Läsecirkel i augustikväll

Tack Solis, för i fredags. Vad trevligt vi hade det och vilken god mat!

Det var nämligen läsdags igen, i fredags. Som vanligt ägnade vi ganska mycket tid åt att försöka lösa livets pussel. Vi ägnade också tid åt boken för dagen. Jag var den enda som inte tyckte den var så jättebra. Men jag hade å andra sidan inte läst den ordentligt. Det är konstigt det där, att man kan låta sig beröras i så olika grad. Vi läste Elsie Johanssons Sin ensamma kropp, så det var verkligen inget fel på vare sig roman eller författare. Hyllad, skulle man väl snarare kunna kalla henne, Elsie alltså. Men det hjälptes inte. För mig var det bara ord, ord, ord. Inget som fäste tillräckligt för att bli en upplevelse.

Jag pratade om saken med en mig närstående person, om hur konstigt det är att man kan tycka så olika. "Ja", sa hon. "Jag kan då inte med Mariannne Fredriksson." " Marianne Fredriksson? Men hon är ju jättebra," sa jag. "Nej absolut inte. Hon är urtrist. Tråkig, tråkig." Sa mitt kött och blod. Och Ros, hon hade synpunkter på Den amerikanska flickan. Prisbelönt och upphaussad. Urtrist, tråkig, tråkig. Ja verkligen. Där håller jag med. Obegripligt att prisa en fyrahundrasidig nödberättelse och få en sådan lyster i blicken som vissa av mina belästa och förståndiga vänner fick när boken i fråga var på tapeten.

Så där kan det vara. Ingen går säker. Litterär eller inte, död eller levande. Väldigt uppfriskande enligt min mening.

Mobila telefoner

Min jobbmobil gick sönder för ett tag sedan. Det har medfört visst trassel. Jag har hållit på att ta ut sim-kortet stup i kvarten för att lyssna av meddelanden i min privata telefon. Djädrans fipplande med sim-kort. Mina fingrar är trubbigare än andras, det har tydligt framgått under den senaste månadens sim-kortsbytande. I alla fall. Nu har jag fått låna en gammal mobil från IT-avdelningen, min nybeställning drar ut på tiden. Men det konstiga är att mina uppgifter inte följer med mitt sim-kort. Min adressbok finns inte kvar. Däremot har jag en annan persons adressbok som verkar sitta fast i själva telefonen. Ska det vara så? Den observante läsaren noterar att jag inte är en telecom-expert. Så nu kan jag utan problemas ringa upp Bengt, bilbärgning och Pelle med en enkel knapptryckning. Men mina kollegor kan jag inte nå eftersom alla deras namn är raderade. Som tur är har jag dubbelsparat tjänsterelaterade telefonnummer så ordentligt i min privata mobil. Så jag kan ju alltid på något vis föra över de numren till lånetelefonen. Jag har ju trots allt två händer, så det ska nog gå bra.

Sensommarnostalgi

Igår slog det stora vemodet an. Det kröp fram redan på morgonen, kanske påhejat av insikten att min bebis packade det sista för att flytta ur boet. Från och med måndag, idag alltså, är jag definitivt ensamboende.

Jag proppar ipoden i öronen och går ut i den sneda augustisolen. Musiken är extremt randomiserad i mina lurar. Jag har inte lärt mig att reglera mina musikstycken till ett läge när jag själv kan bestämma ordningen. Jag får hålla tillgodo. Tom Waits överrumplar mig på Sankt Eriksgatan med Waltzing Matilda. Den sorgsna, raspiga ljuvligheten knastrar i mina lomhörda trumhinnor och jag ökar ljudet ytterligare. Min älsklingspromenad är som bäst så här när hösten ligger och lurpassar. En energisk stadspuls signalerar skolstart och sensommarförhoppningar. Nere vid Smedsuddsbadet har några ungar badkläder och grodfötter men de kommer inte längre än till bryggan. En skärgårdsbåt segar förbi. Vid rosenträdgården bortanför höghuset står jag i evigheter och stirrar på vattenspegeln. Duetten med Waits och Midler som jag aldrig kommer ihåg namnet på. Jag är nära att lipa utan skäl. I mitt huvud snurrar min ickeroman som jag ickeskriver. Den skulle kunna bli ofantligt bra. Jag uppfattar att människor jag möter stirrar på mig. Ser jag oberäknelig ut eller är det musiken som slipper ut ur hörlurarna som besvärar? Jag rycker plopparna ur öronen för att förvissa mig om att det inte dunkar rytmer obehärskat ut i det fria. Jag stoppar in dem i öronen igen och går in till Stadshuset och fantiserar om att jag har en ickestockholmsk vän som jag visar runt staden. Jag sätter mig med honom och dinglar med benen ner mot vattnet. Det är en han, nämligen.

Sedan blir det på riktigt. Jag måste snabba på lite. Jag har bjudit barnen på middag och jag ska både hinna hitta på vad jag ska bjuda på och handla. Det blir ett antal röror på bordet som inte är så tokiga. Det är det bästa. Att få prata och skratta med storungarna. Och äta röror som smakar bättre än de ser ut. Då blir jag glad igen. Sensommarsöndag.

