Vad var det nu igen?

Jag har en otrevlig känsla av att jag har glömt något viktigt. Eftersom jag för tillfället har två arbetsplatser är möjligheterna i stort sett oändliga att glömma att ta med saker mellan respektive skrivbord. Men idag hade jag med mig läsglasögon, terminalglasögon, rapport att skriva vidare på, lapp med nytt lösenord till datorn, båda telefonerna samt laddare. Ändå har jag den där känslan. Jag ska ta göteborgsbussen i morgon för att hälsa på Ros och J. Det kan vara det som spökar. Inte glömma tandborste, telefoner, adress, bokningsnummer, kamera, födelsedagspresenter och plånbok. Men jag har redan packat allt det där och ställt i hallen, så risken är inte så stor såvida jag inte promenerar ut genom dörren tomhänt i morgon bitti. Jag har kanske glömt något jag lovat fixa? Glömt att ringa någon viktig person? Räkningarna? Spisplattorna? Nej allt är avbockat. I ren stress har jag till och med borstat kängorna vilket är klart overkill när det gäller mig. Förmodligen kommer jag att leva i livslång ovisshet vad det är jag har glömt. Om jag nu har glömt något. Tills vidare rådbråkar jag min lilla nallepuhhjärna så den blir alldeles rufsig.

Skridskor med pälskant och Kasper Goliat

Stella skrev häromnyssens ett rörande inlägg om när hon var liten och fick nya skridskor av sin pappa. Klart då att jag kommer att tänka på mina egna, första stapplande skär över skridskoisen i Vasaparken. Stella fick ett par prinsessdon, det hörde jag direkt på beskrivningen. Jag fick ett par avlagda som Lars-Magnus vuxit ur. Det gick alldeles utmärkt, jag var för liten att förstå någonting annat och förresten hade jag inga som helst talanger att hålla mig upprätt på isen, så jag tror att de första turerna mest fungerade som en förevändning för att den lilla femtiotalsfamiljen skulle få dricka choklad ur rutig termos med skruvlocksmugg. I alla fall så satte jag igång att minnas en massa saker när jag väl började tänka.

Lars-Magnus, som för länge sedan vuxit ur de förbrukade skridskorna, var mycket äldre än jag. Nästan en farbror. Jag var fyra, jag tror han var åtta eller nio. Han bodde i Åkersberga tillsammans med mamma och pappa och en hel flock av bröder och systrar. Tant Ulla och farbror Anders var mina föräldrars bästisar. Vi åkte ofta tilll Åkersberga, som på den tiden var en lantlig avkrok till huvdstaden. Det var med skräckblandad förtjusning jag åkte dit. Jag hade ingen aning om vad vi skulle leka från gång till gång men jag var helt säker på att det skulle vara spännande på gränsen till outhärdlighet för en fyraåring. Det var i Åkersberga jag fick lära mig vad indianer var. Lars-Magnus och hans oräkneliga bröder klängde i träden i den stora vilda trädgården. De hade rödmålade streck i ansiktet och sköt omkring sig med hemsnickrade pilbågar. Jag var kommenderad att stå nedanför och vara sheriff. Det visste jag inte vad det var, men jag fullgjorde min plikt med obrottslig lojalitet och skrek på anmodan: "Indiananfall, indiananfall, papacher, papacher." Jag var som en bekväm och tillmötesgående låtsaskompis som föga ifrågasättande ingick i dessa allt vildare pojklekar.


Rätt ofta fick jag agera publik tillsammans med familjernas övriga småbarn, när Lars-Magnus och hans bror Jonas lekte Kasper Goliat. Kasper Goliat var en synnerligen läskig rollfigur. Lars-Magnus hängde över sig en gammal filt, hade solglasögon på näsan och toppade med en Bombi Bitt -hatt. Han raglade omkring på golvet som ett fyllo och utstötte grymtningar och gjorde farliga utfall mot Jonas som spelade oskyldig småunge. Vi satt uppspetade på stolarna och skrattade hysteriskt. Vi var gastkramande livrädda hela tiden. Sedan gick vi ut och lekte indianer igen. Inte en sekund var tråkig i Åkerberga.

Yr i mössan

Jag tror att jag har fått ett virus. Jag är alldeles yr i hatten. Uppenbara koncentrationssvårigheter. Kanske bär jag på något livsfarligt. Eller så är jag helt enkelt trött.

