Ninna

Ninnas blogg är som snask för tanter som inte bara vill se ut som Alfons Åbergs faster Fiffi. Ninna visar kläder som är roliga. Färg och tyll. Och skorna har uppiggande oförståndiga klackar. De är åt helsike för dyra, både skorna, väskorna och klädesplaggen men det gör ingenting. Man kan fantisera och sedan gå och köpa något ungefärligt på Myrorna/Indiska/HM. Kul är det i alla fall.


Bilden snodd från Ninnas blogg

Darling dentist!

Jag kommer just från tandläkaren. Jag har tappat en bit av en plomb och det vet man ju vad det kan kosta i runda sekiner. Men min tandläkare, han är en ängel. "Äsch", säger han. "Jag slipar av lite. Du kan komma tillbaka senare om du skulle krascha tanden ytterligare, så får vi se vad vi hittar på då." Och så slipar han och grejar en stund medan han hummar på en trudelutt. Sedan pratar vi om vad vi gjort på semestern och vad skönt det är på ett sätt att hösten är igång. Jag hänger kvar en stund och vi fnissar åt livet. Jag har varit hans patient i tugofem år, så han börjar alltmer anta konturerna av en kär gammal vän. Vi grånar liksom ikapp och det känns tryggt och bra. Sedan går jag ut till sköterska Gunilla och frågar hur det går med golfen. "Tack bra säger hon, fast det börjar bli lite dragigt på greenen. Då blir det hundrasextio kronor tack. Ha det bra och hej svejs. " Gissa om jag kommer att stanna kvar hos de där två tills jag trillar av pinn!

Lasternas summa är konstant

Jag håller på att försöka ordna upp mitt bildarkiv. Och då pratar jag inte bara om ormboet i min dator där mapparna heter saker som för tankarna till en borderlinediagnos. Jag skulle så gärna vilja ha lite koll även på fotolådan. Om ni förstår vad jag menar.

När jag nostalgiskt går igenom mina gamla bilder slår det mig. Fokus har liksom förskjutits under åren. I mina gamla fotoalbum finns det gott om killar.

En ung sprudlande fransman anno 1975

På senare år har jag förvånansvärt många bilder på...ja gissa! Mat.

Man håller väl på att bli en gammal stofil helt enkelt.

På alerten.

Jag ängslas en smula över att jag håller på att bli gaggig. Jag står och hummar och säger påfallande ofta ööhh och ääh i stället för att producera kvickheter. Så jag tänkte att jag kanske skulle börja lösa korsord. Det lär vara oslagbart när man behöver motionera hjärnan. Jag tycker inte det är så överdrivet lustigt, men vad gör man inte för att inte bli en slappskalle. Så jag tog fram DNs lördagskryss när jag inte kunde somna om i morse. Efter två timmar ser det ut så här.

(Som vanligt framträder detaljerna i min skarpsinnighet extra tydligt om man klickar på bilden. )


Läs även andra bloggares åsikter om korsord

Chics talk

Vindrickning på välfrekventerad bar på Odengatan.
Två herrar i ÖVRE medelåldern.
Bordet bredvid.
Annie och jag lyssnar förundrat.
Vem har sagt att killar inte pratar känslor?

" Å då sa hon, skärp dej Pelle, jag va aldrig tillsammans me honom, å då sa jag, men det verkade så, du titta ju på han som om du gilla han å sen gick ni in i andra rummet. Va gjorde ni där? Å då sa hon inget, å då börja ja grina, för hon kan ju inte bara skita i å svara liksom, å så gick hon å sen sprang jag efterna och sa att att jag ju för fan älska na och tycker du ja gjorde rätt? Eller skulle ja liksom inte ha sagt nåt å i stället liksom låta na va osäker? Va skulle du ha gjort? I alla fall tänkte ja påna hela kvällen. Hon e ju så fin! Tyckeru ja ska ringa na ikväll? Eller så skiter ja i de för ...nä ja vet inte. Kanske ja ringer i alla fall, annars sticker hon väl till honom fast hon sa ju...."

Vi var tvungna att gå därifrån. Vi blev helt desorienterade. Vi hade faktiskt egna problem att prata om.

(Bilden från Anna-Karin Eldes Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem)

Gå ut och dansa

Ibland kommer det över oss, vi mogna singeltanter på några och femtio. Man kanske skulle hasa upp ur soffan, släcka ner Peter Settman och gå på danslokal. Och så gör vi det. Glömska av hur halvdant det var förra gången travar vi iväg. Man vet ju aldrig, kanhända lurar den rätte i environgerna. Vi går till jazzklubben, det är det enda stället vi kommer ihåg namnet på. Där är det härligt mörkt. Trumpetaren knäcker våra trumhinnor redan på väg ner i trappan och det är gott om dansanta kavaljerer som gaskar upp sig ur simmiga glas. Jag tycker egentligen att det är trevligt att hänga i baren och lyssna på bandet. Problemet är att jag småskraj över att bli uppbjuden. Vilket kan tyckas konstigt eftersom jag är där för att dansa. Men, eftersom jag utgår från att jag är en chanslös looser kan jag inte tänka mig att jag ska bli uppbjuden av någon annan än kvällens mönsterfiasko. Medan jag i själva verket är på jakt efter prinsen himself. Reglerna är artonhundratalsmässiga. Gubbarna bjuder upp. En gång frågade jag en man om han ville dansa, men han blev helt förstummad och backade ur min åsyn. Kanske för att ringa polisen, så det gör jag inte gärna om. Så i stället sätter jag mig tillrätta i lokalens dunklaste hörn och lägger armarna i kors. Tittar företrädesvis på mina skor och sippar småförnärmat på mitt billiga survin. Förmodligen ser jag ut som en dryg djävla isprinsessa. Tror ni att någon vågar sig i närheten? Nänä. Jag får sitta ifred, garanterat. Faktum är att jag trivs rätt bra i rollen som den där stela, tondöva kärringen. Jag kan sitta där och lyssna på musiken och kolla läget rätt obesvärat. Jag har faktiskt trevligt. Men jag tycker synd om herrarna som ska gå där och våndas och spana och slita skosulorna innan de vågar säga Får jag lov. Tursamt för dem är de flesta damerna betydligt mer uppknäppta än jag. Om jag stannar framåt natten brukar jag ändå till slut bli uppbjuden. Av någon helt omdömeslös idiot som är tillräckligt snorfull för att missa mina signaler om att endast den bäste är god nog åt mig.

Läs även andra bloggares åsikter om dans, dansa