Grekland

Den här sommaren var fantastisk. Den är svår att återge så här i klump, när jag kommit hem och allt liksom är över. Veckan i Grekland måste ändå återges åtminstone något lite. Sistaminuten är alltid sistaminuten. Man vet inte riktigt vart man kommer. Beslut blir fattade i all hast, man slår till, man har bestämt sig för ett högstapris och vet redan från början att det kommer att överskridas. Cocos och jag överskred våra tillgångar genom att fastna för grekisk landsbygd. En liten håla som heter Valtos. Citronlundar och gräshoppor. Slingriga, heta stigar. Ödetomter. Drömmar om att stanna kvar. Eftersom vi inte hade några pengar kvar när vi betalt resan och lägenheten fick vi sitta på balkongen och inta alla våra måltider och dricka öl i tandborstglas i stället för att gå på bar. Det gjorde inget. Vi orkade i alla fall inte göra så mycket mer än hasa oss mellan stranden, mataffären och balkongen.

När vi satt på balkongen tittade vi in i familjens vedbod.

Vi bodde som sagt i en citronlund...

..och det var här vi tillbringade nästan hela vår vistelse.

Vår egen balkonginneboende som vi var lite rädda för.

Men ibland slog vi oss lösa och tog båten till Parga. Där var det kalas kvällen lång. Vi tog seriösa bilder på oss själva och låtsades att vi var glamorösare än vad vi kanske verkligen var.

Varje dag när vi gick till stranden, stannade vi vid ett hus. Det är vitt med blå fönsterluckor. Det är vackert men ser slitet ut. Vi såg aldrig någon som gick in i huset. Aldrig någon som öppnade ett fönster. Färgen på de blå luckorna har inte flagnat, men det kommer inte att dröja länge innan de måste målas om. För fukten och rötan. Trädgården är igenvuxen. Järngrinden, också blå, skulle behöva en smörjning. Vi stannade alltid utanför huset. Fantasin tog skruv. Tänk om man hade, tänk om man kunde.... Då skulle vi öppna fönsterluckorna, vädra ur rummen, måla vitt och möblera. Vita gardiner med fladder. Cocos skulle ta fram järngrytorna och göra sina stuvningar. Gästerna skulle få dricka det lokala vinet, strävt och starkt. Vi skulle bjuda hela vår stora familj att sitta i trädgården och lyssna till cikadorna. Mormor skulle se över rosorna. Vi skulle...

Varje dag stannade vi till och lät drömmarna ta oss med. Sedan gick vi ner till havet och simmade.

Och sedan åkte vi hem till Sverige.

Civilisationen igen

Igår kväll rullade Norrlandsbussen in på Cityterminalen och min semester börjar verkligen närma sig slutet. Jag har inte varit hemma på fem veckor, förutom två korta stopp för att packa om. Lägenheten ser ut som en rövarkula. Tydligen lade jag inte ner mycket försemesterenergi på städning. Det får bli uppsnyggning idag. Men än så länge har jag mest gått igenom semesterbilderna. Sortering pågår.

Omgruppering

Nu är jag hemma ett halvt dygn för att packa om mina väskor. Cocos har lurat iväg mig på en sistaminuten. Till Grekland. Det ska bli skönt med lite värme. Sedan åker jag till landet igen och sitter där och ugglar helt allena tills det är dags för knog och kneg igen. Det mest anmärkningsvärda som hänt under sommaren är att först gick jag ner två kilo sedan gick jag upp två kilo.

Och att vi har tama harungar utanför huset.

Återkommer när livet återgått till det normala.

Sol i sinne

Ibland är det som att vara utomlands när man gästar sitt eget land. Den allra första, skälvande semesterhelgen när jag var i Göteborg kändes lite så. Jag hälsade på Ros och J och hade en topphelg. Vädret var syditalienskt, de avslappnade middagarna på gården utsökta. Barnen har köpt en pastamaskin vilket innebär hemgjord ravioli med chèvre och pinjenötter. Bland annat.

Vi strövade i delar av staden som jag inte alls känner. Vi hamnade på en halvt surrealistisk förevisning av Majgrabbarnas klubbhus i Majorna och jag köpte en bok som jag faktiskt
bläddrade i på bussen hem.




