Dataanalfabeten

Jag älskar min dator. Bästa impulsköpet någonsin. Men jag skulle kunna slå ihjäl den när den konstrar. Jag känner mig maktlös och allvarligt benägen att ta till våld. Jag har absolut ingen aning om varför det helt plötsligt plingar till och kommer upp en ruta som säger:


RTHDCPL.EXE-Ogiltig flyttning av system DLL-fil



....DLL-filen C:\WINDOWS\system32\HHCTRL.OCX tog upp en minnesadress som reserverats för Windows system-DLL-filer
Kontakta leverentören av DLL-filen för att rätta till problemet.
JAG FATTAR INTE!!!! Jag har ju inte gjort nåt! Jag vet inte vad felet innebär, jag vet inte hur jag ska kontakta leverentören som ska ta itu med mina PROBLEM och jag har framför allt ingen aning om graden av allvar beträffande mina PROBLEM. Jag har för faan knappt börjat betala av på datorn. Den är ny och frisk, enligt mig, och borde vara väloljad nog i artärerna för att klara att gammelkärringen slinter lite på tangenterna. Min dator ska inte ha några DLL-problem, basta!

Bussresorna till skogs

Nu är jag hemma i stan igen. Härligt med landet. Härligt med stan.
Men det är en sak som blir mer och mer påfrestande för varje Norrlandsresa. Bussen. Ja, jag vet. Jag är en snåljåp som satsar på en sextimmarsbuss utan stopp när det finns andra färdmedel. Men det är billigt, så nu vet ni det.

Det börjar redan på bussterminalen. Hur mycket vatten ska jag ta med? Resan är lång, bussluften torr. Man behöver dricka. Men jag vill inte gärna gå på busstoan. Jag och barnen köper varsin liten flaska Vittel. Lull drabbas av svår törst omgående och dricker upp hälften av vattnet. Vi står i kö och väntar på att få gå på. Det blir trångt. Så börjar plötsligt det stora klivandet. Ju mer vi närmar oss tidpunkt för avgång tilltar klivandet. Alla vill på först. Därför kliver man över väskor, småbarn och kortare tanter för att komma i rätt kö till den sluss som intervallöppnas ut mot bussarna. Ingen står i rätt kö när det väl gäller så då kliver man tillbaka till ursprungsläget, fast nu dubbelt så snabbt. Sedan ska alla visa biljetter eller tala om vad man har fått för bokningsnummer via internet. Det här momentet brukar kännas italienskt. Busschauffören som kommer från Örnsköldsvik får rosor på kinderna trots sitt norrländska sinnelag och ryar åt förstagångspapporna som vill släpa med barnstolar och spjälsängar upp på bussen. Det är inte någon större ordning på bokningarna men vi får gå ombord ändå, annars kommer vi aldrig iväg. Tanterna med grått hår och knut kommer på sist och får sitta längst bak och bli åksjuka. De håller liksom inte tempot.

Så bär det iväg. Den första kvarten rabblar chauffören ordningsregler. Man får inte kasta papper, man måste sitta på toan, (även vi pojkar trumpetar han så käckt!), man får inte ha stolryggarna nedfällda när kaffevärdinnan kommer på, man ska ha bälte hela sträckan, det är lag på det, man får inte ha väskor på sätet bredvid, då får inte alla plats. Sen börjar alla prata i sina mobiler. Eftersom det är Norrlandsbussen förekommer en hel del skitprat om storstan. Det får man tåla. Tjejen bredvid mig skalar tretton apelsiner och lägger skalen i min avfallspåse. Hon pratar med sin kompis som sitter i bussen bakom. "Men gud nu körde ni om oss! Men gud!" Hon pratar i sin telefon mellan Uppsala och Gnarp. Sedan somnar hon och ramlar ner i mitt knä. De små barnen är tålamodiga och bedårande, deras fäder pratar hockey. De vrålar resultat. Det måste de göra, vråla, eftersom de sitter på olika platser i bussen och bussen tjuter rätt hårt mot underlaget. De har gått i samma högstadium, visar det sig. I Näsåker.

Så piggas stämningen upp. Det blir filmvisning. Jag blir kissnödig och måste gå på toan fastän jag gruvar mig våldsamt eftersom jag utgår från att den är äcklig och jag aldrig fattar var ljuset tänds eller vilken knapp som är spol. Jag köper ett par filmhörlurar av chauffören och tackar min skapare att jag är B-filmsnörd. Mitt i filmen, strax norr om Gävle, stiger kaffevärdinnan på och säljer drycker, smörgåsar och choklad. De flesta passagerare kommer direkt från jobbet och har ingen medhavd matsäck. Därför tar smörgåsarna slut innan alla hunnit köpa, men de som hinner kan räkna med ett rejält illamående. Att trycka in en simmig renklämma med fanta till på en landsortsbuss, det är grejer det. För att lätta upp spykänslan köper alla kexchoklad. Sedan är det kexchokladfläckar överallt. Oklart om det är färska kluttar eller rester från tidigare resor. Vi avslutar med skållhett pulverkaffe och bränner oss på våra tungor och förbannar att vi inte tog påskspriten upp i bussen. Ska man ändå spy kunde man kanske ha unnat sig lite rajtans innan.

De sista timmarna genomlevs i en sorts dvala. Det luktar egendomligt i hela bussen, några snarkar, någon gråter och några håller fortfarande stilen med mobilerna i hårda grepp.
Ledbrutna vacklar barnen och jag av vid destinationen. Vi kramar mormor, ser fram emot hennes te och skinksmörgåsar. Äntligen är vi framme och jag intalar mig att nästa gång. Nästa gång, då tar vi flyget. Fastän jag så väl vet att vi kommer att ta bussen då också. Den är ju så billig. Och så bra.

Mot Norrlandsskogen!

Snart styr kosan mot Cityterminalen och Y-buss. Upp till Ångermanland. Bussresan brukar vara en pärs men väl värd sina bestyr när man väl är på plats.

Jag har förberett mig med pocketböcker och marsipankycklingar. Övriga förnödenheter hoppas jag få tag på i Härnöhallen. Det här ska bli en umgås- och läsarhelg tänkte jag. Sitta på verandan och ta ett glas öl, får nog bli till maj om vi ska tro vädergudarna.

Glad påsk till alla vänner, släktingar och andra bloggare!

Mitt hjärta brister

Jag skulle ju inte skriva någonting förrän efter påsk. Anledningen är bland annat viss oro i känsloflödet inom min familj. Ibland händer det roliga saker, ibland sorgliga och man kan behöva tid för eftertanke och lite inre stillhet som exkluderar bloggbabbel.

Men så blev det Folkoperan igår. Birgitta Egerbladh, pålitlig när det gäller explosiva kulturupplevelser. Mitt hjärta brister är inget undantag. Så vackra arior! Så underhållande och så mycket igenkänning. Begåvad ensemble under begåvad ledning. Men mest av allt kul.

Hur ofta vrider man sig av skratt på Operan? Kanske inte så ofta. Men när Elisabeth Karlsson i fluffig tårtklänning trånar till bristingsgränsen och kastar tallrikar omkring sig till musik från Hoffmans äventyr...ja då skrattar man samtidigt som tårarna tillrar och man inser att hjärtan kan brista både av sorg och av glädje. För övrigt blir man väldigt sugen på mera opera.

Kanske dags...

...för lite påsklov?

Får se om jag skriver något mer före påsk, eller om jag väntar till efter landetåterhämtningen i de norrländska skogarna.

En ovanligt solig torsdag i mars

Sushi-lunch på filt på gräsmattan. Jag kan inte äta med pinnar trots pedagogiska instruktioner. Jag häller soja över kjolen.
Jag köper en mockakappa utan att blinka som jag sparar kvittot på, men inte tänker byta.
Jag träffar kusin Henke och fikar i ett par timmar innan han flyger hem och känner mig så varm och glad över min nära, kära och omtänksamme kusinkompis.

Intressanta människor

Egentligen tycker jag att det börjar bli aningen tjatigt med alla tjuvlyssnade samtal som det relateras till i alla lägen.
Men idag satt jag bredvid en dam på bussen vars mobilsamtal jag blev helt absorberad av. Sluta läs om ni är lika trött på tjuvlyssnat som jag.

"Ja personalen mår faktiskt skitdåligt. Hon är alldeles för svag. Och då blir det att hon bestämmer helt fel saker, och kommer med olika bud vid olika tillfällen. Jag tycker verkligen synd om dem. Vad ska de göra. Ingen vet varken ut eller in och samtidigt blir hon ju så lätt förbannad att ingen vågar säga åt henne. Svea du vet, hon börja ju grina och gick hem häromdan. De har försökt prata med henne men hennes man har visst cancer så det är visst ingen som vill."......."Men hur länge har du haft peruken då? Men så överdjävligt kan det väl inte ha blivit. I två veckor? Gick du till samma frissa? Men blir det inte svettigt, du har ju jättelångt hår. Vad säger Klas då? Han kan väl inte separera för att du har färgat håret! Hjälpte det inte att bleka efteråt då? Vadå lossna. Du menar att håret håller på att ramla av?".... "I alla fall så ska dom försöka få henne flyttad, kanske får hon va på adm. Ja att dom liksom löser det med att sparka henne uppåt ...."

Mer än så hörde jag inte. Jag gick av. Skulle köpa köttbullar på Ica.

Bekännelser från en o-fashionista

Jag vill ha en trenchcoat! Ja, ja, bekännes härmed: gärna Madonnas. Vilket jag ivrigt förnekade när P ställde frågan rakt upp och ner: har inte ni trängts som dom andra på HM? Nänänä, njet, nonono, absolutely fucking NO. Sån är inte jag. Det är sånt som andra ägnar sig åt. Flåsar, flänger, sliter i kläder. Förnedrar sig. Inte jag inte! Men nu råkar jag BEHÖVA en trenchcoat och den råkar se ut just så där. Som Madonnas, den jag BEHÖVER.