Croissanter i Midsomer

Igår kom jag hem ovanligt sent från min träning. Just avkliven från tunnelbanan fick jag en påträngande längtan efter att titta på ett avsnitt av Morden i Midsomer. Jag gick in i en kiosk strax före stängningsdags och frågade om de hade en till kvällstidningen vidhängande devede.
- Jaa, sa flickebarnet i kassan. Men det är slut på kvällstidningarna och då får man inte sälja.
- Men jag vill ha deveden, hur gör vi då? sa jag och spände ögonen i flickungen.
- Jamen det går inte, jag får inte sälja utan tidning.
- Men om jag betalar för en tidning, sa jag. Fastän de är slut. Tror du att det går?
- Jamen då får du ju ingen tidning sa flickan gråtfärdig. Hon tyckte det var sånt slös på pengar. Hon kunde ju inte veta att jag ändå skulle slängt tidningen i metroinsamlingstunnan så fort jag lämnat kiosken.
Jag fick min film.
- Men du, sa flickan. Eftersom du inte får någon tidning kanske du vill ha en bulle i stället? Så får du ju nånting.
- Ja tack, sa jag. Det var ju snällt.
- Förresten du kan ta hela den här påsen, sa flickan. Jag tycker det är så hemskt att slänga goda bullar och jag kan inte spara dem till i morgon.
- Men tack, vad gulligt sa jag och blev alldeles rörd.
- Ja det är goda bullar, sa flickan och log hela hon.

Jag fick med mig två frasiga croissanter och fem kanelbullar. Det ni. Jag kokade kaffe med varm mjölk och smulade ner hela soffan med feta croissantflisor när jag mumsade och njöt. Efter halva filmen sov jag sött.
Jag säger bara: ungdomen nu för tiden. Förtjusande!

hinner inte...

...hinner inte blogga. Min värld, min vardag upptas av NYA JOBBET. Återkommer snart.

Distraktioner

Jag har börjat på ett nytt jobb. Anspänningen är muskulös. Jag är inte precis en person som slarvar över saker, börjar jag ett nytt jobb gör jag det ordentligt. Min första helg, den här helgen noga räknat, var tänkt till avkoppling. Avkoppling från nya jobbet. Jag har strängt taget inte tänkt på något annat än NYA JOBBET. Eftersom jag efter femtiotre år känner mig själv rätt bra, visste jag att jag skulle reagera så här. All min fritid har därför reglerats enligt ett schema kännetecknat av militärisk precision. Jag har sett till att vara sysselsatt. Under den gångna veckan inklusive lördag och söndag har jag gjort följande:

• tränat tre gånger
• missat yogapassen två gånger (synd kanske!)
• lyssnat på Bodil Malmsten som pratade om sitt författarskap
• suttit och druckit vin på KB
• suttit på annan bar på Kammakargatan och ätit älgbiffar (och druckit vin)
• stått och hängt på Stampen (och druckit vin och till min egen förvåning tagit en svängom på dansgolvet)
• sett om hela första säsongen av Anna Pihl
• sett om hela första säsongen av Vänner
• promenerat längs vattnet
• lagat mat i storkoksformat som om jag skulle ha hela familjen samlad hela veckan vilket jag inte ska
• köpt ansiktskrämer för mogen hy

Jag känner mig kanske inte riktigt så utvilad som jag tänkt mig, men det brukar jag inte göra annars heller vid närmare eftertanke. Nu är jag precis på väg att missa veckans tredje försök att gå på ett yogapass men eftersom jag har ett inplanerat besök på Konserhuset klockan tre så är jag ändå ganska nöjd med mitt upplägg för veckoslutsavslappning.

Novemberbegär

Idag på bussen kände jag doften av florsocker. Mitt i ångorna av avgaser, yllerocksvettiga herrar och fuktiga andedräkter. Då blev jag hysteriskt sugen på semlor. Tyvärr lever vi i en strängt bakverkstraditionell kultur där man inte skönjer semlorna i konditoriernas skyltfönster förrän framåt annandagen. Shame! Jag blir tvungen att hålla mig. Semmelbak står trist nog långt över min förmåga. Jag får trösta mig med en lussebulle så länge, eller vad säger fröken Maria?