Vi såg flocken av brucebeundrarna som häckade ståndaktigt i gasset utanför hotell Elite. Kanske fick de framåt eftermiddagen se kungen, kanske inte. Han skrev visst några autografer såg jag i tidningen dan där på. Vi åt pistageglass och tittade på trutar som livnärde sig på bortslängd meximat bakom Saluhallen.



Jag gick fram och tillbaka längs Avenyn. Ett gammalt span jobbar där på en läkarmottagning och jag tänkte att kanske får jag syn på honom och kan säga morsning hur är läget. Det är klart att jag inte såg honom, och hade jag gjort det hade jag naturligtvis ändå inte hälsat. Solen sken ihållande och svetten rann så att klänningen klibbade. Som den ska göra på en riktig sommarsemester. Jag kunde spegla mig i alla solglasögon som mötte mig från trottoarserveringarna. Det kluckade och klirrade från ett ansenligt antal mittpådagenöl.

Jag läste ut två böcker och på tågresan konstaterade jag att hörlurarna till min Ipod är för stora för mina öron. Malandet från damen mitt emot mig skavde i mina hörselgångar och i alla andras hörselgångar också på det tåget.

Jag bara ÄLSKAR miniresor på några dagar. Särskilt när det innefattar att jag får vara med mina barn. Puss på er!

Semester

Nu har min semester börjat på riktigt. Första måndagen, det är alltid lite speciellt. Det speciella med den här dagen är att det är tretton grader och hällregn.

Bild från mitt fönster.

Ändå är det ljuvligt. Jag har en oändlighet av ledig tid framför mig.
Vad som helst kan hända. En sak som strax kommer att hända vet jag med säkerhet. Jag kommer att bli blöt. Jag måste ut och handla första frukostmaten och jag hittar inte mitt paraply.

Veckorapport

Veckan så här långt kommen har följande hänt:

• En grobian kom in på min arbetsplats och skällde ut mig så att jag fick hjärtklappning. Han hade fel och jag hade rätt. Förstås.
• Jag har slutat vara tonårsmorsa. Mellan hösten 1993 och i lördags 2008 har jag haft tonåringar. Nu är det över. Tonåringarna är vuxna. Lite tomt, lite skönt. (Fast ni kommer alltid att vara mina bebisar!)
• Jag har sett filmen! Jag kunde inte tänka på mycket annat där i biofåtöljen än att Chris Noth hade hissat upp ögonlocken till pannbenet. Numera ser han ut som Sylvester Stallone. Inte så lyckat, inte så lyckat.
• Jag har köpt en ipod. Den billigaste på marknaden, men i alla fall.
• Jag upptäckte idag att jag hade ovanligt mycket pengar på mitt lönekonto. Jag var sprudlande glad i femton sekunder. Sedan såg jag att jag glömt att betala hyran. Blodet isade sig i mina ådror. Har jag nämnt att jag är punktlig av mig? Att vara sen med hyran är en KATASTROF.
• I morgon är sista dagen på jobbet före fem semesterveckor. Sedan packar jag min ipod och mina gummistövlar och åker till Götet. I augusti kommer jag att kunna alla Rufus Wainwrights sånger utantill. Det är nästan bara Rufus som får plats i ipoden. Jag sa ju at den var billig.

Läs även andra bloggares åsikter om Sex and the city

Sommarbilder

Än är det inte semester. Jag jobbar en dag till. Men sommar är det.

Midsommar i det ljuvligaste Småland. Stadspromenader i Stockholm. Snart blir det sommartorka på bloggen. På torsdag lämnar jag staden och uppkopplingarna. Jag ska sitta i skogen och meditera i fyra veckor. Kanske måla ett fönster. Kanske.

Annie och jag spankulerar i Kungsan och inbillar oss att det är det här som är storstadsidyll.

Riktig idyll. Tack mina underbara vänner som bjöd mig till det vackra och gästvänliga Småland!

Kemtekn.

Jag var på Åhléns igår för att köpa tvättmedel och hushållspapper. Bland annat. Jag viker in på avdelningen som heter Kemtekn. Stor skylt. Och jag är helt bortkollrad. Jag ÄLSKAR kemtekn. Jag måste hålla hårt i shoppingvagnen med båda händerna för att inte börja slänga ned allt möjligt i korgen. Det är hushållsassistenten i mig som spritter. Möjligheterna till impulsköp är oändliga. Mitt begär efter svinto, frystejp, svabbar, doftsprejer, mirakeltrasor, småborstar, storborstar och förslutningsbara plastpåsar har missbrukardrag. Egentligen är jag inte ens särskilt huslig, vilket besökare i min belamrade och ostajlade lägenhet kan intyga. Kanske lurar den perfekta husmodern i garderoben. Och på Åhléns, men bara där, finns en chans till lössläppthet utan krav.