Nu är de slut förstås. Hela kollektionen utsåld på trekvart i vanlig ordning. Och jag får gå i min gamla våröverrock, eller vad man nu kan kalla den. Den ser ut som ett väl använt militärtält, skrynklat och nött av oräkneliga fjällmarscher. Lika stor också. Jag vet inte om det var modernt med så stora rockar 1994 när plagget inköptes, förmodligen inte. Vem minns?

Man börjar bli som gammelfarfar med sina knickerbockers. Var tjugonde år är man modern igen. Men det gäller inte mig just i år. Nu är det smalt och skärp och Madonna som gäller. ÅH vad jag vill HA!!!!

Sommartid javisst

Tack och lov skulle jag inte ut och åka långfärdsbuss idag. Det har förekommit mer än en gång att jag varit på väg någonstans denna gudsförgätna klockomställarhelg, och att jag missat bussen.
Visst ja! Faan. Mer än en gång alltså. Jag glömmer ALLTID bort att ställa om klockan. Oftast gör det ju inget. Men ibland.

I natt ska jag vrida och vända på mig en miljon gånger och gruva mig för att jag inte kommer att somna. Och veta att jag vaknar i morgon bitti som ett utvakat gammalt åkerspöke.

Samma visa varje vår. Tryggt och förutsägbart.

Vårtecken i Vasastan

Plötsligt gror ungarna som svampar ur jorden. Fullt, fullt av barn. I lustiga hattar och barnsolglasögon. Mercorna fräser omkring med taken nedvevade, fastän damerna som inte kör ser ut att tycka att det kanske är i tidigaste laget. Fotboll i stället för skridskor i Vasaparken. Och snödroppar.... Ljuvligt.

Drömkåken

Så har hon slagit till. Elle. Köpt sitt hus. Med sin Stora Kärlek.

Jag säger bara grattis, GRATTIS! Det är så roligt. Jag ska komma och hälsa på. Ofta.

Men visst är det lite konstigt också. Elle, söderbönan av söderbönor. Bor på vischan från april. I och för sig längs gröna linjen fortfarande, men ändå. Hus är det.

Igen GRATTIS till Drömkåken!

Perifera människor

En gång i tiden, när jag var runt tjugo, arbetade jag tillsammans med en jämngammal kille. Stig eller Sten eller Sven hette han. Jag minns inte. Det här är ju längesen. Vi hade väldigt roligt. Snygg, smart, rolig. Var han. Vi skrattade och gafflade men det var aldrig tal om någon flört. Tror jag. Sen slutade jag och vi sågs aldrig mer. Fastän det gjorde vi visst. Men vi har aldrig pratat med varandra sedan de där roliga dagarna. Jag vet inte om han känner igen mig. Förmodligen inte. Det konstiga är att jag under hela den här trettioårsperioden stöter på honom ganska regelbundet. I början är jag säker på att han bodde i ungefär samma kvarter i förorten som jag. Han joggade, kommer jag ihåg. På samma småvägar där jag drog barnvagn. Men vi låtsades aldrig om varandra. Han såg periodvis rätt sliten ut. Butter och senig flåsade han på i spåren. Det gick ett tag. Sedan såg jag honom med en annan före detta kollega på gatan. Kollegan och jag pratade på och dunkade varann i ryggen, medan Sten/Sven/Stig stod bredvid och såg världsfrånvänd ut. Åren rullade på. Jag såg honom på stan lite då och då. Funderade på vad han gjorde. Vem han blev. Blev han ledsen när Zappa dog? Jag minns fortfarande våra Zappa-samtal.

Mitt liv har ju blivit som det blev. Nu har jag lämnat förorten och bor i stan. Uppenbarligen gäller detsamma min forne kamrat. Jag ser honom i krokarna. På tunnelbanan, på gatan. Senast idag. Han såg ut som vanligt men faktiskt ganska nöjd. Han såg rakt fram. Inte på mig. Jag är borta för länge sen. Men jag kan inte sluta undra. Vad blev det av dig Sten/Sven/Stig? Vad blev det av dina drömmar, dina besvikelser, dina mål, dina skratt? Jag kanske inte ens vill veta. Men jag undrar....

Fredagarna efter jobbet

Tänk att fredagseftermiddagen efter jobbet är som skapt för en liten drinksittning. Man slinker iväg vid fem halvsex och sätter sig på ett folkligt ställe. Igår blev det Peppar, pålitligt och pladdrigt. Pladdrade gjorde vi också. Oavbrutet, med munnen full av vin och pasta i fyra timmar. Och när man börjar så där tidigt har man festat loss ordentligt och är ändå klar vid nio. Då får man gå hem och jag är SÅ nöjd. Goda boken och nattinatti. Nej det är inte tråkigt, vi hade hur trevligt som helst!

Men hur tänkte bordsgrannen när han satte sig i vårt vinägerställ varje gång han skulle gå på toa? Stort ego, liten blåsa och störd koordineringsförmåga är ingen lycklig kombination för framgångsrik social samvaro på krogen. Vill man skapa kontakt är det nästan bättre att säga "Hej!"

Svettigt att vara bloggare!

Herregud! det här visste jag inte när jag skaffade bloggen. Att det kan bli såna misunderstandings. Nu är inte jag en racer-kommenterare på andras sidor, jag pysslar mest i min egen hörna av bloggvärlden. Men jag kollar andras bloggar och kommenterar någon enstaka gång när jag tycker att någon säger något roligt.

Men nu. Mitt namn har figurerat någonstans utan att jag själv är inblandad. Jag har för all del ett rätt vanligt namn. Stina som ni kära vänner vet. Någon annan pellejöns heter detsamma och sprider sina inte så smartskalliga kommentarer. Det är ju inte jag då, som skriver det där tramset. Intygas härmed för femtielfte gången. Men det kändes lite olustigt.

I gymnastiksalen

Nu har jag tränat.

Nu igen! säger mina arbetskamrater. Är du en sån där träningsnarkoman du? Nej, då. Så farligt är det inte. Men det är rätt skönt att ta ett pass efter jobbet. Ett par dar i veckan. Ibland är det Funk. Ja jag vet. Det är jättepinsamt. Tanten i omoderna kläder som alltid kommer lullande. Ställer sig ganska långt fram i salen eftersom tanten både ser och hör rätt krattigt. Men nu råkar det vara så KUL! Och allt mitt slit med jazzen och benvärmarna i fornstora dar gör att jag i alla fall inte kliver på de andra deltagarna. Men det gör illaluktande herrn. Går åt fel håll alltså, konsekvent. Och något allvarligt fel på svettkörtlarna eller tvättmaskinen det måste han ha, för han stinker som en gammal pissoar.

Jag försöker verkligen ha en icke-fördömande hållning till mina medmänniskor, särskilt med tanke på att jag själv är rätt off bland alla hästsvansflickor i aerobic-salen. Men ibland är det svårt. Med illaluktande mannen är det svårt. Han går på alla populära pass, ställer sig mitt i salen och liksom pyr. "Titta vad tomt det är här mitt i" sa adorable So när hon tittade över folkhavet och så ändrade hon sig när hon förstod orsaken och sa "men ni står förstås var ni vill." Och det gjorde vi. Plötslig torgskräck drabbade samtliga träningssugna och i mitten stod lortis och vevade i otakt. På min kant tryckte jag upp mig mot en liten blondin som antagligen hade anmält mig om det inte vore för att hon uppenbarligen förstod skälet. Själv höll hon helt finkänsligt för näsan.

(Bilden lånad)

Förnödenheter

Jag stod plötsligt utan mensskydd på jobbet. Eftersom jag vistas på en arbetsplats med hyfsat civiliserad service runt omkring pilade jag iväg till Pressbyrån. Kön var lång men det är bara skönt, man hinner tänka. När det blev min tur bad jag den unga damen om dambindor. Hon såg ut som om jag bad henne skjuta någon i huvudet. Jag vet inte viskade hon och vände sig till den manlige kollegan i grannkassan som såg ut att vara tretton. Har vi dambindor väste hon så att det verkligen hördes att hon väste men inte vad. VAAA? hojtade han begripligt nog tillbaka. Har vi dambindor? viskade hon, ännu lägre. VAAA??? Har vi daaambiindor? viskväste hon så att alla i kön började se riktigt intresserade ut. Killen hörde forfarande ingenting utan kom lubbande: VAA?

Jag undrar om ni säljer dambindor frågade jag med min vanliga tantröst och han såg ut som om han skulle dö och sedan svängde han blixtsnabbt in på lagret och rotade runt och kom ut med lite olika paket. Ett jättebagage med nattbindor, large så att säga, ett rosa litet näpet med minitamponger och så ytterligare något som kanske är normal size, vad vet jag. Högröd jonglerade han paketen framför näsan på mig och jag pekade på ett av dem, sa att det där blir bra, betalade och gick.

Men herregud mina små ängelbarn! Det är 2007. Och Sverige. Jag har köpt den här typen av rätt vanliga hygienartiklar lite varstans i världen och även om det var lite hyschigt en gång i en högkyrklig amishliknande håla i Klippiga bergen så har jag aldrig varit med om en liknande prydhet i uppträdandet. Vad har hänt? Jag längtar plötsligt tillbaka till sjuttiotalet. Hår under armarna och mens. Det fick man ha.

Oerhört nog...

Oerhört nog har den här bloggen läsare. Som undrar hur festen blev och varför jag inte skriver just nu. Tack, tack jag blir så smickrad och glad. Jo middagen blev kanontrevlig. Med de gästerna! Kan inte bli annat. Väldigt intellektuellt, eller i alla fall ganska, med Snö i ena näven och kartan över Turkiet i den andra. Cocos tyckte det blev lite mycket sexprat ett tag men det var nog snarare vinets fel än Pamuks.
Att jag varit bloggtyst beror på att jag varit upptagen av vatten de senaste dagarna. Jobbet är dränkt i vatten. Och jag råkade vara en av dem som var närmast till hands när det hände och fick (bildligt talat) kränga på mig sjöstövlarna. Allt för att någon förstört ett handfat och låtit vattnet rinna. Rinna genom husets alla våningar. Vatten, vatten och åter vatten. Besöksförbud i hela huset, kraschade datorer. You name it. Bara för att nån har FÖRSTÖRT...men det sa jag visst. Nåja ingen dog, det uppskurna golvet ligger i strimlor på gräsmattan. På torsdag är huset öppet igen. Med fläktar på.

