Så lämpligt

Halva fredagen har gått, helgen närmar sig. Då får jag plötsligt någonting som liknar baksmälla. Det kan vara spänningshuvudvärk. Nej men så förvånande.

Flyg fula gubbe flyg

Jag hatar att flyga. Ändå gör jag det. Rädd som en skit hela tiden naturligtvis. Sist flög jag till Umeå i full snöstorm. I miserabel psykisk kondition letade jag mig till min plats, satte mig och drog åt säkerhetstsbältet så att blodtillförseln omgående ströps till alla vitala inälvor. I sätet bakom mig satt en herre som hade varit med om följande:

• rök i kabinen
• flyg som tappat fart
• flyg som sjunkit dramatiskt
• konstiga lukter
• snö i maskineriet
• brum i motorn

Gubbdjäveln satt och skröt mittemellan två betuttade damer. Som sa ÅÅH och NÄÄÄHÄÄÄ. Jag satt och klapprade tänder och var helt tjurfärdig. Till slut sa jag till flygvärdinnorna. Som brottade ner honom på fläcken. Nej dessvärre inte. De fixade mig en gubbfri zon. De var förstående.

Sen ankomst på grund av giltigt förhinder

I dag stövlade jag in på min arbetsplats sist av alla. Lite ankommen av gårdagens fryntligheter på lokal med ölrättigheter, men mest var det Carl-Johans fel. Han tog nämligen plats i tevesoffan kvart i åtta på morgonen. Verserad, artig och avslappnad satt han där och förtjusade sin samtalspartner. Min svaghet för den mannen är dokumenterad. Nu kommer han med en ny roman. Jag hoppas på offentliga uppläsningar så att jag kan sitta och gotta mig i auditoriet. Och ja. Jag ska läsa romanen.

Det rör på sig....

Hoppsan, så sprintade tiden iväg och det är den...tjugoandra januari.
Redan!

Nya klädesplagg

Kommenterandet på bloggen kan ta en vart som helst. Jag har köpt två billiga reakoftor på indiska och kände mig föranledd att kommentera inköpet enligt följande i ett sammanhang som verkligen inte hade med varma tröjor att göra:

Det finns ingenting som fäller som luddiga, till viss del mohairprocentiga koftor från indiska magasinet. Man kan ha hur många klibbiga luddborttagare av rullmodell som helst, man är luddig i alla fall. Särskilt luddig är man på sina svarta t-shirtar.

Ibland förundras jag över min egen klokskap. Vilken observans, vilken precision, vilken stringens. Jag är mållös.

Januari

Nu har det varit åttonde januari i en vecka, trettonde januari i runda slängar hundra år, femtonde januari hur länge som helst och det är fortfarande bara nittonde januari. Någon som kan räkna? Hur går det här egentligen ihop.
Svar till förbryllad.

Till Paris

Till Paris, Till Paris, Till Paris....

Jag ska åka till Paris!

Jag ska packa mina vårhattar och kuvertväskor. Om det visar sig att jag inga sådana har i min garderob inköper jag lämpligt antal i god tid före avresa. Jag tar fram min pariskarta som är från 1996 och hoppas att den ska duga. Att det inte byggts om på centrala platser i staden så att jag kommer att få svårigheter att hitta. Min karta är smulig på ställen där det hade varit bra med tydliga anvisningar. Jag får ta fram en blyertspenna och fylla i gatorna. Jag har glömt bort var Rodin-muséet ligger. Jag kanske vill gå dit och smeka skulpturerna i trädgården. Om A följer med ska hon åka upp i Eiffeltornet. Det har jag gjort ett par gånger när jag var yngre. Kanske är det dags att göra det igen. Det mest framträdande minnet från tornet är en ofantlig dam som trängdes i hissen och nästan golvade mig med sin andedräkt. Jag var tio år och hade inte någon större erfarenhet av hur vitlök kan dofta ur varma gap med mycket prat. Om jag får tid ska jag gå i den där bokhandeln som är i fyra våningar och som ligger i ett hörn någonstans vid Place saint Michel. Sist jag var där köpte jag en volym av Makine som jag låg och läste på hotellrummet medan B var på någon sorts soirée. En kväll fick jag följa med och äta minisnittar och se städad ut. Vi träffade Charles som ångrade att han tagit med älskarinnan i stället för sin fru när han såg att jag var med. Hans näsa var rödare än vanligt. Jag undrar hur han har det nu för tiden. Jag ska utan att passera gå äta lunch på Drutten. Den som vill får följa med annars går jag själv. Jag ser framför mig kyparnas småspringande med fyllda brickor och deras vita förkläden som sveper över golvet. Men de kanske inte är kvar. Det kanske är nya tider även på Drutten. Hoppas att det kommer att vara sol! Då ska jag sitta på en parkbänk i Luxembourgträdgården och äta skinksmörgås och titta på snyggingar.
I helgen var min älskade lilla Ros på besök och vi hade det hur fantastiskt som helst. Vi åt thai-mat och gick på promenader och satt i soffan och varvade teveserier med babbel. Ett samtalsämne för helgen var att man inte ska ha så många färdiga förväntningar på sina utlandsresor. Man blir så lätt besviken.

