Vintersnor

Ja, ja. Jag håller på att bli gammal. Till stor del märks det på det eviga snorandet så fort jag kommer ut i kylan. Varje dag småspringer jag till tunnelbanan och känner hur den råa luften sätter fart på snorkanalerna. Och tårkanalerna. Som en gammal gisten hund kommer jag in i avgångshallen och droppar och snörvlar. Vis av eländet med att sakna pappersnäsdukar i snorsammanhang, ser jag i allmänhet till att ha fickorna fulla av servetter. I morse inget undantag. Jag satte mig till rätta i en ganska fullknökad sitthörna i vagnen och plockade upp min näsduk. Jag försöker snyta mig någorlunda damigt återhållsamt för de andra passagerarnas skull, man vill ju inte trumpeta loss helt utan grace, även om det är en balansgång att få näsan proper utan att äckla de andra passagerarna. Men min bänkgranne blev ändå förfärad. Han tittade på mig som om jag var pestdrabbad, knuffade upp sig ur sätet och sprang iväg till en ledig stol ett par kupéer bort. Jag kände mig verkligen ocharmig och undrade om jag hade snor i hela ansiktet eftersom jag framkallade ett så brådstörtat uppbrott. Eller utsmetat läppstift eller matrester i ögonbrynen eller vad vet jag för hemskt. Så, jag rotade runt en extra gång i väskan för att hitta en spegel så att jag kunde kontrollera anletet. Det var verkligen inget fel på någonting. Jag såg ut som jag brukar. Resten av resan satt jag och hetsade upp mig över att ha blivit ålderstrakasserad. Fastän vad vet jag. Den unge mannen kanske bara ville ha en fönsterplats.

Läs även andra bloggares åsikter om tunnelbanan