Sju sanningar om mig själv

Jag är väldigt sen med allting just nu. Det är inte bara jobbprylar som segar. För prick en månad sedan utmanade Maria mig att avslöja Sju sanningar om mig själv. Jag har inte kommit mig för förrän nu. Den här bloggen är i och för sig redan från början rätt ohemlig om min person, men jag ska försöka komma på några sanningar.

1. Jag har en uppenbar obegåvning att hantera pengar. Jag handlar på kredit när jag inte borde.
2. Jag har en svaghet för doktorer. (Manliga.)
3. När jag var ung ville jag bli filmstjärna. (Det vill jag fortfarande, men jag tror att jag är lite för gammal numera.)
4. Jag prenumererar på glättiga damtidningar som det raljeras över i vårt kafferum på jobbet
5. Jag kan inte på ett begripligt sätt förklara hur det svenska statskicket fungerar för utländska besökare. Jag har försökt men varken han eller jag förstod vad jag sa.
6. Jag tycker att barnen ska ha grammatik i skolan, särskilt fransk, det är danande för själsdjupen.
7. Jag läser inte alltid klart böckerna som vi har i vår läsecirkel fastän det är meningen att man ska göra det.

Enomdan

Vissa bloggare som jag läser och tycker om har som motto att publicera sig minst en gång om dagen. Jag lyfter på hatten. Hur farao hinner ni?

Vad hemskt!

..tänker ni. Hon kanske dog av sin fökylning den där bloggaren. Men icke. Här är man still going strong, frisk och kry igen men med arbetsuppgifter upp till nästippen. Jag är involverad i en organisationsförändring på jobbet som ska vara klar på fredag. Jag är involverad i en processkartläggning som ska vara klar på fredag. Ingenting tyder på att någonting kommer att vara klart till på fredag. Därför har jag suttit hemma och jobbat en del. Jag har kopplat in min jobbdator och filat på processkartor dag som kväll, vardag som lördag. Eftersom vi är strängt tillsagda att hålla oss till jobbregelverket när det gäller datoranvändning hemma, törs jag inte göra den simplaste icke-jobbrelaterade internetsökning på min jobbdator. När jag ska ta en paus kopplar jag således ur min jobbdator och kopplar in min egen. Den med virusproblem om ni minns. Så kollar jag runt lite och tänker att jag borde blogga lite, men då har det gått en massa tid och jag måste återgå till processkartorna. Så jag loggar ur, stänger av, kopplar loss sladdarna och ställer privatlaptoppen under teven. Sätter i sladdarna i jobbdatorn och väntar fyrtio minuter i runda slängar på att den ska hitta rätt server (eller vad den ska hitta, djävligt sakta går det i alla fall) för att jag ska kunna öppna mina mappar. Ja så där har jag fördrivit tiden den senaste veckan om någon ens orkar undra längre. Jag har även ojat mig över min kommande pension. Det ORANGEA KUVERTET! det kanske kommer något giftbett om det i ett senare inlägg, om jag får tid.

Det blir bara bättre

Idag klappade mitt antivirusprogram ihop utan förvarning. Röda bomber överallt: not secure, not secure. Jag har suttitt en timme i hjälp-chatten med Norton Symantec. Följt anvisningarna till punkt och pricka men det hände ingenting av värde. Bomberna är kvar. Nu har jag fått rådet att avinstallera och ominstallera. En kilometerlång instruktion i ett mejl. Det står bland annat att man ska tänka på att ha installationsfilerna tillhands liksom den en gång levererade produktnyckeln, annars kan man inte installera igen. Så ska man följa anvisningarna som bland annat lyder:
Om en katalog inte går att ta bort nedan så kan ni prova att starta datorn i felsäkert läge och ta bort den där. Stäng av datorn helt. > Starta datorn och börja sedan trycka på F8 knappen med jämna mellanrum ca 1 gång per 1-2 sec > En meny kommer upp då kan ni sluta trycka F8 och välj sedan "Felsäkert läge" eller "Safe Mode".
Jag letar frenetiskt efter min produktnyckel och hittar två olika serienummer, ett tryckt utanpå ett cd-fodral och ett där jag skrivit NY PRODUKTNYCKEL för hand med kladdig blyerts på ett gammalt kuvert. Jag läser vidare i instruktionen och det låter än mer betryggande:

OBSERVERA! Härigenom avlägsnas samtliga Symantec-produkter på er dator.

Jag känner mig evinnerligt gammal och hjälplös när jag ställs inför den här typen av problem. Jag önskar uppriktigt att den där Per som så tålmodigt hjälpte mig på chatten, kunde uppenbara sig här in person, i blåställ och med för ändamålet adekvata verktyg och hjälpa mig. Jag skulle gladeligen knyta på mig bollfransförklädet och gå ut i köket och koka kaffe och lägga upp småkakor på ett fat för hans skull. Men han finns nog tyvärr inte på riktigt. Och jag är sjuk och orkar inte läsa instruktioner den här veckan. Jag får helt enkelt leva äventyrligt på internetet ett tag framöver.

