Läsecirkel i augustikväll

Tack Solis, för i fredags. Vad trevligt vi hade det och vilken god mat!

Det var nämligen läsdags igen, i fredags. Som vanligt ägnade vi ganska mycket tid åt att försöka lösa livets pussel. Vi ägnade också tid åt boken för dagen. Jag var den enda som inte tyckte den var så jättebra. Men jag hade å andra sidan inte läst den ordentligt. Det är konstigt det där, att man kan låta sig beröras i så olika grad. Vi läste Elsie Johanssons Sin ensamma kropp, så det var verkligen inget fel på vare sig roman eller författare. Hyllad, skulle man väl snarare kunna kalla henne, Elsie alltså. Men det hjälptes inte. För mig var det bara ord, ord, ord. Inget som fäste tillräckligt för att bli en upplevelse.

Jag pratade om saken med en mig närstående person, om hur konstigt det är att man kan tycka så olika. "Ja", sa hon. "Jag kan då inte med Mariannne Fredriksson." " Marianne Fredriksson? Men hon är ju jättebra," sa jag. "Nej absolut inte. Hon är urtrist. Tråkig, tråkig." Sa mitt kött och blod. Och Ros, hon hade synpunkter på Den amerikanska flickan. Prisbelönt och upphaussad. Urtrist, tråkig, tråkig. Ja verkligen. Där håller jag med. Obegripligt att prisa en fyrahundrasidig nödberättelse och få en sådan lyster i blicken som vissa av mina belästa och förståndiga vänner fick när boken i fråga var på tapeten.

Så där kan det vara. Ingen går säker. Litterär eller inte, död eller levande. Väldigt uppfriskande enligt min mening.