Tredje muggen..

..latte för dagen. Jag sörplar och försöker uthärda januaritristessen. Och komma på något att skriva om. Absolut ingenting spännande händer.

Jo! Cocos har snaggat sig. "Ingen fara mamma, jag har ganska mycket hår kvar. Sex millimeter ungefär".

"Men du och ditt vackra hår!" tjuter jag teatraliskt och förstår samtidigt att det är just sådana mammakommentarer som får barnen att snagga sig till hårrötterna.

Snurrar i huvudet just nu...

• Gomorra. Den ska ju vara så bra. Och jag kommer inte någon vart. Måste man komma ihåg alla personer? Jag blir dizzy. Gomorra är boken till nästa bokcirkelläsning, så jag måste skärpa til mig. Räcker det om man ser filmen?
• Allt om min mamma. Kritikerna tycker sådär. Publiken tycker om den. Jag ÄLSKADE den. Att känslorna inte når fram till publiken, tycker jag är pretentiöst nonsenssnack. Vi var i alla fall en salong som berördes ordentligt under gårdagens matinéföreställning. Dessutom är det roligt att se den nya generationen begåvade skådespelarna ta sats och plats på scenen.
• Gaza. Jag försöker förstå vad som händer men fattar ingenting. Bara att det är hemskt. Beordrar mig själv omläsning av följande böcker för att få lite perspektiv: Inshallah, Det förlorade landet.
• Traktordäcket runt magen. Hur i hela friden hamnade det där? Träningspasset klockan fyra: be there!

Mina nyårslöften

Inspirerad av Maria avger jag följande nyårslöften:

1. Absolut inte byta jobb under året
2. Gå i maximalt antal skoaffärer och göra av med pinsamt stor del av lönen på skor. Jag slarvade med skoinköpen förra året och lovar bättring 2009.
3. Inte titta på Sex and the City mer än en gång i veckan.
4. Gå och lägga mig före tolv om kvällarna i alla fall de kvällar jag inte tittar på SATC
5. Börja steppa
6. Börja flörta
7. Se över mitt sparande (hohohohaha!)
8. Absolut INTE åka till något av följande ställen på kreditkortet: Indien, Egypten Marocko, Bali.
9. Bjuda hem mina vänner på mat lite oftare. De vet knappt var jag bor längre.
10. Att inte lova så förbannat mycket till höger och vänster, det brukar ordna sig ändå.

Hemma igen.

Efter en skön vistelse i Luxemburg är jag på plats framför datorn igen. Sedvanlig januaripepp att vardagar är det bästa som finns börjar nu. Hur många veckor är det kvar nu igen? Till påsk? Förtifyra, typ?

God Jul och Gott Nytt år

till alla kära släktingar och vänner

önskas från självaste tomtemor.

Julstök - eller inte

Det har varit en helt oförsvarlig bloggtorka, jag vet. Och det beror inte på att jag pysslat inför julen. Jag har jobbat som om jag vore en arbetsnarkoman, vilket jag tack och lov inte är. Men veckan före jul var jag inbokad på utvecklingsdagar på annan ort. Ja ni fattar. Inspirationsarbetsgrupper, julsill och schlagertävling. Julgeten som så troget men helt allena står för julstämningen i mitt hem, har framfört sina klagomål genom att lite lagom störande prassla med skägget. Han har anlagt en synnerligen moloken uppsyn vilket får mig att skämmas gruvligt. Försynt hummande påminner han om att jag lovat honom en virkad juleluva till i år, vilket jag naturligtvis försummat jämte övriga julförpliktelser.

Igår tog jag i alla fall tag i situationen. Jag köpte köttfärs och stekte köttbullar så att hela lägenheten blev inosad som en grillkiosk. När jag plockade upp stekspaden från köksgolvet insåg jag att jag verkligen behöver städa. Så jag gjorde ett ryck och torkade av golvlisterna runt köket. Eftersom min lägenhet inte har blivit renoverad på årtionden, följde rätt mycket av färgen med. Jag anfölls av jultrötthet och lät resten av golven vara ifred. Jag åt upp hälften av köttbullarna till middag och tittade på Love actually som gick på teve och som jag alltid snyftar obehärskat till från början till slut.

Idag är jag lika pigg som jag var trött igår. Jag har handlat skinka och oliver och en hel påse grönkål. Jag har förvissat mig om hur Hötorgshallen håller öppet i dagarna så att jag får mina ostar före julafton. Systembolaget tänker jag ta på tisdag. Det finns ingen anledning att planera in den typen av besök i förväg, eller hur? Barnen är på ingående, juleljusen säger hoppsan.

Snart är det faktiskt jul!