Middagsbestyr

Jag ska ha bokcirkeln på middag. De är mina vänner. De känner mig. De vet hur jag är. Varför blir jag så uppjagad? Jag är rätt dålig på att laga mat. Det är en hang-up. Och vet att andra damer i min ålder kan. Det blir gott och ser aptitligt ut när andra bjuder.

En annan återkommande hang-up är mitt boende. Ja själva våningen är fin-fin, om än lite liten. Men möblemanget! Oh ve! Jag har inte ens en soffa. Femtiett år och ingen vardagsrumssoffa. Ni kan tänka er hur det ser ut. En slarvigt ordnad säng i ett hörn med tanke på ej hemmavarande barn och deras övernattningar. Och när vi bara är familj grötar vi ihop där och myser. Men att knöka ner en hel läsecirkel bland kuddarna, nej, nej. Min småborgerliga uppfostran protesterar.

Sedan har jag inte mycket till lampor. Skomakarlampor i alla rum. Billiga från IKEA. Folk i min ålder brukar har kronor. Eller något designat. Snygga saker.

Äter mat, det gör man i hallen hos oss. Bredvid skorna. Jag måste ofta skarva bordet med en extra skiva. Och porslinet, ja hjälp! Fast jag har ju mormorsservisen förstås.

Men Cocos som är klok som en klostermunk hon sa när jag ojade mig som värst: men lägg av morsan. Varför är det folk här jämt om det är så hemskt. Sluta sopa nu och läs den där boken du skulle läsa i stället. Den skulle väl vara klar till på fredag?

Jo, så får det bli. Läsa ett kapitel till och skita i konvenanserna.
Förresten gillar varenda människa pasta med tomtsås. Är jag helt säker på.
Välkomna, mina vänner. Dörren står öppen för er!

2000 mil, 400 nätter

Åh vad jag ÄLSKAR dig Carl-Johan! Men tycker du inte lite om Sverige i alla fall? Ett litet smul?

Min kära, kära....

Jag går och visslar oavbrutet på Cara, cara mia....la la la la la la....
Hur får man Måns Zelmerlöw ur huvudet? Han hoppar omkring och gör eleganta pas de bourréer bakom min näthinna. Han är helt enkelt en pest. En söt pest enligt hemmaexpertisen.

Tisdag före fredag

Jag är på sidan 213. Den är rätt otäck. Snö, alltså.

Fröken nippertippa

Tänk att jag gick och köpte mig ett par ljusbruna mockastävlar! Samma vecka som TANDEN. Klart att jag fattade att TANDEN skulle kosta femtusen. Men mockastövlar är bra. Man kan vara säker på att de inte passar i något sammanhang. När det är vinter är de för kalla. När det är slask blir de förstörda. När det börjar torka upp går det inte att gå i klackar för allt grovgrus. När det är maj är de för varma. Färgmässigt passar de inte till någonting. Men väldigt bra att ha. I alla fall.

Brygga

I morgon ska jag dejta Peter. Igen. Peter tandläkare. Jag har bitit sönder tanden. Igen. SnällPeter har fyllt och fyllt med plast. Det håller så länge det håller säger han, men nu blir det nog dyrt. Brygga, säger han och ler så vänligt. Och jag som ska åka till Oxford och hälsa på bror Jonas! Hur ska jag kunna välja. England eller Peter. Jag måste nog räkna lite på mina krediter. Igen.

Snöööö

Nu måste jag ta mig samman. Vår cirkelbok ska diskuteras på fredag. Och jag är på sidan 88. Av 528. Men bra är den. Snööö!

En dams handväska

Är det någonting en dam behöver så är det bra väskor. Helst ganska många. Man måste kunna ställa olika krav på sina väskor. Vardagsväskor är knepigt. De ska rymma en del och dessutom vara snygga. Min nuvarande är hårt prövad. Snart är den passé och jag måste köpa ny.

En vardagsväska måste klara:

liten akutsminkväska, extrastrumpor, nycklar till jobbet, nycklar hem, pocketbok, mobil, tamponger, pappersnäsdukar, plånbok med kvitton, extraplånbok med rabattkort från Konsum, Vi, Ica, HM och Nilson, extra glasögon, fickspegel, handkräm, anteckningsbok, pennor, ludd.

Finväskor ska vara mindre. Där ska det få plats: läppstift, spegel, pengar, mobil. Inte kort. De blir bara stulna av lurkar utan stil. Säger en luttrad Annie.

Aftonväskor ska bara vara flotta och dyra. (Har inte Stina nån bra)

Ska kunna innehålla ett Diorstift i knallrött och ett kreditkort utan alltför stränga begränsningar (sorry Annie). Möjligen en nyckel hem.

Alternativ blogg

Jag har skaffat en ny blogg. En riktig kräkblogg. Där allt bara rinner ner som inte riktigt passar fröken Nijaska, som kan vara lite fisförnäm ibland. Men kräkbloggen. Akta er. Där är det fart. Där ligger det och jäser. Och den är bara, bara min.

Familjemiddag!

Min bror och hans familj bor i Luxemburg. Då blir det fest när de kommer på besök till Sverige. Så här kan det se ut.

Gissa vem som har skaffat kamera!!!

Vackert men kallt

Oj jag trodde att man kunde sätta på sig vårkläderna bara för att solen sken. Men det är ju bara mars. Mössa hade varit skönt. I alla fall var det inte så tokigt med lite solljus.

Vååår!!!

Nu ska vi ut och promenera, Cocos och jag. Lämna den gråa lägenheten och gå ner till Mälaren och sitta i solen. Solbrillor på!

Pojkarna i huset

Mitt hus befolkas företrädesvis av män i åldrarna nitton till tjusju. De är genomgående förtjusande. Cocos är till sig. Har du sett honom på trean mamma? Guuud så söööt.... Jo, säger jag. Honom har jag sett. För det har jag nog. Utan att ha en aning om hur han ser ut. Jag vet att de är stiliga och välklädda och söööta de här pojkarna, men jag kan för mitt liv inte lägga deras ansikten på minnet. Jag har förstått att de känner igen mig, tanten på tvåan. Och de hälsar så artigt ute på gatan. Jag avskyr att verka snorkig. Så nu smajlar jag upp mig mot alla trevliga små gossar i kvarteret och säger hej. Vilket har föranlett en del brydda miner. Alla vackra ynglingar kanske inte bor i mitt hus. Jag kan tänka mig tisslandet: Den där kärringen, är hon klok eller. Brukar hon hälsa på dig också?

Nu börjas det!

Nya kameran i bruk. Bästa objektet ever.

Fast hur redigerar man? Blank näsa. Glasögonblänk. Prickar och rynkor. Tur att man är snabblärd. Mot slutet av veckan kommer jag att se ut som Cher.

Prioriteringar

På tunnelbanan hem stod mina vänner och jag och ondgjorde oss över att det ser så överdjävligt ut hemma hos oss. Alla har det lika bedrövligt. Tomflaskor, skabbiga gardiner, rangliga bokhyllor, damm, damm, damm .Jag bestämde mig för att göra något åt saken. Ta tag i gardinerna, köpa en soffa kanske, lite kuddar och nya glas. Piffa upp. Det kan jag unna mig. Tänkte jag för mig själv när jag klev av. Och vips, utan mellantid, så stod jag utanför Elgiganten på Kungsgatan. Med en färgsprakande platspåse i handen. I den låg en ny digitalkamera. Tretusen spänn. Så nu kan jag fotografera min sunkiga kvart.

Sirliga antika kavaljerer

På jobbet möter jag alla sorters kunder. En genre är de äldre belevade herrarna. Bildade, eloquenta, och just äldre. Ingen är född senare än 1920 och de för sig med en pondus och grace som bara en livslång karriär inom forskning och vetenskap kan medföra. Men. De är inte alltid så moderna. De står och tummar på en bunt handskrivna papper som de vill kopiera. Skanning vet de inte vad det är, än mindre webbaserade kopieringskonton. Jag har särskilt en favorit. Och uppskattningen är ömsesidig eftersom alla inte alltid orkar ta sig an hans ofta ganska långrandiga ärenden. Hans ytterrock är av det gamla filtade slaget och räcker till fotknölarna. Hans skrynkliga, blåtonade näsa vittnar om att de gamla filosoferna har ackompanjerats av karaffer med portvin. När han ser mig i lokalen samlar han all den kvarvarande energi hans gamla seniga kropp kan uppbringa och styr stegen mot mig. Jag lotsar honom (mot alla regler) back-office och hjälper till att kopiera hans uråldriga dokument eller kvitton från försäkringskassan eller vad det nu kan vara.

Han är tacksam. Och säger att jag är en älskvärd fröken. Sen stegar han iväg och snart kommer han att vara ett minne blott.

Varför går allting sönder samtidigt?

Tror någon att jag har ringt den där vaktisen i huset, som också funkar som hustomte? Nej just det.

Nu är:
...ugnsluckan trasig. Ska man ha något genomstekt får man stå och hålla emot en timme. Man bränner sig.

..det katastrof i avloppet. Egna rensningar har inte hjälpt.

...lysröret i badrummet sönder och det är liksom inmurat i badrumsspegeln.

...frysen paj. Går inte att stänga av och knappt stänga heller på grund av snökaos.

...fönstertätningen kass. Stearinljusen slocknar av sig själva. Vilket är helläskigt med tanke på att The Ring, den japanska, just snurrar i dvdn.

...en hörntand trasig igen. Men det kanske ligger utanför husvärdssysslorna.

Fredag kväll!

