Målande beskrivning av början på en förkylning

Det började lite löst förra veckan. Det halsonda. Jag trodde det skulle klinga av men det gjorde det inte. I lördags var jag borta en stund och det gick bra ända tills jag var på hemväg. Jag anade vad som var på väg och gled in på videoaffären för att förbereda sängläge. Jag hyrde inte utan köpte; Bläckfisken del 2. Ni som är lika gamla som jag kommer säkert ihåg den rafflande italienska maffiaserien. Jag bäddade ner mig. Det brände i halsen så jag fyllde mig med magnecyl, te, honung och halstabletter. Det brände mer. Jag fick feber. Min bror ringde men honom kunde jag inte prata med för rösten hade försvunnit. jJag låg och småyrade för mig själv och kollade på hela andra säsongen. Sex timmar, dock med avbrott för melodifestivalen. Jag klämde i mig mer magnecyl och försökte sova. Det gick inte så bra. Jag blandade ihop serien med egna drömmar och mitt halvvakna febertillstånd. Jag tänkte på den vackra grevinnan men kom inte ihåg hennes namn. I mitt hallucinatoriska tillstånd trodde jag det berodde på att jag höll på att bli senil så jag började grina. Fast kanske grinade jag mest för att jag var så sjuk och ensamstående och trodde att halsen skulle svullna igen och att jag skulle dö där i mitt solkiga sänglinne, iklädd de kläder jag haft redan dagen innan. Klockan fyra gick jag upp och kokade en brygd av vatten och vitlök. Jag gurglade mig och luktade därefter ännu värre. Jag vågade inte ta fler magnecyl, jag är oerhört följsam när det gäller läkemedelsrekommendationer. Jag sov ett par timmar och vaknade lika ensamstående och med halsen i lika bedrövligt skick men jag var inte längre senil. Den första tanke som kom när jag slog upp ögonen var Camastra. La contessa Camastra! Det kändes avsevärt mycket bättre alltsammans när jag kom på vad grevinnan hette. Jag vacklade in i duschen, kokade kaffe och drog till lakanen. Ren pyjamas och så äntligen de två efterlängtade magnecylen så jag kunde sova en stund.