Konsten som syretillförsel

Min fantastiska väninna Marie köpte häromkvällen biljetter till soaré på restaurang Sjöhästen. Det var jag, Marie och våra yngsta döttrar. Och Thorsten Flinck. Det var nämligen honom vi skulle lyssna på. Utan att egentligen veta någonting, har min bild av Thorsten Flinck alltid varit att han är en begåvad men aningen nervös regissör. Någonstans har jag säkert hört att han framför sånger på estraderna. Men ingenting som jag haft en uppfattning om. Nu har jag det. En uppfattning. En knökfull kvarterskrog och på scenen Thorsten Flinck i svart och raggsockor. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Men det spelar ingen roll, för jag blev såld. Jag kan inte säga att det var perfektion. En skrapig anläggning till en periodvis rätt söndersjungen röst. Textrader som flög sin kos ur minnets labyrinter. Men,! En omedelbarhet som man sällan får vara med om. Och Revolutionsorkestern som helt avslappnat följde med in i varje nyck och krumelur. Det kändes som ett uppförande som hade en direktlänk till själva andningen. Varje strof, varje harmoni hade en nerv som det gick att ta på. Jag fick en känsla av att det där inte var underhållning, det var ett sätt att hålla sig i livet. Krama mikrofonen och få hjärtslagen att dunka tack vare röstens, ordets och tonernas energi. Att jag och andra i publiken blev paralytiska av hänförelse var liksom bara en sidoeffekt. Bra, bra, bra var vad det var.

Tio år sedan

Jag kommer exakt ihåg när jag hörde om branden. Hela familjen satt i råkall bil och väntade på färjan till fastlandet. Höstlov med frost i mössorna. Bilradion på. Tonåringarna i baksätet som surade för att de var tvungna att åka till landet med ökentorra föräldrar. Då sa de det. Minst sextio död. Ungar födda samma år som de sura i baksätet. Jag grät och grät där i bilen. Göran Persson sade något ovanligt sympatiskt. Det är skorna. Sade han. Man ser skorna i hallen, slarvigt slängda kängor och man drar en lättad suck för att man vet att de är hemma igen. Ungarna.

Ganska många kom aldrig hem den där kvällen. Jag grät igen när de pratade om det på teven ikväll. Tio år senare.

Lyckligt övertagande

Jag är i allmänhet extremt skeptisk till att man överlåter roller skådespelare emellan, när teveserier ska fortsätta i nyinspelade säsonger. (Gud vilken konstig mening men i alla fall.)

När jag såg att Anna Pettersson inte skulle fortsätta att vara Eva Höök, blev jag rätt och slätt vredgad. En favoritserie med en favoritskådis som skulle undergå ett sånt ingrepp! Vafaan! Jag tänkte verkligen inte titta. Men så såg jag att den nya Höök skulle spelas av Cecilia Ljung. Jag gillar ju henne också, så jag bestämde mig för att smygtitta. Och hon var lika bra! Lika mycket Höök, samma tjuriga snut och ändå med total integritet och ett uttryck som inte avslöjar ett skit men säger absolut allt. Applådåskor. Jag bara älskar den serien.

Läs även andra bloggares åsikter om Höök

Litteraturen som kunskapskälla

Gode gud, storstan ÄR verkligen farlig. Vad var det jag sa. Jag ligger och vrider mig i sängen, klockan är 01.05. Cocos har höstlov och är ute i citydjungeln och lockas av nattlivets sirener. Tror jag. Jag har sänglampan tänd och späder på mina kunskaper om HUR DET ÄR!!! genom att läsa Lapidus Aldrig fucka upp. Glåmiga småflickor som utnyttjas å det grövsta, hypade iraksoldater med förvridet rättspatos som skjuter skallen av folk, mafiosos som ler falskt med diamanttänder, missledda albypojkar som pratar egendomlig svenska och dricker muskelbyggardrinkar med samma fart som Carrie Bradshaw dricker Cosmopolitans. Och allt händer i krogmiljöer där prinsessor är på vift.

Klart att ens fantasi skruvar till. Jag ser inte en normal människa framför mig där jag ligger och tokstirrar i sovrumstaket. I stället ser jag påtända, oberäkneliga, aggressiva och sinnessvaga skurkar. Som snärjer, överfaller och lurar mitt lilla barn. Stackars unge! Klart hon ringer och har ångest framåt natten. Ångest för att hon befunnit sig i ett rum utan mobiltäckning så att hon inte kunde ringa hem och lugna mamma. Ibland misstänker jag att jag förstör mina barn mer än vad pundarna på skolgårdarna någonsin lyckats med.