Igår tog vi oss samman, Annie och jag. Vi gick faktiskt ut. UT! Ratade soffan och Så ska det låta och drog helt oplanerat ut på stan, direkt från jobbet. För att äta en bit och ta ett glas. Inget märkvärdigt. Snacka skit i ett hörn av världen. Oplanerat som sagt. Vardagskläder, taskigt smink, stora tanthandväskan. Regntunga i frisyrerna. Efter en präktig turkisk måltid och en kanna vin var vi plötsligt på hugget. Styrde mot jazzklubben som vi lovat heligt och dyrt att aldrig mera gå till. Kanske man kan träffa..., ja ni vet. En trevlig man i sina bästa år.

Där var det som vanligt. Medelåldern på de distingerade herrarna ligger på nånstans runt sjuttio och vi fnittrade i ölen över att vi aldrig kan lära oss. Samma gamla raggiga rävar som när vi var där senast för fem år sen. Men musiken är bra. Jazzbanden. Så vi sippade på vår öl och vaggade städat med.

Då stod han plötsligt där. Prinsen. Och jag blev hans prinsessa. Vardagstshirten var plötsligt ersatt av frasande klänning. Glasskorna flög över golvet när Prinsen förde över balens dansgolv. Blanka lackskor. Revärer och klingande värjor. Mr Darcy och Elizabeth Bennet. Orkestern spelade. Konversationen var bildad. Timmarna flöt och så gjorde champagnen. Och så slog klockan tolv. Prinsen försvann. Han blev en sten eller en pumpa eller vad de nu brukar bli. Borta var han. Och där stod prinsessan kvar. Ölen var ljummen. De gamla rävarna slog sina lovar. Handväskan dunkade tungt mot höften när jag skumpade omkring och letade efter Annie. Det enda som lyste upp var mina kängors saltränder.

Men ändå. En lagom ljuvlig, snömoddig fredagsnatt i mars. Var vad det blev.

Min vän Nils

Min vän Nils levde i ett vanligt äktenskap med sin kärlek Ulla. Trevligt och långvarigt och stabilt med två välartade (nåja, ganska välartade) barn. Efter tjugo år tyckte min vän Nils att äktenskapet inte bara var vanligt, utan mest småtrist. Han försökte gaska upp sig genom att köpa en sportigare bil. Det enda som hände var att det blev trångt i bilen när familjen skulle åka till fjällen. Vi pratade en del om det där och jag försökte anlägga en rad förståndiga perspektiv. Men det hjälpte inte. Nils ville skiljas. Han började rent av tycka att Ulla var enerverande. Tråkig började hon se ut också, väldigt alldaglig. Det var faktiskt så han sa. Min vän Nils. Nils och Ulla skilde sig och Ulla var otröstlig. "Jag älskar dig!" vrålade hon i telefonluren, så högt så att jag också hörde, som satt hemma hos Nils och intog en kamratlig pose.

Snart träffade Nils Mona. Skitkär och lycklig skaffade han en unge till vid fyrtisex. Efter ett par år och ännu en bebis började Mona se ganska alldaglig ut. Nils satt allt oftare hemma hos mig och sörplade vin och pratade ut. Ibland svängde han förbi Ulla och hjälpte henne med något bestyr i lägenheten. Ulla hade köpt en trevlig lya vid Nytorget eftersom hon hade blivit chef och tjänade pengar. Inte för att hon längre var i så stort behov av Nils kranbyten, men hon är snäll Ulla och förstod att han behövde komma ifrån blöjorna ibland. Ulla började se beklämmande återställd ut. Hon riktigt blomstrade. De gemensamma barnen var stora och pluggade utomlands. Ulla kunde jobba så länge hon ville på eftermiddagen, dricka rödvin med väninnorna och snegla i smyg på välskapta herrar.

Min vän Nils såg gråare ut. Skäggstubben var mer åt uteliggarhållet än av det moderna, designersnittet. Han sneglade också i smyg, fast på damer då. Favoritsneglandet var på tunnelbanan. Bekände han för mig. Allt oftare drömde han sig bort på väg hem till radhuset. Fantiserade om vackra kvinnor han såg. En dag fastnade han särskilt för en högrest kvinna i röd kappa. Hennes hår lockade sig i nacken, såg han, där hon stod och läste bortvänd från honom. Nils kände sig varm. En inte helt ung kvinna, men vilka vader, vilken hållning, vilken finess! Så stannade tåget. Kvinnan vände sig om, kände väl att hon var betraktad. Log mot Nils och gick av. Den här historien är ju den klyschigaste tänkbara, men sann. Och Nils tänkte. Medan han vinkade tillbaka mot Ulla som stegade iväg mot utgången och med leendet kvar i de vackra ögonen som Nils en gång så hade älskat. Vad var det egentligen som hände?

Svunnen ungdom

Just nu, innan jag ska lägga mig, läser jag runt på trettioårsstrecketbloggarna. De ska gå på fest, de flyger och far i arbetet och på fritiden. Barcelona och Västerås. Brasilien och Lycksele. Och de har just precis nu träffat sina kärestar och kärestor. Jag blir så nostalgisk! Hur gammal är jag egentligen? Om ni kommer ihåg Bullerbybarnen, när de har juldagsfirande och dansar runt granen. Alla dansar och spritter. Utom farfar. Han sitter på en stol bredvid och säger Håhåjaja.



Nåja. Så gammal kanske jag inte är än. Men när jag befinner mig i kosmetikashopen och tittar på fotvårdsprodukter i stället för parfymer. Då är det väl rätt långt till Brasilien. Eller? Håhåjaja.

El laberinto del Fauno

Jag kom just hem från bio. Jag visste inte riktigt vad filmen skulle handla om, jag mest hängde med mina vänner. Bara att Pans labyrint skulle vara en magisk, fantastisk och välgjord vuxensaga. Jag hade dock ingen aning om att filmen skulle vara så molande svart. En grym berättelse från Spanska inbördeskrigets slutskede, där en riktigt ond förgörare ställs mot det oskuldsfulla och samtidigt rättskämpande barnet.


Jag hatar vanligtvis filmer med bloddrypande våld, men fastän den här filmen är bland de våldsammare jag sett på länge, är den mycket bra. Det som utspelas i den mytiska "bredvidvärlden" där Pan regerar, låter ana både ett avlägset hopp men också den undergång som Spaniens antifascister faktiskt gick till mötes i dåtidens inbördeskrig. En hemsk film med många tolkningsmöjligheter. Men hemskt bra.

Skolfotografen kommer

Är det fler än jag som har en ambivalent hållning till skolfotografering? Å ena sidan är det en riktig högtidsstund när skolfotona dimper ner i brevlådan. Familjen samlas och börjar okontrollerat rycka i SKOLKATALOGEN. Vi vill se allt, inte bara de egna telningarna utan även klasskamrater, lärare, skolgårdsexteriörer och mattanter. Alla ska inspekteras. Sedan ska det jämföras med tidigare år. Det är kul. Å andra sidan är själva förfaringssättet med utskick och betalning mindre kul.

Någon gång i början av hösten får man en lapp där man som förälder ska godkänna att ens barn fotograferas med klassen. Men hallå! Om man nu känner sig mindre sugen på att än en gång delta i den papperskarusell som beskrivs nedan, hur blir det då? "Nej jag vill inte att Pelle ska skolfotograferas i år också. Jag kryssar NEJ." Blir det fy skam, fy skam för Pelle då? Fotografen som tar Pelle i nackskinnet och sätter honom i specialpedagogens rum intill, där han får sitta och rita medan de andra barnen fotograferas. Jag bara undrar och så klart kryssar jag JA i rutan för "får fotograferas". Sedan dröjer det några veckor och så får man paketet i lådan. Det innehåller då skolkatalogen, med klassbilder av alla skolans klasser. Men även 200 (löst räknat) porträtt på ens telning. I allmänhet ser de här korten ut som skit. Ungen är blek och rödfnasig runt näsan om han/hon befinner sig i de lägre klasserna, hårdspacklad och tjurfärdig, alternativt egendomligt vattenkammad och stel om barnet i fråga går någonstans i åttan-nian. Helst vill man kasta skiten i papperskorgen med det går inte. Man har två veckor på sig att bestämma sig. Man kan ta "hela paketet" för ett extremt förmånligt pris på runt 500. Eller välja sina favoritbilder, men då blir styckepriset högre. Har man tre barn är man redan här hyfsat svettig.

Så ska man då, i demokratiskt samråd med barnet/barnen, bestämma vilka bilder som ska sparas. De största bilderna kan vara bra att skicka till mormor i jul. Kan jag tycka. De riktigt små bilderna brukar ungarna hänfört propagera för. De är så roliga att byta med. "Alla gör det!" Så de får vara kvar. De här minsta korten finns med eller utan självhäftande baksida och eftersom vi inte kan bestämma vilka som är bäst tar vi både och. Men inte alla, för det kommer inte att gå åt. Så vi börjar klippa i arken, det får man, bara man håller reda på hur många man behåller och hur många man skickar tillbaka och räknar ut vad det nya priset blir för det man behåller. Så där håller vi på. Klipper och väljer och blir osams. Katalogerna vill de ha en varsin av och helst även ett exemplar hos pappan så att de kan titta där också. Jag försöker anteckna och hålla reda på de små, halvstora och stora fotona, med eller utan passe-partout, och så skickar jag iväg det som ska tillbaka.

Men ni ska inte tro att det är slut än! Efter några veckor får jag en kompletterande räkning på ett antal hundra kronor. Jag har nämligen inte skickat det jag skulle och betalat för lite och för sent och om jag inte aktar mig skickas ärendet till INKASSO! Nu kan man ju mena att det trots allt är värt priset att införskaffa de här korten. Kunna följa hur barnen ser ut över åren och det är ju trots allt proffsfotografering vi talar om. Men njaeää. Handen på hjärtat, hur många har inte varit hemma hos barnfamiljer och sett de där pliktskyldigast uppradade fotona ipå väggen, som skär sig rätt brutalt mot en i övrigt smakfullt komponerad innemiljö.