Jag köpte oliver, kikärter och hushållspapper. Tvättmedlet glömde jag.

Rolig fråga

Jag är en sådan där tant som antagligen ser tillräckligt snäll ut för att kreti och pleti törs stanna mig på gatan och ställa frågor. Häromdagen blev jag stoppad av en kille i tjugoårsåldern med mobilen i högsta hugg. "Vet du hur man stavar till törtels? Är det TURTLES (bokstavsuttalat) eller stavas det som det låter, TÖRTELS alltså?" "TURTLES. Hundra procent säker!" "Åh, tack så mycket då." sa han och knappade in det rätta svaret på mobilen.

Semestertider

I morse pratade jag med min telefon. Jag satte mig upp med ett ryck i sängen, fumlade fram glasögonen och stirrade stelt på min mobil. Sedan tilltalade jag den med orden; Tio över åtta! Jag hade försovit mig, men bara två timmar. Aldrig har någon sett mig dricka ett glas juice så snabbt, klä på mig så tornadolikt och löpa till tunnelbanan i en sådan fart. Följande fick anstå till påföljande dag: tandborstning, klädurval, kamning. Jag hade en rätt viktig tid att passa klockan nio. Ett uteblivande hade INTE varit roligt. Fyrtio minuter senare kom jag inångande på min arbetsplats iförd egendomliga kläder, med håret på ända och rösten i falsett. Så kan det gå när man börjar tagga ned för semester.

På banan igen

Mitt modem ligger och väntar hos tobakisten på Odengatan. Jag ska hämta ut det idag. Yes!

webboholics

Igår när jag kom hem hade jag fortfarande inte fått mitt modem. Jag klampade in till min telefon med skor och kappa på. Ringde upp leverantören som jag kanske inte behöver namnge men som börjar på Co- och slutar på-em. Jag var placerad på fyrtioförsta plats i telefonkön. Medan jag väntade kunde jag passa på att få information om nya produkter och sommarerbjudanden om sextio tevekanaler. Jag la telefonluren åt sidan och tog av mig kappan. Mina nya gympaskor skavde för mycket att dra av. De fick vara kvar. Jag kokade en kopp te. I luren hördes: Om du har problem med internet, prova att dra ur sladden och starta om datorn. Det brukar hjälpa. Jag hittade gamla syltkakor i skafferiet. Jag åt och smulade ner telefonen. Du är fortfarande placerad i kö. Din köplats är trettiosju. Grinigheten lurade i vassen. Magen reagerade på syltkakorna så jag gick till badrummet och borstade tänderna. Jag packade ur träningspåsen och samlade ihop lite tidningar. Tiden gick. Plötsligt hade jag köplats 2. Klockan hade hunnit bli halv åtta. Då försvann all kommunikation. Ett dystert surrande ur luren. Hallåå! pep min försvagade stämma. Syltkakorna var slut, jag var förbi. Jag ringde upp igen. Välkommen till Co-em. Just nu är det många som ringer... Klimakteriesvettningarna knockade mig till sängläge. Jag väntade ytterligare en halvtimme. För att höra att mitt modem inte hade blivit ivägskickat. På onsdag kanske det kommer fram, eller på torsdag. Eller till påsk. Hallå, jag BETALAR för min uppkoppling och jag LIDER av internettorka.

Fortsättning följer.

Skit också!

Internetet har pajat hemma. Jag kan inte skriva på bloggen. och jag som hade så mycket roligt för mig i helgen som jag tänkte berätta om! Jag får summera när jag fått mitt nya modem. Tills vidare smygsurfar jag på jobbet.