Fyy vad läskigt

Jag åt upp hela mitt påsgodis i rekordfart. Av ren skräck. Svärsonen har nämligen varit på besök och vi bestämde oss för en mysig tevekväll med hyrfilm. Det blev Barnhemmet.

Hu vad rädda vi var. Om husspöket skramlar det allra minsta i veckan kommer han att åka på en snyting. Mina nerver är aningen i olag.

Julgodis

Sedan att jag ser ut som en julgris på det där kortet, det är ju en helt annan femma.

Långa kjolar

Som den uppmärksamma läsaren noterat grundar jag större delen av min allmänbildning genom iakttagelser på tunnelbanan. Under året har en sak klarnat alltmer: jag är helt ensam om att använda långa kjolar. Alla andra damer har kortkort, oavsett ålder. Vilket föranleder mitt bestämda beslut att fortsätta ha långa kjolar.

Umeå till helgen?

Den som ska vara i Umeå i luciahelgen får inte missa Musikalakademiens julshow! Skynda, skynda. Kanske har ni tur att få en biljett till extraföreställningen på lördag den 13 december klockan 15.00.

Läs även andra bloggares åsikter om Musikalakademien, julshow

Vintersnor

Ja, ja. Jag håller på att bli gammal. Till stor del märks det på det eviga snorandet så fort jag kommer ut i kylan. Varje dag småspringer jag till tunnelbanan och känner hur den råa luften sätter fart på snorkanalerna. Och tårkanalerna. Som en gammal gisten hund kommer jag in i avgångshallen och droppar och snörvlar. Vis av eländet med att sakna pappersnäsdukar i snorsammanhang, ser jag i allmänhet till att ha fickorna fulla av servetter. I morse inget undantag. Jag satte mig till rätta i en ganska fullknökad sitthörna i vagnen och plockade upp min näsduk. Jag försöker snyta mig någorlunda damigt återhållsamt för de andra passagerarnas skull, man vill ju inte trumpeta loss helt utan grace, även om det är en balansgång att få näsan proper utan att äckla de andra passagerarna. Men min bänkgranne blev ändå förfärad. Han tittade på mig som om jag var pestdrabbad, knuffade upp sig ur sätet och sprang iväg till en ledig stol ett par kupéer bort. Jag kände mig verkligen ocharmig och undrade om jag hade snor i hela ansiktet eftersom jag framkallade ett så brådstörtat uppbrott. Eller utsmetat läppstift eller matrester i ögonbrynen eller vad vet jag för hemskt. Så, jag rotade runt en extra gång i väskan för att hitta en spegel så att jag kunde kontrollera anletet. Det var verkligen inget fel på någonting. Jag såg ut som jag brukar. Resten av resan satt jag och hetsade upp mig över att ha blivit ålderstrakasserad. Fastän vad vet jag. Den unge mannen kanske bara ville ha en fönsterplats.

Läs även andra bloggares åsikter om tunnelbanan

Juletid

Man ska passa sig för att ranta runt i röd toppluva i dessa dagar. En kille i trettiofemårsåldern med fräsigt storstadsskäggstubb med en gnutta grått i, speglade sig i tunnelbanefönstret på väg ut på perrongen. Han var nog rätt nöjd med sin apparence för han kråmade sig en del i smyg. Men det var det där med mössan. För kylan, får man förmoda, hade han tryckt en röd luva på skulten. Det lilla gravt igensnorade barnvagnsbarnet pekade upp mot hans anlete och log igenkännande. "Tonte", sa hon så lyckligt och drömde sig bort till leksakslandet som aldrig hägrar såsom i juletider. Den snorigas pappa, ungefär lika blek som sin avkomma, skrattade rått. Tomten var inte lika road, men han behöll mössan på.

Vad var det nu igen?

Jag har en otrevlig känsla av att jag har glömt något viktigt. Eftersom jag för tillfället har två arbetsplatser är möjligheterna i stort sett oändliga att glömma att ta med saker mellan respektive skrivbord. Men idag hade jag med mig läsglasögon, terminalglasögon, rapport att skriva vidare på, lapp med nytt lösenord till datorn, båda telefonerna samt laddare. Ändå har jag den där känslan. Jag ska ta göteborgsbussen i morgon för att hälsa på Ros och J. Det kan vara det som spökar. Inte glömma tandborste, telefoner, adress, bokningsnummer, kamera, födelsedagspresenter och plånbok. Men jag har redan packat allt det där och ställt i hallen, så risken är inte så stor såvida jag inte promenerar ut genom dörren tomhänt i morgon bitti. Jag har kanske glömt något jag lovat fixa? Glömt att ringa någon viktig person? Räkningarna? Spisplattorna? Nej allt är avbockat. I ren stress har jag till och med borstat kängorna vilket är klart overkill när det gäller mig. Förmodligen kommer jag att leva i livslång ovisshet vad det är jag har glömt. Om jag nu har glömt något. Tills vidare rådbråkar jag min lilla nallepuhhjärna så den blir alldeles rufsig.