I vår familj ligger de där korten utspridda lite överallt. Så mycket byteshandel med småkorten brukar det inte bli. De tre bästisarna får varsitt kort och sedan ligger de fyrtiosju övriga korten och skräpar. Mormor får i allmänhet ett annat foto i julklapp, ett jag tagit själv som är mycket bättre. Det slutar med att jag slänger ner alltihop i en skokartong som jag ställer överst i bokhyllan. Och där ligger korten, som ett smaklöst dokument över tider som gått. När man någon enstaka gång plockar ner lådan och bläddrar bland fotona förvånas man alltid över att man lät barnen gå till fotografen med messmör runt munnen och i frisyrer som de klippt själva. Men söta är de. I alla fall mina barn.

Händiga damen

Idag har jag

• tvättat väggarna i köket.
• sprungit fram och tillbaka i tvättstugan och ordnat med både blåtvätt och vittvätt.
• manglat juldukarna.
• mekat med avloppet och skruvat sönder alla platsrören så att jag nog är så illa tvungen att ringa husets vaktmästare i morgon.
• läst alla bloggar på Nyligen.
• veckohandlat.
• tränat Pump.

Min huvudsyssla denna söndag är att skriva färdigt rapporten som ska vara klar i morgon.

Ninotschka vs Octapussy

Jag kan inte låta bli att tjata om den här hatten. Vem kopierade egentligen vem?

På shoppingturen 1.

Jag ska ha middag ikväll, så jag kvistade över till Gallerian i god tid i morse för diverse inköp. Utanför Dressman stod det en yngling och krängde skjortor, slipsar och kalsonger. Ute alltså. I kylan. Varorna var snitsigt och aptitligt uppdukade på bord. Kontakten mellan min talapparat och resten av hjärnan drabbades av ett plötsligt totalavbrott. Är det Fars dag? Sa jag. Helt avspänt och naturligt. Nej, sa gossen. Och jag drog vidare med min inköpslista.

På shoppingturen 2.

Inne på Daglivs var jag inne på sluttampen när jag i en av kurvorna däruppe bland blommorna stötte på en liten dam som var runt hundra år. Hon kom stapplande jättesakta och jag insåg att om jag fortsatte i min fart skulle jag gå in i henne. Jag stannade till naturligtvis, för att låta henne passera. Och eftersom jag är en vänlig och fredlig sort gav jag henne ett litet samförståndsleende.
Men hon stannade också och stod stilla. Vi kikade lite på varandra och så bestämde jag mig för att gå förbi henne. Just när jag hann fram smällde hon till med käppen i golvet och sa: "Men skynda på då kärringhelvete. Jag har väl för fan inte hela dan på mig".
Så de där nätta, vithåriga små damerna i rosa kappor. Akta er för dem. Ligister hela bunten. Helt klart.

För tidig våryra.

Jag vill åka till Rom!

Sitta på Spanska trappan och äta glass. Ha kjol och mina nya stövlar. Slippa frysa, slippa halka och slippa ha långkalsonger som kliar. Jag vill prova solglasögon i ett stånd med skräpsaker och dricka limoncello efter middagen. Jag vill köpa vårskor och en hatt med brätten som jag bara använder en gång.

Jag vill åka till Rom!

Läsecirkel

Nu har jag Pamuks Snö i min hand. Ska läsas i vår interna lilla läsecirkel.
Hör på inledningen:

Snöns tystnad, tänkte mannen som satt på sätet bakom busschauffören. Om det här hade varit början på en dikt skulle han ha kallat det han kände inom sig för snöns tystnad.

Vackert.

Bländad av en kändis

I morse satte sig kommentatorn mitt emot mig på tunnelbanan. Jag satt och läste morgontidningen i godan ro, en intressant artikel om kombinationen Brunnberg/Kalmér/Koltès för övrigt. Men när kommmentatorn satte sig kunde jag inte koncentrera mig längre.

Jag uppfattar mig själv som någonstans runt snittet när det gäller fattningsförmåga. Lite lägre kanske, men det har hjälpts upp av ihärdigt ingnetade tvåtusen (ungefär) högskolepoäng. Men jag fattar nästan aldrig sammanhangen i de politiska spelen. Jag lider när politiska tyckare sitter och verbaliserar sig i tevens morgonsoffor. Jag tittar på deras slipsar eller smink eller ben och försöker lyssna, men jag är i allmänhet lost. Då kommer min räddande ängel. Kommentatorn. Stram och fyrkantig sitter han där och säger "Å ena sidan Persson, å andra sidan Hägglund" och allt faller på plats. Vore det inte för kommentatorn skulle jag vara död i varenda lunchrumsdiskussion. Och nu satte han sig mitt emot mig på metron. Med en bunt papper, penna och glasögon satt han där och jobbade. Och sneglade till på mig och undrade vad det var för tant som satt och glodde helt utan hyfs över tidningskanten.

Min damfrisörska

När jag flyttade var jag tvungen att byta frissa. Det är gruvsamt. Men jag stötte på Annelie av en slump. Darling Annelie. Första gången jag kom akut till henne hade jag en bild med mig av Sharon Stone i jättesnygg frisyr. "Men åh vad snyggt!" sa Annelie. Och, väldigt artigt:"Men du kanske inte RIKTIGT har samma ansiktsform som Sharon Stone, så vi får ändra litegrann.... om det är okej för dej". Sedan klippte hon till, och slingade och grejade och jag har aldrig varit så nöjd.

Att få tag på rätt frisör är som att hitta en bra gynekolog. Man är trogen intill döden.

Morgonbestyr

Jag behöver tjugo par nya strumpbyxor. NU! Typ. Eller ett par. Så att jag kan gå till jobbet.

Keanu Reeves och jag

Jag kanske skulle ta och gifta om mig! Kandidater finns ju.

Journalisten

Gerard

Holländarn

Hanzon

Keanu Reeves

Triple & touch (båda)

Alfredius på Aktuellt

M...

Några är redan gifta förstås. Eller engagerade på annat håll eller helt enkelt inte intresserade.

Ja, ja. Men annars.

Måndag!

Snart lunch. Så trevligt!

Helgrester i plastburk. Så gott!

Grått ute, en liten ärgad julstjärna som blivit kvar i fönstret. Så snyggt!

Ett skrynkligt äpple på skrivbordet, glömt sen i fredags. Så mysigt!

En uppretad person tycker att jag är rigid och byråkratisk. Så uppfriskande!

Rapporter och dead-lines. Så kreativt!

Klockan fem ska jag klippa håret. Kanske snagg? Så snyggt!

Hemma igen.

En mycket nöjd, men väldigt trött sångerska har landat hemma i soffan. Hon vann inte, ingen Globenfinal den här gången alltså, men med bland de tre finalisterna som fick sjunga sina nummer en andra gång. För att vara en person som säger "Jag kan inte sjunga schlagers" gick det förbaskat bra. Publikjubel och dunkar i ryggen av förbipasserande shoppers "Du var bäst!" Vad jag inte har fattat är hur stort det här med schlagertävlingar är. OK för Melodifestivalen, det är stort, men att folk lägger allt åt sidan på sin shoppingtur för att stanna kvar och lyssna och rösta i en schlagertävling med debutanter, det var nytt för mig. Stort grattis för övrigt till den värdige vinnaren Anders Wigelius som vann med sin egen låt Kom hem hel igen.

Tyvärr inga bilder. Jag måste köpa en kamera!

Strax....

..dags att sticka. Till Stinsen och Schlagerstjärnan. Sångfågeln sjunger upp i duschen.

Håll tummarna.

M

Jag är en periodare när det gäller träning, men på senare tid har jag varit ganska flitig. Mitt absoluta favvoträningspass har under ett par år varit aerobic på lördagar. Inte för att det är så fantastiskt att masa sig upp i ottan på lördagar, utan för att träningen är superduper. Det är Ms förtjänst. Det är han som har passet. Glad, snäll, rolig och med massor av energi. Vi är några trogna stammisar som kommer varenda lördag. Nästan lite så där att man FÖRKLARAR om man inte kan en gång. Fast nu är det slut. M ska inte fortsätta. Mitt hjärta blöder. Vad ska jag då göra på lördagförmiddagarna? Tröstshoppa, tröstfika och ta ett tröstglas vitt vin på Hötorgshallen med någon inte allt för luthersk väninna förmodligen. För jag går nog inte och tränar mer. Aldrig ska jag göra det. Jag kommer att bli fet och blanksvettig, blodtrycket kommer att bli livshotande och det kommer att bli en himla massa gnäll.

Kanske, kanske att jag kommer att träna någon liten måndag eller tisdag i stället. Eller torsdag. Det brukar också vara kul. Men jag kommer att sakna dig M. Tack för alla roliga skutt vi har fått göra med dig!

Sångfågeln...

...hemma hos mig ska delta i en schlagertävling i morgon. Hon är så nervös, stackars liten. Hon kan sjunga, det vet vi, men tycker själv att det inte går något vidare med just schlagers. Å ena sidan. Å andra sidan är det ju bra att träna sig inför en blandad publik. Att utmana sig själv. Men å ena sidan, igen, ska man ju inte göra något som känns fel. Å andra sidan, igen..... ja så där kan man hålla på.

JAG tycker i alla fall att du är JÄTTEDUKTIG!
(Du ja, vem bryr sig om vad DU tycker!)