Fötter

Min damtidning hade ett reportage om hur man anordnar en lyckad fest. En punkt förspråkade att man skulle låta gästerna ha på sig skorna, de känner sig bekvämare då. Och, sade texten: Fötter är fula, skor är snygga.
Om det kan man väl tycka vad man vill, men någonstans är jag benägen att hålla med. Som många andra har jag ett kluvet förhållande till fötter. Fötter kan var det ljuvligte som finns. Fötter kan vara outsägligt frånstötande. Så här års slår de i alla fall ut i blom. Direkt från insvettade vinterstövlar och grovkängor till sandaletter och flip-flop. Knotiga. Vita. Vackra. Anskrämliga. Gulliga. Ganska många med ingniden brunutansol. Så även mina. Eftersom jag som sagt håller på att gå igenom mina foton kommer en bild på ett par icke anskrämliga fötter.

Läs även andra bloggares åsikter om Fötter

Lasternas summa är konstant

Jag håller på att försöka ordna upp mitt bildarkiv. Och då pratar jag inte bara om ormboet i min dator där mapparna heter saker som för tankarna till en borderlinediagnos. Jag skulle så gärna vilja ha lite koll även på fotolådan. Om ni förstår vad jag menar.

När jag nostalgiskt går igenom mina gamla bilder slår det mig. Fokus har liksom förskjutits under åren. I mina gamla fotoalbum finns det gott om killar.

En ung sprudlande fransman anno 1975

På senare år har jag förvånansvärt många bilder på...ja gissa! Mat.

Man håller väl på att bli en gammal stofil helt enkelt.

Sökordstoppen

Ibland undrar jag hur min blogg skulle klassificeras i ett bloggkatalogsystem. De senaste sökningarna som letat sig fram till min blogg lyder:

• Skansens jätteråtta
• Marockanska män
• Bantningsmetoder med spruta
• Atlasvampyren
• Tips för att ta tag i sitt liv
• Vad har tigrarna för historia
• Varma toasitsar

Kiss my Rice

Oh kära nån. Prominenser på samma hotell i vår lilla ankdamm. Det visste jag inte men det visste Maria som håller reda på saker bättre än jag. Själv fick jag vänta i evigheter innan jag kunde komma över Torsgatan i torsdags. KORTEGEN skulle nämligen flänga in till city efter samtalen i Väsby. Jag stod med mina ica-kassar och väntade och drogs med i den allmänna stämningen av "snart kommer de". När de första motorcykelpoliserna blåste förbi i hundrafemti och tjöt med både larm och blåljus drevs jag av en inre kraft att ställa mig vid vägkanten för att försöka få en skymt av HENNE. Några svarta piketer susade förbi. Man såg biffarna med solglasögon i framsätena. Sedan kom fyra eller fem (tror jag) limos med gråa rutor och ännu fler biffar. Farten var som i amerikanska polisfilmer. Jag försökte se städad och icke-våldsbenägen ut där jag stod och glodde i jeansjacka och matkassar. Man har ju fattat att situationen är spänd vid dylika statsbesök. Obetänksamma rörelser och egendomligt uppträdande kan få direkt ohälsosamma konsekvenser. Man har väl läst sina Sjövall Wahlöö.

Stolt mor!

Jag kan verkligen inte ta åt mig äran av deras bedrifter. Men jag blir stolt i alla fall. Över ungarna. Igår bevistade jag ett föredrag där analysen av Marx påverkan från Hegel stod i fokus. Auditoriet bestod av filosofer som kunde konsten att ställa adekvata frågor och dricka vin samtidigt. Frågorna besvardes namnkunnigt av föredragshållaren. Som var min son. Applåd!
Friedrich Hegel

På alerten.

Jag ängslas en smula över att jag håller på att bli gaggig. Jag står och hummar och säger påfallande ofta ööhh och ääh i stället för att producera kvickheter. Så jag tänkte att jag kanske skulle börja lösa korsord. Det lär vara oslagbart när man behöver motionera hjärnan. Jag tycker inte det är så överdrivet lustigt, men vad gör man inte för att inte bli en slappskalle. Så jag tog fram DNs lördagskryss när jag inte kunde somna om i morse. Efter två timmar ser det ut så här.

(Som vanligt framträder detaljerna i min skarpsinnighet extra tydligt om man klickar på bilden. )


Läs även andra bloggares åsikter om korsord

Några dagar i maj

Jag tog ledigt några dagar bara för att jag behövde det. Och åkte till mitt eget chateau i den ångermanländska skogen. Där blev jag bjuden på vår en gång till. Och goda middagar hos mamma. Jag trodde att jag skulle vara för stressad för att kunna koppla av men det var fel. Jag sov tolv timmar per natt. Jag funderade på att ringa till jobbet och säga upp mig, men nu är jag tillbaka i stan igen.

