I packningstagen

Jag är en sådan där resenär som kan slänga ur mig att jag gillar att resa lätt. En liten väska bara, möjligen ett ombyte. Sedan när jag ska packa min weekendväska kan en utomstående observatör förledas att tro att jag ska byta kontinent på ett tag. Min packlista är inte så organiserad som den borde. Nästan hela väskan är fylld av högklackade skor som jag misstänker kommer att användas sparsammare i verkligheten än i mina fantasier. Tre kavajer är nedtryckta i väskans botten. Utan att på något sätt vara delar av en ensemble. Mina byxor och kjolar (observera pluralis) har andra snitt och färger än överdelarna. Jag försöker tänka mig in i hur jag kommer att se ut i de möjliga kombinationerna, men eftersom tankebilden inte blir som jag har tänkt mig, slutar jag planera och rafsar ner några sjalar, vantar och halsband. Som också är rätt snygga var för sig. Jag stänger locket. Jag övergår till mina handväskor. (Observera pluralis!) Plötsligt längtar jag efter min färgglada greklandsväska. Den har gått upp i sömmarna och ser ut att vara uppfiskad ur Döda havet. Jag plockar fram syskrinet och lagar den. Jag får salt på fingrarna men nu går den i alla fall att stänga. En liten handväska i plast är desperatinhandlad på HM för en timme sen. Den ser inte klok ut. Men nu börjar jag bli klar. Jag laddar småväskorna med läppstift, näsdukar och mynt. Jag konstaterar att jag har slarvat bort mitt franska lexikon. Jag börjar känna mig fransysk på allvar.