Godnattsaga

Innan jag ska sova på kvällarna brukar jag titta på ett avsnitt av Sex and the city. Skit i samma vilket. Men eftersom jag har sett den här serien ett antal gånger, så brukar jag sänka ljudet och snabbspola förbi introt så att inte grannarna ska höra trudelutten. Det skulle vara för pinsamt. Om de fattar menar jag. Att jag ligger i sängen och tittar på depraverade serier om och om igen. Är det här beteendet normalt?
En som undrar

Välbefinnande

Vi har en fantastisk förmån på vårt jobb. En gång i veckan kommer Massören! I ett litet krypin i källarplanet har han inrett med bänk. I normala fall brukar jag ha svårt att slappna av när ryggen ska knådas, men den här begåvningen får mig att nå Nirvana på stört. Ibland försöker han kommunicera med uppmaningar av typen: "tryck emot med axeln," för han har hittat en öm punkt som ska åtgärdas. Men eftersom jag seglar omkring bland molnen så hör jag ingenting. Resten av dagen har jag avtryck av bänkgalonen i ansiktet och sitter och dreglar i tangentbordet eftersom jag är helt lös i hjärnan av välbehag. Den här förmånen har vi för att det är känt att medarbetare som mår bra jobbar bättre. Men jag, jag blir helt debil och kan knappt svara på tilltal.

Utredningsskrivande

Pust. Har ni tänkt på vad man lägger sig till med konstiga formuleringar när man (som jag just nu) ska skriva rapporter? Det behöver egentligen inte röra sig om så märkvärdiga uppdrag. Men man börjar genast krysta fram sentenser som ....och utifrån dessa iakttagelser har vi försökt bedöma konsekvenser av en eventuell nyordning...eller ...hanteringen kan medföra ett visst...
Blablabla. Delete!!

Sen är man plötsligt rätt nöjd med två rader. Och sen är det stopp. Då måste man gå och dricka kaffe eller prata med Maria eller Liza om något substantiellt. Vad som helst för att komma på en ny VINKLING. Alternativt skriva några helt intetsägande rader på bloggen.

Back to work.

Nya stadsbiblioteket

Tänk om stadsbiblioteket byggs ut så att det ser ut så här. Vad vi kommer att hänga där då!

Simon och ekarna

I morse vaknade jag av att klockradion meddelade att Marianne Fredriksson är död. Jag fick en plötslig lust att läsa om Simon och ekarna. Som var en av mina läslustar, kan det ha varit 1985?

På Hamngatan

Idag var jag med Henke och Gunnel på stan. De kommer från Halland och tyckte det kunde vara kul att gå på NK. Det tyckte jag också. Förmodligen har de varit där oftare än vad jag har. De ska få barnbarn, så vi tittade på bebis-grejer. 89 kronor för en napp. Visserligen en sjörövarnapp, men ändå. Sedan tittade vi på ett bord i provencalsk ek. Det kostade tjugofyra tusen och hade dåliga limskarvar. Vi tittade på en t-shirt som hade ränder och kostade 799. Sedan gick vi och drack kaffe. Fast inte på NK.

Födelsedagskalas

Igår var jag på sjuttioårsfest. Gäsp kan nog somliga tänka, men då har somliga inte träffat min faster. Hon som fyllde 70.

En herrgård är hyrd. Det blir storslagen buffé, dans, sånger och tal. Och inte vilka tal som helst. Min faster är en legendarisk fredsaktivist, många av gästerna har påbrå från de renlärigaste av sufragetter alternativt är seglivade kämpar från ett otal antikrigsaktioner. En dam som är nittitre, visar det sig, håller ett brinnande tal till den självständiga och starka kvinnan; min faster håller hon som en förebild. Barn, barnbarn, syskon, syskonbarn och vänner uppträder, vinet porlar och alla tar om av den goda maten. Alla är bjudna. Exmakar, liktänkande, oliktänkande, kompisar och släkt. Barn och nästan100åringar samt alla däremellan.

Många ger tillbakablickar, förstås, från uppväxtåren i det lappländska inlandet och även från senare tiders vanligt liv. Uppoffringar, tillkortakommanden, gråt och skratt, men framför allt vittnas om en värme och omtanke som smittar oss alla och som jag tror är hemligheten med den smått unika sammanhållning vi har i vår släkt. Inte för att vi träffas så ofta, men vi finns där på olika håll i världen och skulle det knipa kan man lita på att vi finns där för varandra.

Tack faster för ditt stora hjärta och tack för en fantastiskt trevlig fest!

Provrumsfest för påstanter

Idag gick jag tidigare från jobbet. Jag skulle köpa jeans. Jag var vid förvånansvärt gott mod trots att det rörde sig om akutinköp av byxor med generösare midjemått. Eftersom jag tydligen är en obotlig optimist och hade trängt bort bilden av morgonens kroppsvidunder i badrumsspegeln, stegade jag in i provhytten med ett lass modejeans i storlek trettioåtta. Påpälsad naturligtvis, det är ju vinter. Jag började alltså med att krångla av mig de utslitna, numera även urvuxna jeansen och lade dem i en hög på golvet med jacka, pälsmössa, vantar, halsduk, systempåsar och en kasse med dessertostar från Hötorgshallen. Provhytten var av storlek mindre. Varje gång jag vispade runt med ett knä eller armbåge klonkade jag i någon av speglarna. Min mjölkvita lekamen gjorde sig fint i närkontakt med nämnda speglar.

Byxorna gick galant att dra upp till knäna, men inte längre. När jag skulle ta på de gamla korviga brallorna igen tappade jag balansen och klev på ostarna. Den arom de spridit redan från början blev nu intensiv. Ute i affären gick jag sedan runt, fullt påklädd igen förstås, för att leta storlekar för mogna damer. Ostpåsen hängde med, jag ville ju inte gärna att någon skulle sno den. Liksom spritpåsen. Efter tjugo byxpåtagningar, den ena mer deprimerande än den andra, bytte jag affär. Fem modebutiker senare var jag förbannat trött på vinterkläder, trött på att knyta och snöra upp mina kängor och så less på jeans att jag funderade på att bära klänning resten av livet. Men byxor blev det till slut. Två par till och med, vilket är överlägset personbästa när det gäller mig. Ett par riktigt snygga men ack så för trånga, i en prisklass som inte riktigt är i nivå med min övriga outfit. Och så ett par förståndiga tantjeans, med linning någonstans i armhålorna och så mycket löst tyg runt baken att chokladpralinerna kan hänga med ett tag till. Och här sitter jag och tröstar mig med resterna av de feta ostarna.

(Bilden lånad från Claire Bretechers seriealbum Oss kvinnor emellan...)

Medelålders plus-fundering

Jag har börjat äta chokladpraliner. Vanan cementerades när jag var hemma och hade tråkigt. Och så kan det tänkas att jag tar en slurk rött till. Till teven. Resultatet låter inte vänta på sig. I morse var det inte jag, utan ett sjölejon som kom ut ur duschen. Berättade badrumsspegeln. Man kanske ska ta upp träningen igen? Eller dämpa ljuset i badrummet.

Les demies bouteilles

Jag sitter och glor in i DNs webbteve där vinexperten rekommenderar viner inför helgen. Det är trevligt. Trevligt därför att halvpavan får en upprättelse av helt nya mått. Det är absolut inte så att "la bottiglia piccola" enbart är tänkt för oss patetiska singlar som inte ska dra i oss ett helrör per kväll, får jag veta, hur ensamma och sorgliga vi än månde vara. Nej då. Det där har jag helt fått om bakfoten. Halvflaskorna kan med fördel nyttjas även i sällskap om två, tre eller fyra personer som kanske vill smaka ett riktigt gott vin och rentav prova på lite olika sorter i gott sällskap. Jag försöker verkligen se problematiken i detta nya, förklarande ljus. Men lyckas inte så bra. Det som kommer för min inre syn är när jag står där framför singelhyllan på Systemet. Småbuteljhyllan. Scenariot är inte helt sällan en fredagkväll framåt halvåtta på Klarabergsgatan. Jag har jobbat sent och står och velar mellan rött och vitt.

Omkring mig rör sig herrar och damer i alla åldrar, alla ensamma och vi sneglar högdiskret på varandra. Vi gör vårt bästa för att se ut som om vi ska ha den där vita tredeciliters schardonnään till SÅSEN. Men det ska vi inte. Vi ska välja vårt lilla vin, gå till nästa butik och köpa en laxkotlett och lite babyspenat och några cocktailtomater och sen ska vi gå till videobutiken och hyra precis den film vi vill se. Där har de Ben & Jerry i singelförpackning så det tar vi en av också. Det är faktiskt inte ett dugg synd om oss. Det kan bara verka så framför småvinhyllan.

Vilken man!

Vi satt som klistrade vid teven igår. Annie, Cocos och jag. Och tittade på programmet om Carl Johan Magnus Olof Rabaeus. Oj!! Vilket program, vilken man. Ska jag bli smygkär nu igen? Jag ryckte i alla fall ut och köpte biljetter till Hemkomsten. Snabbt som ögat.
(Bilden lånad från Dramaten.se)

Gammal surkärring

En försynt undran; om man sjunger i teve, ska man inte sjunga RENT då?

Blogglista

Rätt ofta känner jag hur ny jag är i bloggsammanhang. Jag har inte förrän för fem minuter sen haft någon LISTA. Nu har jag. Och den kan nog ändra sig. Det är ju ganska många bloggar man ska hålla sig à jour med för att få en uppfattning. Jag knogar på och läser vidare.

Roligaste festen!!

Mina festskor ligger i hallen och väntar på att jag ska göra kvällens val. I glansiga, dyra och alldeles för tunna strumbyxor ska jag prova mig fram och till slut bestämma mig för de utvalda. Jag har köpt en ny klänning. Svart. Tråkigt tycker ni kanske men då har ni inte sett den. Nytt läppstift och den nya röda väskan till. Det ska bli så kul! En sån där härlig festinbjudan med bästisar och nya bekantskaper i härlig mix. Liten sannolikhet att springa in i ett X. Musik, stoj, skratt och drinkar.

Men stopp nu. Varför sitter jag här och dumstirrar in i datorn och skriver nostalgiska inlägg om svunna somrar? Förfesten börjar ju NU? Jo just ja. Om nu någon skulle ha missat. Jag är ju sjuk! Jag kan inte gå på fest! Jag har ringt återbud! Maria, jag kommer nog inte att sitta och gråta ikväll. Men surar lite, det gör jag nog. Och kostar på mig att bli lite extra fördömande mot kvällens melodifestivaldeltagare.
Men ni andra. Have fun och tusen grattiskramar till födelsedagsbarnen!!!