Mitt eget Tara

Klarbärsträdet

Jag tittade upp i himlen några timmar

Medan jag lallade omkring och petade i mina rabatter hann det bli skinn på kaffet. Rätt gott ändå faktiskt.

Torpstugeägaren leker med sin kamera, inte alltid med så lyckat resultat.

Rocka loss

I går var det Björkhagens dag. Festligheter och korvätande. Den där innerliga förortsatmosfären som jag nästan hunnit glömma men som utan att knacka på dörren trasslar sig rakt in i hjärtat igen, hos en i roten hängiven förorting. Fastän det är tre grader och alla sitter och sneglar misstroget mot gråmolnen på himlen, så finns skrattet och värmen där. Barnen springer och de vuxna säljer saker och är på plats. Fröken Siri och jag möts av en slump på tunnelbanan och laddar med pastasallad och cola i förväntan inför SPELNINGEN. Rockbandets första. Två månader i replokalen och så hej hopp upp på den råkalla utomhusscenen.

Ni kommer att inta världen mina darlingar! Så bra ni är. Hur kan ni vara så coola och rutinerade, det var ju typ i förrgår ni stod på fritids och sjöng i shampoflaskor?

Chics talk

Vindrickning på välfrekventerad bar på Odengatan.
Två herrar i ÖVRE medelåldern.
Bordet bredvid.
Annie och jag lyssnar förundrat.
Vem har sagt att killar inte pratar känslor?

" Å då sa hon, skärp dej Pelle, jag va aldrig tillsammans me honom, å då sa jag, men det verkade så, du titta ju på han som om du gilla han å sen gick ni in i andra rummet. Va gjorde ni där? Å då sa hon inget, å då börja ja grina, för hon kan ju inte bara skita i å svara liksom, å så gick hon å sen sprang jag efterna och sa att att jag ju för fan älska na och tycker du ja gjorde rätt? Eller skulle ja liksom inte ha sagt nåt å i stället liksom låta na va osäker? Va skulle du ha gjort? I alla fall tänkte ja påna hela kvällen. Hon e ju så fin! Tyckeru ja ska ringa na ikväll? Eller så skiter ja i de för ...nä ja vet inte. Kanske ja ringer i alla fall, annars sticker hon väl till honom fast hon sa ju...."

Vi var tvungna att gå därifrån. Vi blev helt desorienterade. Vi hade faktiskt egna problem att prata om.

(Bilden från Anna-Karin Eldes Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem)

Elefanterna trumpetar

Jag är mot bättre vetande förtjust i dem. Ni vet, elefanterna på parnassen. Jag råkar tycka att det finns vissa kvaliteter. Nu har den ene retat upp den andre. Tompa beskyller Larsa för att vara grund. Lite halvt på dekis efter åttiotalshöjdarna som var granne med gud. Själv besväras Tompa av att han inte på ett tillräckligt finkänsligt sätt kan tacka nej när Larsa erbjuder honom att regissera hans pjäser. Tompa sätter hellre upp Ibsen eller Pinter. Jo man tackar. Men finkänslig, nja jag vet inte. Jag tycker nog att Tompa fläskar på rätt bra när han kräks över Larsas skaldjursfaiblesse och tillhörande magknip. Jag har inte läst dagboken (eller vad det är), men jag ska. Var så säker. Ce säger att man skrattar hela resan till jobbet. Jag älskar den där typen av sofistikerat skitprat. Det jag inte fattar är att de gitter bråka. Båda är giganter i sin branch. VEM ifrågasätter egentligen deras storheter? Och vem intresserar sig för att stå och heja på än den ena än den andra? Två präktiga gamla hannar som vässar sina betar och rusar mot varandra för att vi markattor ska vara helt säkra på vem som är virilast. Min snaskiga fantasi målar upp att det är en kvinna med i bilden. Vem kan DET vara?

Läs även andra bloggares åsikter om Thommy Berggren, Lars Norén

Att analysera

Jag sitter hemma och skriver på en analysdel till en rapport som ska vara klar när som helst. Jag har alltså sjappat från den aningen stimmiga kontorsdelen av min arbetsplats för att få arbeta i fred, så att jag ska kunna tänka klart och rationellt och, ja just precis, analytiskt.

