Gnälligt värre

Fy vad jag har gnällt på sista tiden. Och jag är inte ens förkyld som alla andra. Jag lovar bättring.

Fotgängarhjälm anmodas

Snälla cyklister på Sankt Eriksplan! Jag har full förståelse för att ni har mycket mer bråttom och mycket angelägnare mötestider att passa än alla andra slöfockar som drar fram genom huvudstaden om morgnarna. Men måste ni SIKTA på tanter som sneddar mot tunnelbanenedgången? Jag måste faktiskt kryssa över cykelbanan för att ta mig fram. Om jag inte ska behöva sitta hemma hela dagen och tjura. Ett scenario som jag idag hade en oemotståndlig lust att iscensätta.

Köplust

Idag öppnade Överskottsbolaget vid Fridhemsplan. Jag fick för mig att jag skulle gå dit och köpa stearinljus, lysrör och kaffe. Jag höll på att bli nertrampad. Jag kom aldrig längre än till shampohyllan. Det tog en god stund innan jag kunde rädda mig ut på gatan igen. Genomsvettig. Jag gick hem igen. Utan kaffe. Hur ska jag klara mig framöver med så klena shoppinggener? Jag kanske måste gå ner till city i morgon och provköpa en liten trasa på Indiska i stället. Bara för att få en psykologisk bekräftelse på att jag fortfarande kan. Shoppa alltså.

Sitt medan du är ung....

Igår var det proppat på tunnelbanan. Jag hade sittplats långt inne i ett hörn. Omkring mig flockades företrädesvis studenter i åldrarna tjugo till trettio. Vid Teknis klev det på tre damer och en herre. Någonstans mellan åttio och nittiofem. Svårt att avgöra åldern på dagens pigga panschisar, men jag uppfattade dem som betydligt äldre än mina föräldrar.
Här kommer jag till den oerhörda iakttagelsen: Ingen, jag upprepar INGEN, av de yngre sittfläsken kom på idén att erbjuda sin plats. Jag hade spontanrest mig om jag suttit bättre till. Som det var nu fick den äldre generationen stå där och vingla i mittgången. Med glatt humör förvisso, men i alla fall. Jag fick en plötslig lust att dra de där äppelkindade Polyannaflickorna i flätorna. Men jag sa ingenting och gjorde ingenting. En skamfylld iakttagare, men vad hjälper det.

Pappsen

Min far ska komma och bo hos mig ett par dagar. Storstilad som jag är av min natur erbjuder jag mig att kvista hem från jobbet dagtid för att låsa upp min lägenhet och ge honom nycklarna. En procedur som vi har genomlevt förut, så det känns tryggt och vant. Men så upptäcker jag att jag missat att föra in ett möte i kalendern samma tid. Dubbelbokning alltså. Jag gör mitt yttersta för att nå pappa för en annan mötestid. Jag ringer en gång i halvtimmen på hans mobil men får bara en konstig tutsignal som avslutar uppringningen utan krusiduller. Jag ringer hans fasta telefon där en röst meddelar att röstbrevlådan är avstängd. Jag mejlar den nya e-postdressen jag just fått men där är det heldött. Vad sysslar människan med där uppe i Lappland? Ska han inte var inne och packa inför avresan? Jag ringer hem till honom igen och lyckas nu prata in ett meddelande i falsett som uppmanar till återkoppling. Ingenting händer. Nu är klockan snart tio och jag är för trött för att engagera mig vidare. Kanske låter jag honom bara stå där med väska och förvånad uppsyn på gatan. Kanske ombokar jag mitt möte på något sätt. Jag måste sova på saken.

Jag renoverar

I helgen tog jag en tur till landet. Det är alltid underbart att drälla runt på ägorna en septemberhelg med blånande fjärdar och rödrosiga lönnar i blickfånget. Men jag är alltid lite småskraj när jag låser upp och tassar in i mitt hus efter en tids frånvaro. Måtte det inte skönjas sprickor i spismuren, mystiska fläckar på tapeterna, plötsligt uppkomna vädringshål tillverkade av vår egen Hacke Hackspett. Den här gången var det förhållandevis lugnt. Men, dock. En brunaktig fläck på sovrumsgolvet. Någon sorts klet har droppat från taket. Följdriktigt kan jag icke somna om kvällen. Jag vrider mig. Tänk om det blivit röta i husgrunden? Mögelsporer och svampar och annat gift som äter mitt hus. Min vind är händigt igenspikad sedan många år. Storstadsbor som inte fattar att det kan vara finemang att ha åtminstone en inspektionslucka till vinden. Jag föreställer mig att ett spirande ekosystem med smådjur, djungelväxter och sankmark ska ha brett ut sig på vinden under de obevakade åren. Min fantasi vet inga gränser under den här typen av nattliga tänkerier. På lördagsmorgonen är jag helt utvakad och ringer öns alltiallo för en panikpåkallad vindsinspektion. Hasse. Hasse är på skubb i nejden och fixar en skorsten men frun som jag pratar med lovar att Hasse ska höra av sig när han nedstigit från taket. Hasse återkommer utan föranmälan och annat tjafs. I arla morgonstund parkerar han dagen därpå sin aningen ankomna HANTVERKAR-VAN på min gräsmatta. Cocos står i duschen, jag har morgonfrisyr och i sovrummet luktar det ovädrade sängkläder. Hasse vill genast inspektera sovrumsgolvet och fläcken. Naturligtvis. Sedan utspinner sig följande konversation: " Ha du en stege?" "Näe, i alla fall inte en lång." " Ha morsan din en stege da?" "Kanske, men hon sover nog." "-Jag åker förbi na å ser efter."