I den överfulla tunnelbanan klockan halv åtta morgonen därpå, ser folk ut som de brukar. Inga testosteronstinna grobianer som överfaller medpassagerarna, inga krypskyttar från forna Jugoslavien, inga dagenefterfestare på avtändning. Människorna som omger mig har vindtygsjackor och småfett hår, skrynkliga kostymer och beiga kappor. Axelremsväskor i fuskläder. De ser inte jättelyckliga ut, men heller inte direkt missbelåtna. Lagom välmående, lagom uttråkade. Den enda som ser ut som ett vrak med ringar under ögonen och ryckig gång är jag själv. Min nästa bok att läsa får bli något från Viveka Lärns Saltön. Jag måste hålla mig borta från stureplansdrogandet ett tag.

Läs även andra bloggares åsikter om Jens Lapidus

Höstkoma? Nej då!

Nej jag har inte försvunnit från jordens yta, som mina tappra läsare börjar oroa sig över. Men jag har funderat mycket över mitt nya jobb som börjar på måndag, så jag har mera suttit i soffan och stirrat rakt ut i luften än klonat ner mig framför datorn. Och jag har umgåtts med min familj massor på senaste tiden. Kajsa har fyllt femtio och haft strålande kalas, mamma har varit här och sprungit med mig på konstutställningar, Kristian och Wyatt har kommit ända från kontinenten med flygmaskin, vi har firat Lull med teater och vin och Cocos är här nu och har höstlov. Men visst ska jag återgå till bloggen. Jag kan ju alltid dra något från mina tunnelbaneresor. De är äventyrligare än vanligt så här års. Men det får bli senare. Nu måste jag jobba.

Dagen efter

Igår kom jag ihåg: Att gå på Buylando och köpa säsong 6 av La Piovra.
Igår glömde jag bort: Att köpa toalettpapper.

Nödvändigheter

Toalettpapper, Toalettpapper, Toalettpapper, Toalettpapper!!!! Jag får INTE glömma bort att köpa toalettpapper.

Bokcirklande

I fredags var det dags igen. För läsecirkeln Septima. Tack Karin, darling, för en fantastisk kväll! Ditt gästfria hem är en lisa för en småförvirrad och uppvarvad bibliotekarie en högtryckande fredagskväll.

Bokcirkelkvällarna är ett av mina livselixir. För något år sedan läste jag inget annat än Amelia. Nu läser jag lite av varje. Mycket tack vare de ljuvt färgsprattlande damerna i Septima, som alltid sprider energi med sina infall, funderingar och idéer. Vi är inte alltid överens, närmare bestämt är vi väl aldrig överens, och det är SÅ uppfriskande. Böcker och män står på agendan, mat och vin på bordet. Är det inte fantastiskt att man knyta ihop ett samtal om Pierre Schoris nyputsade skor med den för dagen lästa romanen? I fyra timmar!

Faktaruta: Septima läste med varierande framgång och intresse Anders Paulruds bok Som vi älskade varandra. Vi åt himlagoda wallenbergare och potatismos och drack av Karins ymnigt flödande spanska vin tills vi blev yra i mössan.
Till nästa gång bryter vi mönstret (tillfälligt) att läsa samma bok. I stället väljer vi varsin bok och berättar för varandra.

It takes two for a tango

Numera verkar alla dansa tango. Den ena efter den andra har varit på kurs. Det är tydligen roligt men svårt. Jag blir nästanövertalad. Men så är det det där med panelhöneproblematiken. Jag hatar att stå i en hörna och vara utanför. Och jag har definitivt ingen i eventuellt tangoprojekt ingående partner. Danspartner alltså. "Det gör inget", säger Annie. Man kan gå ensam. Kavaljererna är ombedda att cirkulera. Men man får vara beredd på kufar. Ibland får man vänta, förstås. Jag säger: Kufar OK. Stå i ett hörn och titta på: no,no,no. Jag måste nog ha ett ordentligt samtal med den bräckligare sidan av mitt ego. Det finns saker att bearbeta här märker jag. Sedan kanske. Förutsatt att någon av kufarna är snygg-kufar. Och att de cirkulerar.