Men först tog jag en promenad hem i vårvädret. Sedan åt jag en präktig lunch. Min damtidning hade dumpit ner i brevinkastet. Således kände jag mig nödd att läsa den minutiöst tillsammans med laxpytten. Eftersom jag lovade jobbet att hålla mig uppkopplad så att jag kan besvara mina inkommande jobbmejl under min hemjobbareftermiddag, kopplade jag så småningom upp mig. (Efter pytten.) Nu är jag uppkopplad. Eftersom klockan redan är tre börjar det snart bli dags för en slurk kaffe. Jag lovade Caroline, min analysarbetspartner, att skicka henne ett utkast framåt eftermiddagen. Jag får väl helt enkelt försöka skriva fort.

Läs även andra bloggares åsikter om arbeta, hemma

Blogglista

Jag har så länge tänkt skaffa mig en sån där imponerande lista på bloggar jag läser, som de flesta bloggare med anseende håller sig med. Men det kommer av sig hela tiden. Min lista bara krymper och krymper i stället för att expandera. Jag har fullt sjå att hålla reda på min egen blogg. Jag börjar smått inse att jag är en usel bloggare.

Ärter och bönor

I morse fick man veta på morgonnyheterna att maten håller på att bli så dyr så att barnens skolmat kommer att bli lidande kvalitetsmässigt. Det låter ju verkligen inte bra. Men i nästa mening sades det att man kanske rent av skulle bli tvungen att dra ner på köttportionerna och servera mer bönor i stället. I ljuset av allt klimat- och hälsoprat tyckte jag nog att nyheten toppades av ett besynnerligt antiklimax. Vad förväntas vi utbrista? Oh nej! Inte bönor, det som är så nyttigt!

Läs även andra bloggares åsikter om skolmat, bönor

Väsentligheter en måndag i maj

Idag hände följande:
Jag tog lunch på stan med C. Vi hade mycket att prata om. Vi gnällde lite över sakernas tillstånd men öste lovord över våra medarbetare. Vi åt stora, förbjudna räkor i frityrsås. Fy vad vi skämdes, men vi valde ett bord med bås och höga kanter så att inga bekanta skulle behöva bli illa berörda över att springa in i oss. Jag hade sagt på jobbet att jag skulle vara tillbaka vid ett. Jag kom en liten smula senare.

När jag kom tillbaka till jobbet uppträdde jag besvärande energiskt. En långlunch förpliktigar på något sätt att man arbetar in resten av veckan under återstoden av dagen. Jag rände alltså omkring och ställde obegripliga frågor, mejlade och var allmänt tjatig. Efteråt kunde jag inte påminna mig om vad jag egentligen sysslat med.

Under eftermiddagen drog alla anekdoter om sina deklarationer. Maria vann. Hon hade lagt sin deklaration på golvet i hissen och glömt den där. Promenixat iväg till tunnelbanan, förmodligen med intressantare saker att tänka på. (Hoppas du hittade den sweetie!)

När jag skulle åka hem och stod i busskön frågade en kvinna var jag hade köpt min kappa. Hon tyckte den var snygg. Min kappa är inte snygg, den är skrynklig. Den är köpt på rea på Lindex i Härnösand 1997. Hon kanske var blind.

Nu tänker jag sätta mig framför teven och titta på You´ve got mail. Den har jag sett sjuhundra gånger förut. Typ.

Läs även andra bloggares åsikter om Vardag

Den här helgen...

...har jag umgåtts med älskade vänner. Umgåtts med kära bröder.
Idag hämtade jag i styrka och vederkvickelse från en ljuvlig promenad i Drottningholms slottspark.