Jag har sett...

följande teveserier:
Greys anatomy
Emergency room
Friends
Christine
Friends igen (reprisen dan därpå)
Andra avenyn

Jag har skippat skidskytte, Bolibompa och nyheter på finska. Jag önskar att jag orkade läsa men koncentrationen är inte på topp. Jag är en sjukling och det är obeskrivligt synd om mig.

Måndag

Fortfarande helt eländig, men jag tror inte att jag ska avlida längre. Jag har under de senaste dygnen slagit personligt rekord i tedrickning. Det lindrar i alla fall lite grann och så har man något att sysselsätta sig med. Till min fasa upptäckte jag i morse att mina receptbelagda mediciner höll på att ta slut. Jag var alltså tvungen att uppsöka ett apotek. Där var det evinnerliga köer och vänetider och jag blev knuffad i ryggen av en gubbe som tyckte att jag skymde nummerlappsautomaten. Om jag inte hade varit så svag hade jag knuffat tillbaka fastän gubben var minst hundra år. Min småretliga sida ligger inte långt under ytan när jag är sjuk och ynklig. Jag köpte även kaffe, vilket var tur eftersom det också var slut, men glömde helt bort mat. Cocos kommer förbi ikväll med en pizza. Jag ska strax krypa ner i sängen igen och titta på ytterligare en teveserie. Och invänta pizzan och trevligt sällskap. Inte så dumt i alla fall. Jag kommer att vara borta från jobbet typ en månad. Eller ett par dagar till.

Målande beskrivning av början på en förkylning

Det började lite löst förra veckan. Det halsonda. Jag trodde det skulle klinga av men det gjorde det inte. I lördags var jag borta en stund och det gick bra ända tills jag var på hemväg. Jag anade vad som var på väg och gled in på videoaffären för att förbereda sängläge. Jag hyrde inte utan köpte; Bläckfisken del 2. Ni som är lika gamla som jag kommer säkert ihåg den rafflande italienska maffiaserien. Jag bäddade ner mig. Det brände i halsen så jag fyllde mig med magnecyl, te, honung och halstabletter. Det brände mer. Jag fick feber. Min bror ringde men honom kunde jag inte prata med för rösten hade försvunnit. jJag låg och småyrade för mig själv och kollade på hela andra säsongen. Sex timmar, dock med avbrott för melodifestivalen. Jag klämde i mig mer magnecyl och försökte sova. Det gick inte så bra. Jag blandade ihop serien med egna drömmar och mitt halvvakna febertillstånd. Jag tänkte på den vackra grevinnan men kom inte ihåg hennes namn. I mitt hallucinatoriska tillstånd trodde jag det berodde på att jag höll på att bli senil så jag började grina. Fast kanske grinade jag mest för att jag var så sjuk och ensamstående och trodde att halsen skulle svullna igen och att jag skulle dö där i mitt solkiga sänglinne, iklädd de kläder jag haft redan dagen innan. Klockan fyra gick jag upp och kokade en brygd av vatten och vitlök. Jag gurglade mig och luktade därefter ännu värre. Jag vågade inte ta fler magnecyl, jag är oerhört följsam när det gäller läkemedelsrekommendationer. Jag sov ett par timmar och vaknade lika ensamstående och med halsen i lika bedrövligt skick men jag var inte längre senil. Den första tanke som kom när jag slog upp ögonen var Camastra. La contessa Camastra! Det kändes avsevärt mycket bättre alltsammans när jag kom på vad grevinnan hette. Jag vacklade in i duschen, kokade kaffe och drog till lakanen. Ren pyjamas och så äntligen de två efterlängtade magnecylen så jag kunde sova en stund.

Moderna tider

Jag pratade med mamma och berättade om den ganska omfattande omorganisation som vi är i färd med att sjösätta på jobbet. Som innehavare av en mellanchefsbefattning är det en del att tänka på. Jag sa till mamma att jag nog behöver trappa upp min yoga. Alltså gå på ett pass till i veckan för att hitta min inre balans. Trappa upp yogan! Sa man så förr?

Vit som snö

Jag har inlett en vit månad. Det rekommenderas i medierna. Till och med systembolaget tycker att det är en god idé. JAG tycker att det är en god idé. Det beror inte på att jag är alkoholiserad och behöver vila levern. Jag vill bara känna mig lite sund ett tag. Dricka vatten.

Igår tog jag ut en överbliven Alladinask ur frysen och började äta innan bitarna tinat. Stående vid diskbänken åt jag sju chokladbitar. Undrar om det hänger ihop? Med mina vita dagar menar jag.