Hemliga stället

Idag fick jag en så plötslig längtan till mitt torp. Ja, jag är en lyckost som har ett. Det ligger bredvid havet och barnen har tillbringat sina barnsomrar där. (Bullerbyvarning!) Jag sitter och bläddrar bland mina foton. En avskild vik i närheten var ett favorittillhåll när ungarna var små. Min mamma rodde dit dem i ekan och så stannade de där i timmar och lekte Robin Hood. Ros som är äldst bestämde. Hon var Robin och Lull var lille John. Det sköts en del med pilbågar (små trubbiga pinnar) och det räknades kappsäckar med pengar (stenar i saftmuggar). En gammal nött trädrot ingick alltid i leken, besjälad med olika egenskaper från gång till gång. Alltid lika fantasieggande, obegriplig och mystisk. Mormor fick vara sheriffen vilket betydde att hon satt på en stock och solade sig och delade ut saft och kakor till Robin och lille John.

Det här var ju längesen som ni förstår, när barnen fortfarande lekte med pinnar. Nu är de stora och nu är det förresten vinter också på landet. Men viken, den kallar vi fortfarande för Hemliga stället och trädroten, ja den är kvar.

Uppåttjack eller nedåttjack, bäst i test vinner

På jobbet har det vurmats för en viss typ av hostmedicin med morfin i. Tydligen blir man riktigt beskedlig till sinnes redan efter ett par klunkar. Och om inte hostan just försvinner så glömmer man i alla fall bort den. Eftersom jag på allvar började tro att det var sanatoriet nästa för min del hasade jag iväg till Kvarterakuten på Sabb idag för att få min dom. Det togs prover och hostades och mättes och vägdes och konstaterades att det bara var ett elakt virus. Men det var en snällis till doktor som plirade under luggen och sa: "Du kanske vill ha lite hostmedicin?" Och det ville jag ju. Men det blev ingen medicin med morfin. "Jag skriver ut en flaska med efedrin", sa doktorn. "Vill du ha tre eller femhundra milliliter? Ja du kan hämta ut en extra gång om du behöver." Efedrin! Är inte det sånt man dealar med på Plattan? Sånt som intas av mindre seriösa kroppsbyggare så att de sedan går och tvålar till vanligt folk på gatan? Jag ska genast provsmaka. Jag är fortfarande för sjuk för att gå till jobbet men på lördag måste jag vara frisk för då blir det kalas-kalas och det vill jag inte missa. Och som sagt. Även om nu inte hostan försvinner så finns det väl goda chanser att jag kan glömma bort den en stund med hjälp av flaskan.

Tråkig bloggare

Nu var det inte meningen att den här bloggen skulle bli en sjukjournal. Men vad gör man när sjukskrivning för snor är aktuellt för andra gången samma tvåveckorsperiod. Jag roar mig med att ligga i sängen och titta runt i min lägenhet. Den är SÅ tråkig. I normala fall är det inget jag fäster mig vid. Jag går ju vanligtvis till jobbet i ottan och kommer hem när det försonande kvällsskimret har lagt sig, så jag är lyckligt ovetande om de estetiska skavanker jag faktiskt omges av. Men i dagsljus, jösses, vad har jag egentligen för krukväxter? Fetknoppar och svärmorstungor som är reliker från åttiotalet, och som inte ser ut att ha fått någon jord sedan dess. I väggen ovanför gardinstängerna är det fula hål med gamla plugg i. Det beror på att mina väggar är gjorda av mjöl så att gardinstängerna ramlar ner lite då och då och jag borrar nya hål som kanske håller ett tag. Ja, ja. Hålen ska spacklas. Sen. Alla mina böcker är inte ett dugg ordnade och min inte helt moderna skivsamling ligger i högar på ställen där man sällan letar. Och jag är för trött och sjuk för att göra någonting annat än att glo på eländet. Nej förresten, jag har hämtat IKEA-katalogen och ligger och bläddrar i den. Den är från 2005, hittade ingen nyare, men det har nog föga betydelse för eventuella uppryckningar i det här hemmet. Vilket nyinköp som helst skulle te sig som en ultramodernitet, alternativt knäppretro. Eller förresten: "herregud så patetiskt, vad efter hon är, har hon upptäckt Tricia Guild NU?" Så där är det nämligen, att jag hela tiden ligger tio år efter. Med klädsmak, heminredning, musik. Min smak är inte sådär helt off att jag framstår som rätt. Nehej, det är just så att jag tycker om Tricia Guild, om ni fattar. Om jag vore lite piggare skulle jag passa på och ringa värden och be dem komma och rensa avloppet som helt har korkat igen. Nu när jag ändå är hemma menar jag, men blotta tanken att ha Husets Vaktmästare drällande i badrummet halva dagen gör att jag slår bort tanken och i stället vispar ihop en ny treo. Nu ska jag sova.

Arbeta hemma

Shit, shit! Det fick inte hända, men jag har blivit förkyld igen. Som tur är hade jag redan innan bestämt att jobba hemma en dag denna vecka för att skriva verksamhetsberättelse. Vår avdelnings alltså. Sitta i lugn och ro och var lite effektiv. Jag tänker att lite snörvel och snyt knappast kan störa mitt skrivande så jag väljer idag, tisdag och tänker mig vila och skriva i kombination. Men jag vaknar med snor i hela hjärnan så jag måste nog ta lite sovmorgon. Bäst att vara utvilad inför ett så pass seriöst skrivande. När jag vaknar känner jag mig hyfsat pigg men tycker att jag kan unna mig att mjuka upp hjärnan med att läsa några rader ur min pågående godnattbok. Klockan halv tolv har jag läst ut boken, omskakad av det våldsamma slutet och jag måste ägna en stund åt att behärska mig och torka tårarna efter sorgligheterna med Lady Asherton, som vid det här laget känns som en gammal bekant.

Strax sätter jag mig framför datorn och börjar: Avdelningen har under år 2006 utvecklat...... Ja utvecklat och utvecklat, det där gjorde vi väl även tidigare eller hur var det? Jag hostar som en lungsjuk. Då är det svårt att samla tankarna. Det är nog bäst att sätta på lite tevatten. Undrar om jag ska gå och handla? Det är smartare att göra det nu väl, i stället för när alla andra kommer från jobbet.

Biffar och ris, det blir bra till kvällen. Men att det ska vara så svårt att sätta igång! Liksom en låsning. Kanske det är bättre att ha teven på i bakgrunden så att man avdramatiserar lite. Men vad är det där? Vägen till Klockrike från 1953. Åh, Anders Ek, honom brukar mamma prata om. Jag kryper ner i sängen igen och tittar en stund. Vaknar klockan fem. Man kanske ska läsa fjolårets verksamhetsberättelse ordentligt först, så att man får in känslan. Och det kan man ju ligga kvar i sängen och göra.

Klockan 22.30. Har just släckt teven efter att ha tittat på nya svenska serien om snö och mord i Luleå. Dator på.
"Avdelningen har under 2006.......

rattus norvegicus

Är det någonting som jag tycker är synnerligen äckligt så är det råttor. Jag är rädd, fobisk och hysterisk vid blotta tanken, och då ska vi inte tala om mitt inre känslospel när de uppträder IRL. Naturligtvis ser jag råttor hundra gånger oftare än andra människor. I mitt kvarter är de vanligare än på andra stockholmsgator, vid min arbetsplats kan det stå skyltar: stäng dörren, annars kommer råttorna in! och jag vet inte hur många gånger jag klivit på döda råttor på gatan.

Idag satt jag helt fredligt och plitade på ett mejl på jobbet. Funderade mellan raderna och drömde mig bort, tittade ut genom fönstret. Och där var den. Råttan! På fönsterblecket, en meter bort. Trippade fram och tillbaka, viftade lite nonchalant på svansen och speglade sig i fönstret så att vi riktigt kunde umgås öga mot öga. Vem är det som skriker? undrade Gunilla ett par rum bort och det kan ni ju fundera på.

Kallt, kallt, kallt.

Nog är det mysigt med vintern. Det tycker jag också. Äntligen snö och sol! och så vidare, men måste det vara så vansinnigt kallt inne? Min lägenhet är som ett kylskåp. Jag sitter med halvvantar och fleecefilt och benvärmare. (Snygg faktiskt! Kanske något för modebloggarna, jag kan skicka en inspirationsbild om ni vill.) Fingrarna är helt stela trots vantar och värmeljus. Får det vara så här? Min värd är inte den alertaste, men nån ordning får det väl vara. Ingen termometer har jag heller, så jag kan inte se hur kallt det är, men när inte ens tevattnet vill koka upp. Gasugn är bra i såna här lägen. Full fräs på den och öppen lucka, så kan man sitta på köksgolvet och gona med slutna ögon och låtsas att man har kakelugn. Min gamla spis knäpper så att det räcker för att riktigt komma i stämning. Ja det här var ju inte det intressantaste avtrampet i historieböckerna kanske, men när nu hjärnan har stelnat av pålandsvinden är det inte mycket annat att göra än att vänta på morgondagen och upptining.

Högläsning

Två av mina barn har börjat med en ny familjetradition. De har högläsning hemma hos mig. De sitter i vardagsrummet, timme ut och timme in, nedsjunkna i korgstolar och insvepta i filtar. Allvarsamma och glasögonbeprydda, som aktörer i en Tjechovpjäs läser de högtidligt ett kapitel var i taget medan tända ljus fladdrar i höga stakar och sprider sitt ljumma sken. Jag är inte med i själva läsandet men sitter ofta i närheten och försöker att inte prassla med tidningen eller knacka för hårt på tangenterna. Jag lyssnar inte men hör ibland vad de säger. Ibland stannar de upp, sneglar mot mig och sänker rösten. Det är när pedofilen sprutar sin sperma över skolgolvet eller när "..ögat hade runnit ut över det som en gång varit kinden" på någon av bokens karaktärer. Jag inser att rollerna på något sätt blivit ombytta. Hela deras liv har jag försökt skydda dem mot otäckheter. När de var små fick de inte titta på polisserier på tv, sikta på andra barn med låtsasvapen eller spela äckliga tv-spel, vilket klassade mig som den töntigaste föräldern i världen. Nu är det de som ser ut at vilja censurera. Klarar morsan att höra sånt här snusk? Kanske de tänker.