Gå ut och dansa

Ibland kommer det över oss, vi mogna singeltanter på några och femtio. Man kanske skulle hasa upp ur soffan, släcka ner Peter Settman och gå på danslokal. Och så gör vi det. Glömska av hur halvdant det var förra gången travar vi iväg. Man vet ju aldrig, kanhända lurar den rätte i environgerna. Vi går till jazzklubben, det är det enda stället vi kommer ihåg namnet på. Där är det härligt mörkt. Trumpetaren knäcker våra trumhinnor redan på väg ner i trappan och det är gott om dansanta kavaljerer som gaskar upp sig ur simmiga glas. Jag tycker egentligen att det är trevligt att hänga i baren och lyssna på bandet. Problemet är att jag småskraj över att bli uppbjuden. Vilket kan tyckas konstigt eftersom jag är där för att dansa. Men, eftersom jag utgår från att jag är en chanslös looser kan jag inte tänka mig att jag ska bli uppbjuden av någon annan än kvällens mönsterfiasko. Medan jag i själva verket är på jakt efter prinsen himself. Reglerna är artonhundratalsmässiga. Gubbarna bjuder upp. En gång frågade jag en man om han ville dansa, men han blev helt förstummad och backade ur min åsyn. Kanske för att ringa polisen, så det gör jag inte gärna om. Så i stället sätter jag mig tillrätta i lokalens dunklaste hörn och lägger armarna i kors. Tittar företrädesvis på mina skor och sippar småförnärmat på mitt billiga survin. Förmodligen ser jag ut som en dryg djävla isprinsessa. Tror ni att någon vågar sig i närheten? Nänä. Jag får sitta ifred, garanterat. Faktum är att jag trivs rätt bra i rollen som den där stela, tondöva kärringen. Jag kan sitta där och lyssna på musiken och kolla läget rätt obesvärat. Jag har faktiskt trevligt. Men jag tycker synd om herrarna som ska gå där och våndas och spana och slita skosulorna innan de vågar säga Får jag lov. Tursamt för dem är de flesta damerna betydligt mer uppknäppta än jag. Om jag stannar framåt natten brukar jag ändå till slut bli uppbjuden. Av någon helt omdömeslös idiot som är tillräckligt snorfull för att missa mina signaler om att endast den bäste är god nog åt mig.

Läs även andra bloggares åsikter om dans, dansa

Läsecirkelboken

Jag är på sidan 161. Hur långt har ni kommit? Förlåt, förlåt. Nästa gång jag får välja bok ska jag ta någon tunnare. Om jag får fortsätta att vara med i läsecirkeln efter den här provokationen vill säga. Kvar att läsa till nästa träff: 656 sidor.

Faktaruta: Läsecirkeln Septima läser just nu Rafik Schamis Kärlekens mörka sida. Läsecirkelmedlemmarna turas om att välja bok. Sist var det min tur.

En vecka senare

Nu kära vänner ska jag sluta tjata om Marocko. Jag har jobbat en vecka och traskar definitivt stockholmsgator igen. Men så ljuvligt det var....
Här är heller inte så dumt. Fåglarna ylar av hänryckning, de nyblivna mammorna jämför sina förlossningar på parkbänken bredvid så att jag har svårt att koncentrera mig på BOKEN och från Mälaren letar sig rökdoften av den första trimmade vattenskotern in i mina näsborrar.
Våren är här!

Essaouria

Om jag återvänder till Marocko, skulle det kunna bli till Essaouira. Det är en kuststad ungefär tjugo mil norr om Agadir. Kanske är staden mest känd för sin dragningskraft på hippies och rockandrollare på sextiotalet. Jag förstår deras förtjusning. Det är en mycket vacker stad, med fiske som främsta näring. En av mina danskavaljerer upplyser mig senare om att det är den blåsigaste staden i Marocko. Jag tror honom. Blåsten är påfallande frisk och tydligen en orsak till att staden trots sin charm inte drar särskilt många badturister. Atlanten viner oavbrutet och hårda vågor slår över piren. Här är det jacka och mössa som gäller, några shorts syns inte till. Vindsurfarna får dock sitt lystmäte.

Den indigoblåa färgen återkommer överallt i Essaouira. Det blåa sägs hålla det onda borta. Fiskebåtarna är genomgående blå. När stormen ryter och fiskebåtarna inte kommer i hamn på utsatt tid, går fiskarfruarna till en särskild plats och ber för sina män. Det är inte alltid som det hjälper.

På smågatorna i Essaouria pågår handeln av allt möjligt samtidigt.

Försäljning av teglas.

En av de mer oemotståndliga turistbodarna.

Typisk marockansk skivaffär "hål i väggen".

På vägen längs kusten mellan Essaouira och Agadir fick vi se de berömda klättrande getterna. Getterna klättrar upp i Arganträden för att äta av frukterna. Man kan tro att herdarna kastar upp getterna i träden för att turisterna ska kunna fotografera dem. Men det gör de inte. Getterna klättra upp i träden och ut på grenarna alldeles självmant. Goda bär tydligen.

Andra bloggar om: Marocko