Läs även andra bloggares åsikter om Tango

Vi samordnar oss

Min bror och hans familj har bjudit ner min familj till Luxemburg över jul och/eller nyår. Vi spritter alla av iver. Klart vi kommer. Vi ska bara bestämma följande:
Ska vi åka över jul eller nyår?
Om vi åker över jul kanske M&J kan hänga med men kanske inte.
Om vi som kan åker över jul, hur firar då M&J?
Om vi åker över nyår, var ska vi då fira jul?
Om vi åker över nyår måste vi bestämma om vi ska åka hem på fredan eller på söndan.
Vill C följa med?
Om A&J&S åker på söndan hur ska O&C ta sig till flyget om de åker på fredan?
Ska vi åka på morgonen eller på kvällen?
Vem ska beställa biljetterna?
Måste man ange personnummer när man beställer?
Finns det pengar på kontot om man ska beställa till alla samtidigt?
Ska vi hyra bil eller ta bussen?
Har alla pass?
Har alla rena underkläder med sig?
Är alla vid sina sinnens fulla bruk?
Come on babies, lets go!

Kulturhysteriskt

Förra helgen överdoserade vi närapå, Annie och jag. På fredagen blev det tre och en halv timme Tre systrar på Stadsteatern. De är SÅ bra de där tjejerna. Och grabbarna med för den delen. Min absoluta övertygelse är att regissören har en del med resultatet att göra. I det här fallet, Alexander Mörk-Eidem. Jag hade förväntningar. Och det var strålande. Hemskt, förstås. Ångest. Men glänsande. Mycket snor och utsmetad mascara. På scenen och i salongen. Teater med nerv utan en massa påklistrat teatraliskt trams, om ni fattar. Jag är av den bestämda uppfattningen att en pjäs tål ganska tuffa dramaturgiska ingrepp, om teatermakarna är pålitliga. Jag är en ivrare av moderna tolkningar. När de är bra. Liksom en ivrare av traditionella tolkningar. När de är bra. När teater är dålig är den dålig av andra orsaker.

På söndagen var vi på Konserthuset och lyssnade på en engelsk konsertpianist som spelade Ravels Vänstra hand-stycke, vad det nu heter på riktigt. Jag fick nästan ont i huvudet av att koncentrera mig. Mellan kulturupplevelserna satt vi på Teaterbaren och drack rött vin på glas och kände melankolin inom oss. Vi försökte reda ut våra liv. Vid ett bord bredvid satt ett sällskap i övre åldersregionerna, med ådrade näsor och generöst med sprit på bordet. Med armarna om varandras ryggar sjöng de sorgsna visor på något språk med öststatsklang. För att därpå bullra ut i en munter sång med hickanden och skratt. Annie och jag bytte bord. Då skrattade de så att de grät. Vi blev ännu mer melankoliska och drack ännu mer vin. På det hela var det en fantastisk helg.

Darling dentist!

Jag kommer just från tandläkaren. Jag har tappat en bit av en plomb och det vet man ju vad det kan kosta i runda sekiner. Men min tandläkare, han är en ängel. "Äsch", säger han. "Jag slipar av lite. Du kan komma tillbaka senare om du skulle krascha tanden ytterligare, så får vi se vad vi hittar på då." Och så slipar han och grejar en stund medan han hummar på en trudelutt. Sedan pratar vi om vad vi gjort på semestern och vad skönt det är på ett sätt att hösten är igång. Jag hänger kvar en stund och vi fnissar åt livet. Jag har varit hans patient i tugofem år, så han börjar alltmer anta konturerna av en kär gammal vän. Vi grånar liksom ikapp och det känns tryggt och bra. Sedan går jag ut till sköterska Gunilla och frågar hur det går med golfen. "Tack bra säger hon, fast det börjar bli lite dragigt på greenen. Då blir det hundrasextio kronor tack. Ha det bra och hej svejs. " Gissa om jag kommer att stanna kvar hos de där två tills jag trillar av pinn!

Fredagsmiddag

Kronärtsskocksbottnar, grädde, rött vin, krämig ost, färsk pasta. Det är min inköpslista som jag sitter och funderar på. På jobbet, fy skäms. Men ikväll ska jag bjuda bror, mor och kanske några av barnen (dom har inte svarat än) på middag. Arbetsveckan har varit en tuffing. Kanske att jag köper en kaka också. Det är jag värd.