Återkommer...

...när jag tänkt färdigt.

Jabbadabba..

Vilken fredag! Solen skiner och jag har plockat fram mina sneakers. Om det nu heter så nuförtiden, men eftersom jag är född på femtiotalet får jag säga så. Och. Älsklingsleksaken är klar för avhämtning. Om ni under eftermiddagen ser någon som sprintar nerför Kungsgatan med solglas och elgigant i blick. Så är det jag.

Tråkigt, tråkigt

Det är bara att inse att det blir en längre bloggpaus härborta i ödemarken. Jag kan inte blogga. Jag har ingen dator. Och ingen telefon. Ingen dator, ingen telefonsladd. Ett modem har jag som står och blinkar så pilskt på skrivbordet. Men vad hjälper det.
Återkommer typ sen.

I väntans tider

2009-04-03 10:32
"Din produkt är vidaresänd till en auktoriserad verkstad. Reparationen tar normalt 2-3 veckor, men avvikelser kan förekomma. Du kommer att få ett meddelande från oss så snart produkten är klar för avhämtning. Ta kontakt med vårat kundcenter om du önskar ytterligare information."

Jag har tills vidare tappat intresset att formulera mig i skrift. Som ni kanske förstår. Mitt verktyg är beslagtaget. "Avvikelser kan förekomma"! Bah. Hur förtröstansfullt tycker ni att det låter? Maj? Augusti? Never?

Min dator...

...är inlämnad på reparation. De kommer att ta tre veckor (TRE VECKOR!) innan jag får besked. Besked om vad det är för fel och om reparationen går på försäkringen eller inte. Jag har undertecknat ett papper där jag förklarar att jag förstår att det kan kosta pengar om det är mjukvarufel. Jag har skrivit under att jag förstår men jag förstår ingenting. Jag är bara allmänt deprimerad för att jag inte har någon dator hemma. Ingen dator och ingen kameraladdare. Fattar ni hur många timmar framöver jag kommer att tillbringa på Indiska magasinet?

Slottsfröken för en dag

Återkommen från två dagar på slott i Sörmland blev jag så skröplig att jag idag var tvungen att sjukskriva mig. Jag har migrän i hela skapelsen. Slottsinternatet gick ut på att några människor i ledande position (ett sällskap där jag besynnerligt nog ingår) i lugn och ro skulle planera/implementera/ plantera/parera/integrera/interfoliera en organisationsstruktur i en annan. När vi hade hittat vår flygel med ett arbetsrum belamrat med projektorer, sladdar, adapters, fruktkorgar och bubbelvattenflaskor var det dags för förmiddagskaffe. Eftersom vi knappt hunnit komma igång med arbetet släpade vi med oss våra lappar och telefoner så att vi kunde jobba och äta slottsmuffins samtidigt. Slottet genljöd av de mest påhittiga mobiltrudelutter. Det ringdes från hemmavarande arbetsplatser. Det ringdes från hem där barn hade tappat simkläder och där äkta hälfter undrade vad konferensutövarna hade för sig. Vi satt i lågt skurna sammetssoffor från 1700-talet som gjorde det svårt att balansera dator och kaffekopp i knäet samtidigt. Det knakade och skramlade när vi reste oss. Vi fortsatte oförtrutet att arbeta och åstadkom en rad uppbyggligheter i form av förslag på genomlysning av organisationsgemensamma arbetsflöden, kompetensutvecklingsplaner och individbaserad coaching. Det bedårande vackra vårvädret flög förbi utanför fönstret och fåglarna i den sörmländska fågelsjön vid slottet brast ut i vårdrillar som jag misstänker innehöll en del dirty talk. Myllan ångade och vätte våra skor när vi anlade promenaderna mellan slottsmatsal och flygelbyggnad. Vi längtade plötsligt till våra egna små täppor och balkonglådor medan vi ståndaktigt arbetade oss igenom den planerade agendan. Till middag bjöds soppar, frikasséer, mousser, medaljonger och revärer. Eller något sånt. Jag koncentrerar mig så att jag får värk i ögonbrynen när maten presenteras. Ögonblicket därpå har jag glömt alltihop och svarar på förfrågan att det serverades något sorts kött och någon sorts potatis och att det var gott. Otacksamhet är slottskockans lön. Efter maten vägde jag hundra kilo och hade behövt knäppa upp byxorna men det är inte kutym i ståndsmiljö. Vi beställde en Armaniac i stället, för matsmältningen, och sedan satt vi i stearinljusens fladdrande sken och lyssnade på suckarna från kakelugnarna. Kanske var det Vita frun, kanske var det vinden. På det stora hela är slottsatmosfären alldeles förträfflig enligt min mening. Om någon med slott och polisong berikad baron får för sig att fria till mig lovar jag att allvarligt överväga möjligheten. Jag tror bestämt att jag skulle klä som slottsfru. Förutom att jag blev sjuk efter en dag, då. Men det var nog knappast slottets fel.