I Agadir

Innan jag åkte till Marocko läste jag diverse reseguider. Så här står det i en:

Utländska kvinnor som reser i Marocko råkar ofta ut för trakasserier från män ur lokalbefolkningen. En kvinna som åtföljs av en man är inte lika utsatt för uppmärksamhet, men det är ingen garanti. ...Det är viktigt hur ni klär er. Klä er vårdat i långbyxor eller kjol som täcker knäna och en långarmad, ledig tröja. Undvik ögonkontakt med marockanska män och strunta i oförskämda kommentarer.

Eftersom jag är en nästintill löjeväckande ordentlig person som gör som jag blir tillsagd, så täckte jag armar och ben när jag promenerade omkring. Rätt många andra resenärer hade inte haft tillgång till min reseguide. Nordiskt stabbiga par gick obekymrat omkring i shorts och linnen som kanske skulle gjort sig bättre på privata svenska lantställen. Skärt grillade arm-och lårvalkar skvimpade omkring på gatorna. Dekolletagen hos de skandinaviska damerna vill jag helst slippa beskriva. I vilket fall såg det inte så respektabelt ut som man kunde önska. Vad är det med folk? Varför kan man inte försöka respektera den kultur man befinner sig i? Det handlar inte om att hux flux bli muslim, det handlar om att uppträda anständigt.

Min första promenad var ganska försiktig. Jag höll mig till de internationella kvarteren, som kvarteren närmast stranden kallas. Jag blev tilltalad men inte oförskämt. Jag noterade att de flesta utlänningarna på gatan var par. Jag kände mig som en sällsynt fågel i min ensamhet. När jag blev lite modigare drog jag mig mot de marockanska kvarteren. Här var det glesare med shortsparen och jag uppfyllde helt på egen hand kvoten; ensamgående nordeuropeisk kvinna. Jag fick blickar och en och annan kommentar men inget otrevligt. De flesta på gatan var män.

Under de här stadspromenaderna utvecklade jag en snabbhet i steget som gjorde att jag snodde runt lite överallt, utan att stanna. Det kändes bekvämast så. Från den här delen av staden har jag inga fotografier. Mitt fotande har varit begränsat överlag eftersom seden enligt religionen är restriktiv när det gäller avbildande av människor och djur. Och människor är det överallt på gator och torg. Liksom på stranden. Stranden är som en stor myllrande lekplats. Framåt kvällen verkar det som om hela Agadir går ner för att träffas och svalka sig i havsbrisarna.

Så småningom övergav jag flanerandet på egen hand. Jag måste vänja mig så sakteliga att bli så nyfiket betittad. Min upplevelse är i alla fall att vänligheten överträffar fräckheten hos det marockanska folket. Om någon inte kan låta bli att slänga glåpord efter de avklädda turisterna så har de min förståelse. Jag skulle kunna göra detsamma så icke-religiös och sekulariserad jag är. Jag anslöt mig stillsamt till utflykterna med guide. Fortfarande dock med kläder på.

Sen eftermiddag på stranden

Moskén i Agadir.

Stadsbild

Kamelerna

Jag lovade att jag skulle klappa kamelerna. Det gjorde jag inte. SÅ gulliga var de inte. De började faktiskt slåss några stycken när jag var uppe på Kasban. Kamelskötarna drog några ramsor på arabiska som verkade vara rätt vassa. Turisterna med mig själv inräknad tryckte mot muren.

Dreglande kamel

Papperskorgsfrukost

Tjurig kamel som inte tänker släppa förbi turisterna.

Den här kamelen ser ju fredlig ut. Men faktum är att den just reser sig för att i nästa sekund flyga på sina två kompisar. Som så klart gav igen.

Ankomst

Mina förväntningar är oerhörda när jag kliver av planet i Agadir. Jag känner mig öppen i sinnet som ett småbarn. Jag är inte särskilt resvan. Jag har aldrig varit i Afrika och jag har heller aldrig varit i ett land där 99 procent av befolkningen är troende muslimer. Så jag vet alltså inte vad som ska möta mig. Redan på färden in mot Agadir lagrar sig intrycken. På vägen, som är en huvudled med mycket trafik, trängs bilar, bussar och lastbilar med åsnekärror och hästdroskor. På fullastade lastbilsflak av öppen modell trängs beslöjade kvinnor på träbänkar. De är på väg för att arbeta på odlingarna på Sousslätten. De ler och vinkar mot oss i turistbussen. Deras vänliga ansikten är representativt för det marockanska bemötande jag kommer att komma i åtnjutande av under min vecka. Ibland kommer jag att känna mig besvärad och ibland osäker men jag kommer aldrig att vara rädd. I slutet av min semestervecka kommer jag att ha ett minne av vänliga och fridsamma marockaner med mig hem. Men det vet jag inte då, när jag sitter på min första busstur in mot Agadir.

