt sömnad. Det började på NKs tygavdelning. Där har jag varit fyra gånger vid det här laget. Jag har köpt metervis med tyg. Sidentyg. Det är oerhört vackert där det ligger i en hög och skimrar. Snart ska det bli vackra klänningar. Jag ska bara klippa till mönstret först. Och fodret. Jag visste inte att man måste ha klänningsfoder. Nu vet jag det. Det var tjugofem år sedan jag sydde sist.

Man får till varje pris inte skvätta vatten på sidentyget. Det blir fläckar då som aldrig går bort. Det visste jag inte heller. Vi få snyfta i våra näsdukar, Cocos och jag när vi ska bli sentimentala. Inte sitta och dregla ner våra klänningar. Vi kommer att bli ohyggligt snygga! Så här ser det ut just nu. Spännande fortsättning följer.

Allt som vanligt

Nu är jag definitivt hemma i stan igen. Jag har varit jätteduktig och jobbat hårt en vecka. Nåja, ganska hårt. Jag har suttit på tunnelbanan och ondgjort mig över att medresenärerna luktar svett. Jag har stått 37 minuter i Systemkö på Odengatan. Jag har varit på filmbutiken och hyrt film och köpt godis. Jag har ätit så mycket lakrits att jag kände hur blodtrycket steg. Jag har sprungit efter bussen. Jag har promenixat genom Vasaparken och kikat i antikaffärerna på Odengatan. Jag har träffat en av mina kusiner på tunnelbanan. Jag har ringt alla jag känner. Typ. Jag har hämtat lammgryta hos indiern på hörnet.
Det börjar kännas hemtamt och trevligt.Hösten har dessutom alltid varit min favorit bland årstider. Och jobbet är allt bra trivsamt det också med goa kompisar att klura problem och dricka kaffe med. Och så är det ju det här med stan. Stockholm i mitt hjärta!
I´m back! totally.

Sensommarens samkväm

Nu är det dags för läsecirkeln igen. Det ska bli SÅ kul. Vi ska läsa Bodil Malmsten och man får välja vilken bok man vill. Det ska bli spännande att höra vad de andra har läst. Kastanjerna, Papperen, Tulipanerna.. det finns många volymer att välja på. Jag hade tänkt läsa om alla mina Malmsten nu i somras. Jag har flera stycken i hyllan. Men det har jag inte gjort. Jag har läst Åsa Larsson och Marie Jungstedt. Sträckläst om Mlle Salander naturligtvis. Vem har inte? Och några gamla Colin Dexter och några riktigt tummade Stieg Trenter. Den som ropar, Idag röd.

Det är något visst med att ligga och plöja gamla deckare på landet. Mitt i natten. Man behöver inte sova för man ska inte gå upp till jobbet. I Ångermanland, där är det så ljust på nätterna att man knappt behöver någon läslampa. Det blir bara lite läskigt skumt och prasslar så rysmysigt i trädkronorna utanför huset. Jag är alldeles ensam och har ganska långt till nästa hus. Periodvis ingen bil i närheten. Morden i mina böcker avlöser varandra och jag tassar ibland upp och tänder. Var det inte någonting som knäppte? En dörr som öppnades? Nej, ingenting där, så jag släcker igen. Sensommaren faller på och så är det plötsligt svart på natten. Kräftnattsvart. Surströmmingnattsvart. Och jag fortsätter. P.D. James. Så gamla att jag måste tejpa. Dorothy Sayers, Dashiell Hammett, men de är inte så otäcka, mest puttrigt gråmurriga. Några äckliga Sanders får blodet att isa innan det är dags att ändra dygnsrytmen och åka hem.

Ikväll ska jag läsa om Undergångarens sånger. Jag kommer för mitt liv inte ihåg vad den handlar om. I morgon vet jag. Då ska vi dricka vin och prata böcker. I den ordningen.

Sommarens bilder

Oundvikligt! Semesterbilder.

Hemma.

Fiskeläget Trysunda utanför Örnsköldsvik. Här föddes och levde min mormor. Ljuvligt vackert men jag minns hennes berättelser om vinden som ven om vintrarna. Och om hur ensamt det var ibland. När mormor var runt tjugo kom en skeppare och lade till med sin båt. Han gjorde sig upprepade ärenden hos mormors familj. En dag friade skeppare Edvin till mormor och hon svarade ja. Hon klev ombord på hans båt och lämnade Trysunda. I fortsättningen skulle hon mestadels komma att tillbringa somrarna på Edvins hemmaö.

Här är mormors och morfars ättlingar. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

På måndag

På måndag börjar det igen. Efter hur lång semester som helst ska det jobbas igen. Kära nån. Jag anlände till Vasastan igår efter flera veckor på grönbete. Jag är helt borta. Jag vet inte längre hur man gör när man knyter sina skor, ej heller går det att få på de byxor som hänger i garderoben. Jag har varit på landet nästan hela semestern och jag vill bara åka tillbaka. Ingen dator, inga tidningar, inte ens en teve har jag haft tillgång till. Men mat har det funnits. Och sekatörer och spackel och målarpenslar och utomhusfärg. Hammare och spik. Jag har lagat och fixat på mitt lilla hus så det är så fint. Jag ville inte åka tillbaks till stan, men det är å andra sidan nu innan höststormarna börjar bryta upp de ångermanländska fjärdarna och mörkret lägger sig som en matta över taken. På måndag börjar det igen och det ska, kanske, bli riktigt kul.