Han äe borta i fyra minuter. Så fräser han upp med bilen på gräsmattan igen, med en stege nonchigt uppslängd på taket. " Ha du en hammare?" "Vet inte. Ska se efter."


Eftersom han inte ids vänta på att jag skulle hitta min hammare grabbar han sin egen från bagageluckan, lutar stegen mot vinden, spettar bort fönstret och kikar in på vinden. Konstaterar att där ser det torrt ut, beordrar mig att kliva upp och kolla, beordrar ner mig och lägger omständligt in en snus medan han bligar på mig under kepsbrättet. Jag står där och dumflinar i mina citypoppiga jeans och sneakers. Jag uppfyller hans förväntningar om odugliga storstadsbönor med råge. Han ser så nöjd ut när han erbjuder sig att snickra ihop en lite bod till min gräsklippare och min hammare. Jag tackar snällt ja och frågar inte efter kostnaderna. Jag är alltför euforiskt över att pölarna på golvet inte innebär att jag måste riva huset. Jag skakar energiskt hans hand och lotsar honom mot bilen.
- Du har mina nummer, säger jag käckt och vinkar jag av honom. Hasse plirar så förnöjt. En ovärderlig bekanskap är etablerad.

Elräkning

Jag har fått en elräkning för min sommartorp som var klart magstark. Tusentals, TUSENTALS kronor. Jag ringde och fick dela upp den som tur var, men sedan satt jag och hetsade upp mig. Hur kan elräkningen gå upp flera tusen på ett år för en eluppvärmd sommarstuga som befinner sig i den mest uppenbart klimatförändrade zon man kan tänka sig? Snöade det någon gång i Ångermanland förra året? Var det en endaste dag något som man tillnärmelsevis kan kalla en bister vinterdag? Nej knappast. Det enda klimatprat jag hörde från norrlänningarna förra vintern var att de blev blöta om strumporna när det regnade genom skorna. Jag sätter mig således till rätta framför datorn för att göra jämförelser på nätet så att jag ska kunna välja ett mindre utsugande elföretag än det jag hittills anlitat. Men det var ju inte det lättaste. Jag måste bestämma om jag föredrar fast pris framför rörligt.Mmiljömärkt el eller el från ljuskygga producenter. Hur har jag det med mitt nuvarande avtal? Frågas det. Hur ser flytträttigheterna ut? Tänk på att man kan förlora i längden om flyttkostnaderna blir höga. Och var står allt det här? Titta på räkningen småputtrar min informationssajt med blomklockor runt pratbubblorna. Jag tittar på min elräkning, lägger tillbaka den i räkningshögen och går in på cdon i stället.

Arga Stina

Idag har jag varit på bottenhumör. Det började i morse med hål på tårna på strumpbyxorna. Vilket jag hatar. Tårna rumsterar runt på egen hand i skorna som om de ägde hela världen. På tunnelbanan till jobbet hamnade jag i ett kamratgäng där en liten spenslig flicka i hårresande makeup skrek i mobilen och gnuggade gymnastikskorna mot sätet. Jag fick hålla hårt i morgontidningen för att inte kasta henne av tåget. När jag skulle gå av stod ett fläskberg medhavande rullväskor mitt i utgången. Han flyttade inte på sig fastän jag sa URSÄKTA. Han borde ha förnummit en näradödenupplevelse men stod rotad på sin post som en förstenad flodhäst. Jag rev av ett par tunnelbaneresor till mitt på dagen eftersom jag skulle släppa in min gästande far i lägenheten. Mitt i allt blev jag hysteriskt hungrig på trashfood. Så jag åt en besynnerlig friterad kycklingburgare med röksmak. Hela vägen tillbaka till min arbetsplats torkade jag flott från ansiktet. På plats igen blev en av mina medarbetare så utskälld av en tant att vi var tvungna att stänga in oss i ett rum och djupandas. Efter ett tag började vi fnittra, jag hoppas att det var ett gott tecken. Jag funderar på allvar att skaffa en boxboll till det rummet.

När jag kom hem upptäckte jag att mitt femmånaders långa mensuppehåll inte betydde att jag härmed skulle slippa regleringar för alltid. Jag hade a real flow som de säger i teveserierna. Min ättiksdryga dagsform fick en förklaring. Kanske.

Blank hjärna

När jag sitter på tunnelbanan hem om eftermiddagarna kommer jag alltid på en massa smarta saker jag ska skriva om i bloggen så fort jag kommer hem. Det kan vara illvilligheter om gamla lovers som jag tänker twista till och hotta upp och förvandla till skrattretande anekdoter, det kan vara pikanta tokprinsessor jag noterar på bussen som jag förevigar i oförglömliga texter, det kan vara historier om någonting jag kommer ihåg från förr eller någonting exceptionellt intressant jag drömmer om att göra. En massa sånt. När jag kommer hem och sätter mig vid datorn är det blankt. Helt blankt. Inte ett äventyr.

Library lover

Inspirerad av Marias husliga sida började jag möblera om. Jag fick för mig att min hall skulle passa till bibliotek. Det gjorde den. Jag ångrar ingenting.

Golgatavandring

Jag ska strax stå i en aula och säga uppmuntrande saker inför 700 personer. Sjuhundra! Vojne, vojne. Det är en rysligt stor aula. Med en lång, lång sluttande trappa som man måste gå nerför innan man kommer ner till scenen som man sedan ska äntra och stå och torrsvälja och hoppas på att ens värdesentenser når fram till auditoriet. Fy för den lede. Jag kanske ska gå hem i stället? Tunnelbanan ligger åt samma håll. Eller så inte.