Söndagspromenad

Måste ut och promenera. Ljus och luft annars kommer jag inte att ORKA MED. Snöat har det gjort också så det ska bli en riktigt mysig söndagspromenad med knarr under skorna och en känning av att januari inte är så dumt i alla fall. Jag går ut tidigt (halv fyra) med sikte på strandpromenaden. På Sankt Eriksbron är jag sur om fötterna och fryser om öronen. Vid Fridhemsplans T-bana är jag sur hela jag så jag går till gallerian i stället. Där, som det brukas några dagar före lön, slår det till. Begäret. Jag stegar in på Designtorget och petar på i princip allt. Länge tummar jag på kökshanddukarna med kryddburkar på. Snygga, bara hundra spänn styck. Håller dock på mig och fingrar på vitlöksrivarn i keramik i stället, som jag verkligen aldrig har velat ha. En tändsticksask med Ernst Kirschsteigers porträtt för tjugofem kronor är så frestande att det flimrar för ögonen. Jag samlar ihop mig och går vidare för att hitta mig själv, stående som en idiot mitt i ingången till mössaffären. Där är det rea och jag vet plötsligt att en ny mössa är vad som behövs för att tillvaron ska få det nya, rätta skimret. Just när jag går in i affären kommer jag ihåg att jag redan har (flera av dem rätt dyra) mössor, hattar och luvor. I samtliga ser jag ut som en riktig tomte och använder dem därför sparsamt. Jag går till Ica, köper två chokladcroissanter och går hem. Får man gå till jobbet snart?

Hej, det är mamma. Du kan väl ringa tillbaka.

Om man har barn, då har man bra fantasi när det gäller en sak: olika saker de kan råka ut för.
Till exempel:
Öroninflammation, bilolyckor, hästbett, allergichocker, fallolyckor, cykelolyckor, överfall på tunnelbanan, ogärningsmän, knivslagsmål, cancer, de äter fel, de äter för lite, getingar, oönskade graviditeter, arbetslöshet, dumma kamrater, gå ut utan mössa, djupt vatten, internetmissbruk, skidolyckor, pulkolyckor, rökning, Asienresor, att de inte ska våga berätta saker för sin mamma för att hon blir så hysterisk.

Fredagskväll

(Inga spionprogram hittades. Skönt! det är alltid något av en thriller när farbror Norton jobbar på.)

Så har fredagen gått, nästan i alla fall. Dagen ägnades åt ledarskapskurs från åtta till fyra. Bra, faktiskt. Att samtala och att lyssna är en konst. Det ska gudarna veta. Sedan blev det det vanliga börjanpåhelgenköret. Västermalmsgallerian där jag köpte en jacka till Cocos eftersom det plötsligt kändes som -20C ute och jag hade lovat henne något varmt till vintern. Hon var förstås inte hemma när jag kom hem med shoppingpåsarna, hon hade stuckit till någon spelning på Fryshuset i kortkort och manchesterkappa så att lilla mamsen vet vad hon ska oroa sig för inatt. En snabb spurt till Systemet hann jag med framåt stängningsdags. Lindemans box den lite dyrare, prisvärd faktiskt, sedan Buylando, två filmer och en singelförpackning Ben & Jerry kakmixvarianten och sedan hem i ishavsvinden för att värma linsröran från igår med ett par rostade brödskivor till. Party, party!! I dvd.n blev det först Före detta fruars klubb och sedan The squid and the whale. Ja, ja jag vet att det är heltöntigt det där med fruarna enligt morgonbladens småförnäma recensenter. (Filmen gick häromkvällen på teve och blev totalförkastad i tidningen förstås.) Men Diane http://www.imdb.com/name/nm0000473/ legitimerar det mesta i filmsnasktittande enligt mig. Hur döper man om sin link nu då? Tänk om jag kunde lära mig det här ordentligt någon gång!!

Nu undrar kanske de som känner mig om inte min böjelse för västerländska romantiska komedier strax ska avhandlas, men nej. Ha tillförsikt och tålamod. Just nu är jag för trött och jag har en fredagsfilm kvar. Men lugn, det kommer, det kommer

Herr Gårman

Jag är en sån som stannar framför röd gubbe. Om jag någon enstaka gång känner mig lite äventyrlig, kan det hända att jag först ser mig om hundra gånger, och sen går mot rött. Då klarar jag livhanken med minimal marginal, eftersom det ovillkorligen kommer en bil i hundrafyrtio från en okänd riktning som jag inte uppmärksammat och som hysteriskt tutande nästan kör ihjäl mig.

Så om ni ser en liten dam på trottoaren, som bara står och står, fastän det är bilfritt i hela kvarteret,då är det jag. Som väntar på Herr Gårman.

Oh helga natt

Liza på jobbet berättade entusiastiskt hur hon lagt sig åtta häromkvällen, läste en bra bok en god stund och sov sedan hela natten för att vakna UTVILAD när klockan ringde. Det måste jag härma förstås. La mig klockan nio, läste tio minuter och sov sen som en sten. Till 04.13. Då var jag tydligen utvilad. I mitt kvarter är det knäpptyst på natten. Bara lite rassel från råttorna som inventerar soptunnorna. Annars lugnt. Och svart. Inte ens husspöket bökade omkring (jo det är sant, jag har ett). Bra grogrund för att tänka konstruktivt. Jag började tänka på Ros som ska flytta till LA. Sen kom jag in på jordbävningarna, som är rätt vanliga där alltså. Och gängbråken, och fågelinfluensan som muterar och utplånar Kalifornien och Stockholm. Och var jag inte i pratigaste laget på den där tillställningen häromkvällen? Drack lite mycket kanske. Att man aldrig kan skärpa till sig. 05.10. Och Irak sedan. Va hemskt! Och så ensam också. Ingen som vill ha mig, klart som korvspad. Elräkningen! Betalade jag den? Vad är det för FEL på mig???

Vaknade med mobiltelefonen i ett krampaktigt grepp halv sju. Hasade till toaletten och spegeln. Såg en riktig fräsching. Tro mig.

Fötterna på sätet

Just nu pågår en undersökning i DN om vad som retar stockholmarna mest. Här är mitt bidrag: Jag HATAR när tunnelbaneresenärer lägger sina smutsiga skor på sätet framför sig. Och liksom gnider av hundbajset mot tyget. Och sen sätter jag mig där förstås. För inte så länge sen pekade en tjej förskräckt på min kappa (som jag dessutom lånat av äldsta dottern): Du det står FUC i baken på dig. Fast spegelvänt. Jajamensan. Tvättäkta röd sprayfärg. Jag blev så förbannad att det var ren tur att jag inte tvärdog.
Så, alltså vill jag vrida om näsan på dem som kladdar ner, fast det törs jag inte förstås. En liten ettrig tant i kappa och snörkängor. Det skulle se ut det.
En bubblare i den där undersökningen är visst såna som retar sig på kärringar som retar upp sig. Så kan det gå.

Hem ljuva hem

Undrar vad dom gör på jobbet? Har dom kul? Och mötet gick säkert bra utan mig. Och så var det pigga-upp-sig-öl efter jobbet också, just idag. Stackars mig. Nu ska jag hasa iväg till ica och köpa tandkräm som varit bortglömt sen i fredags och det börjar bli lite väl äckligt. Och fryspizza. De är väl riktigt goda nuförtiden. Kanske vädra en smula också. Misär!

Förkyld!

"Du uppför dig nästan som en man när du är förkyld", sa dottern lakoniskt efter att tålmodigt ha passat upp och hört mitt gnäll under dagen. Men det värker i kroppen och gör ont i halsen och jag orkar inte laga mat eller gå till tvättstugan och pappernäsdukarna får man kasta direkt på golvet när man är så här SJUK, tror jag. Tur att jag just fått hem min beställning på Gudfadern I,II och III i brevlådan. Leave the gun and bring the cannoli. Jag är redan inne på tvåan och min livslånga förälskelse i Al och Diane har på intet vis mattats märker jag där jag ligger och kraxar och svettas och är allmänt oaptitlig. Ska jag sjukskriva mig i morgon och vara hemma från jobbet? Det är frågan....

Självporträtt

Ingen ska komma och säga att man inte anstränger sig.

Nytt år, ny dag

Fantomen på operan snurrar i DVDn denna slappa lördagsmorgon. Hur kan man sjunga så bra?
Egentligen skulle jag gjort något vettigt men börjar som alla andra stockholmare bli förkyld. Blä! Ligger kvar i sängen och bligar. Rätt uppmuntrad dock av mina Uppsalabästisar som alltid bjuder sin gamla singelkompis på middag fastän alla andra är etablerade par. Det är SÅ trevligt att få bli bjuden fast man är singel. Och SÅ ovanligt. Tack för igår älsklingar!

Kämpar på...

...med min blog. Det är inte så lätt att få färger och fontar att funka. Tack Maria darling för hjälpen, utan dig hade det inte blivit någe alls. Kvällen var tänkt till uteliv med singelannie men vi känner oss gamla och skröpliga och det får bli till att glittra en annan afton. Och förresten vet vi aldrig vart vi ska ta vägen. Vi damer i våra bästa år som har Stockholm som självklar bas, vart går vi utan att känna oss som gamla mormor som skämmer utsikten för the real party people?

Sommarlängtan!

Idag längtade vi efter Grekland igen.
Lätt gjort den tredje januari. Det här är
är Agia Galini på södra Kreta.