Läs även andra bloggares åsikter om Marocko, Semester

Bloggförsök i Agadir

Jag tog mig samman en morgon och letade upp ett internetcafé. Jag såg skylten INTERNET ovanför något man skulle kunna kalla en souvenirbutik av det billigare slaget. Utanför satt tre män och samtalade. Tempot syntes makligt. I övrigt inte en rörelse i området. Borden med krimskramsarmband och nyckelringar och fick vara i fred. Vykorten hade en hinna av damm som förmodligen lagt sig där under förmiddagens ganska kraftiga blåst. Nu var det stilla och varmt. Inifrån butiken hördes arabisk musik. Jag hälsade på männen och gick in. Inte en kotte. Fler nyckelringar hängde på sina ställningar, små porslinsfat trängdes på ett bord. Jag väntade några minuter sedan kikade jag ut och frågade om det var öppet. En av männen ropade något på arabiska och en kille uppenbarade sig bakom ett draperi. Jag bad om en dator och han visade mig nerför en trappa. 10 dirham för tjugo minuter. Det lät rimligt tyckte jag, utan att veta vad det borde kosta. Jag skulle ju ända bara kolla banken och mejlen och kanske skicka iväg ett inlägg. Jag satte mig till rätta vid en dator i den halvmörka lokalen. Jag var ensam. Killen däruppe höjde musiken så att jag också skulle kunna höra. Jag kände mig behaglig. Men jag hade missbedömt snabbheten i uppkopplingen. Jag hann inte göra någonting. Nordea kunde inte visas, min blogg kunde inte öppnas för inlägg och mejlen var så trög att jag gav upp. Jag köpte en cola och betalade. Mycket nöjd med att ha bloggat i Agadir satte jag solglasen på näsan och strosade iväg ut i solen.

Koncentrationssvårigheter

Just nu har jag lite svårt att upprätthålla fokus på planeringen av de webbmöten och kundmöten jag ska ha i andra hälften av april. Tankarna snor iväg till min packlista. Jag får inte glömma solglasögonen! Och jag får inte glömma att ställa väckarklockan, jag ska upp fyra. Jag drömmer mig titt som tätt bort. Till den långa sandstranden i Agadir där jag ska strosa omkring i morgon eftermiddag.

Resenären börjar gruva sig

När jag ska ut och resa händer alltid samma sak. Några dagar före avresa ångrar jag mig. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunde vara så dum att beställa en utlandsresa. Vad ska det vara bra för? När man kan vara hemma och ta det lugnt och spara pengar. Jag blir trött i kroppen och oroar mig för (ja ni känner mig vid det här laget) allt som kan hända mig själv och inte minst barnen som är kvar hemma. Den här gången är situationen extra riskabel eftersom jag har hittat på att jag ska resa själv. Inget ressällskap som kan larma busschauffören och vänta in mig om jag skulle tappa bort mig i en okänd stad. En okänd FARLIG stad.

Det här med ensamresandet får mig att spela upp olika scenarier över hur jag kommer att hantera min situation som medelålders svensk dam i Afrika. Eftersom jag inte rest iväg än kan jag gotta mig åt fantasier där jag hamnar i de mest prekära situationer. Jag kanske helt plötsligt förvandlas till en excentrisk enstöring. Som bara sitter på hotellrummet. Det kanske är FÖR läskigt att gå ner i hotellmatsalen och välja ett ensambord. Jag ser framför mig hur jag smyger ut när de andra gästerna vilar siesta, slinker in på ett euroanpassat snabbköp och köper en klase bananer, lite kex och mineralvatten och så lever jag på det en vecka inne på rummet. Och läser den tusensidiga boken som jag till allas fasa valt till nästa läsecirkelträff. Kanske att jag går ner en sen eftermiddag och promenerar längs med havet. Jag får se om jag törs.

Eller så spottar jag upp mig och framkallar en hos mig ännu inte förekommande supersocial sida. Jag klämmer mig ner i sällskap som jag inte känner, barnfamiljer och trånande par, babblar och visar bilder på min lägenhet hemma i Vasastan. Jag tar tillfället i akt att förse mig duktigt av de alkoholhaltiga drycker som ingår i resans pris i såväl hotellbaren som i poolbaren. De andra resenärerna kommer att minnas mig som hon som satt och vinglade på barstolen och stötte på bartendrarna tjugoplus. Jag kommer att ha min nyinköpta bikini på mig i både tänkbara och mindre tänkbara sammanhang.

Kanske kommer jag att bete mig ungefär som vanligt. Vi får se.

Förberedelser

Ros frågade häromdagen vilka sprutor jag behövde ta inför Marockoresan. Va? sa jag. Det hade jag inte tänkt på. Nu har jag tänkt. Och tagit reda på och vaccinerat mig mot hepatit A.
Detta föranledde följande engagemang :

• jag har kollat att jag har giltigt pass
• jag har varit inne på Vings hemsida ungefär 300 gånger och glott på bilden på hotellpoolen
• jag har börjat fundera på att köpa baddräkt (min gamla är både för liten och genomskinlig, ingen bra kombination i Marocko och ingen annanstans heller.)
• jag har speglat mina bilringar ungefär lika många gånger som jag loggat in på ving.se
• jag har räknat de par skor som jag tror att jag kommer att behöva. Sju par.
• jag står och väljer mellan stråhatten och den lilla solmössan i grå canvas. Medveten om att stråhatten är snyggare men alltid blåser av.
• jag funderar på att köpa ett till minneskort till kameran
• jag har börjat skriva listor på vad jag ska packa