Ambivalent återgång till det normala

Så då, eftersom jag har svällt ut som en gris och tappat kondisen efter sommaren, begav jag mig till träningslokanen. Med energi och entusiasm började jag med ett step-pass. Jag fick hjärtslag, utslag och nästan slag. Det var hemskt. När jag kom hem hade jag en migrän som jag inte haft på säker tio år. Min vän T ringde och bekagade sig. Han hade just landat från en längre semester i Skåne och började vardagen med ett möte. Sedan fick han en migrän som han inte haft på tio år. Vi jämrade oss över sakernas tillstånd. Att vi inte får gå och skrota på våra lantställen i evigheter, eller åtminstone tills snön börjar ryka. Och att vi börjar bli så till åren att det nästan inte är kul att komma tillbaka till stenstan efter sommaren. Som vi ju trodde att vi älskade så.

I alla fall så är det en ny dag idag och nu känns det lite bättre. Träningsvärken sipprar långsamt ur musklerna, det är varmt och fuktigt och inte så tokigt att flanera längs Kungsgatan en helt vanlig onsdagkväll. En augustifest planeras i en prunkande villaträdgård på lördag. Då blir det sol och vin och glam. På jobbet har tempot ökat den senaste veckan, nu är alla här och jobbar och stimmar. Plötsligt är det uppfriskande att kränga på sig en vit, nystruken skjorta och leta fram en väska där pärmar ryms. Jag funderar på att uppgradera mina terminalglasögon. Jag ska snabbläsa nästa bokcirkelbok. Jag ska vinka av Cocos som ska flytta till Umeå och sjunga. Det är rätt och slätt igång igen.

Konsekvenser av en lat sommar

Jag har blivit så tjock att jag inte kan plocka upp pennorna jag tappar på golvet. Jag måste börja träna. Och visa lite mer behärskning när det serveras efterrätter.

Grekland

Den här sommaren var fantastisk. Den är svår att återge så här i klump, när jag kommit hem och allt liksom är över. Veckan i Grekland måste ändå återges åtminstone något lite. Sistaminuten är alltid sistaminuten. Man vet inte riktigt vart man kommer. Beslut blir fattade i all hast, man slår till, man har bestämt sig för ett högstapris och vet redan från början att det kommer att överskridas. Cocos och jag överskred våra tillgångar genom att fastna för grekisk landsbygd. En liten håla som heter Valtos. Citronlundar och gräshoppor. Slingriga, heta stigar. Ödetomter. Drömmar om att stanna kvar. Eftersom vi inte hade några pengar kvar när vi betalt resan och lägenheten fick vi sitta på balkongen och inta alla våra måltider och dricka öl i tandborstglas i stället för att gå på bar. Det gjorde inget. Vi orkade i alla fall inte göra så mycket mer än hasa oss mellan stranden, mataffären och balkongen.

När vi satt på balkongen tittade vi in i familjens vedbod.

Vi bodde som sagt i en citronlund...

..och det var här vi tillbringade nästan hela vår vistelse.

Vår egen balkonginneboende som vi var lite rädda för.

Men ibland slog vi oss lösa och tog båten till Parga. Där var det kalas kvällen lång. Vi tog seriösa bilder på oss själva och låtsades att vi var glamorösare än vad vi kanske verkligen var.

Varje dag när vi gick till stranden, stannade vi vid ett hus. Det är vitt med blå fönsterluckor. Det är vackert men ser slitet ut. Vi såg aldrig någon som gick in i huset. Aldrig någon som öppnade ett fönster. Färgen på de blå luckorna har inte flagnat, men det kommer inte att dröja länge innan de måste målas om. För fukten och rötan. Trädgården är igenvuxen. Järngrinden, också blå, skulle behöva en smörjning. Vi stannade alltid utanför huset. Fantasin tog skruv. Tänk om man hade, tänk om man kunde.... Då skulle vi öppna fönsterluckorna, vädra ur rummen, måla vitt och möblera. Vita gardiner med fladder. Cocos skulle ta fram järngrytorna och göra sina stuvningar. Gästerna skulle få dricka det lokala vinet, strävt och starkt. Vi skulle bjuda hela vår stora familj att sitta i trädgården och lyssna till cikadorna. Mormor skulle se över rosorna. Vi skulle...

Varje dag stannade vi till och lät drömmarna ta oss med. Sedan gick vi ner till havet och simmade.

Och sedan åkte vi hem till Sverige.

Civilisationen igen

Igår kväll rullade Norrlandsbussen in på Cityterminalen och min semester börjar verkligen närma sig slutet. Jag har inte varit hemma på fem veckor, förutom två korta stopp för att packa om. Lägenheten ser ut som en rövarkula. Tydligen lade jag inte ner mycket försemesterenergi på städning. Det får bli uppsnyggning idag. Men än så länge har jag mest gått igenom semesterbilderna. Sortering pågår.