På min webbstartsida....

....har jag lagt väderkartor över några favoritstäder.

Bara för att kunna ägna mig åt min längtan.

I Neapel är det just nu 27 grader och sol. Jag vill vara där, kanske inte just i Neapel, där är det lite för många mord för att passa min smak. Men Sorrento eller Positano eller Amalfi. Där vill jag vara. Det finns inga väderkartor tillgängliga över de orterna men jag vet att där finns kaféer, bougainvillor (hur stavas det?), vespor, bläckfiskar, liköraffärer, italienska skor, svart kaffe, slingrande trappor, vingårdar, vackra män, fiskekuttrar, högröstade damer, märkeskläder, madonnor, statyer, kalvkött och solmogna tomater. Och solen. Den lyser lika intensivt som över Neapel.

Jag har en väderkarta över Sundsvall också. Som visar höga-kusten-vädret. Där är det 14 grader. Och samma sol som förhoppningsvis kommer att glimta när jag åker till torpet om en vecka.

Och så sitter han där...

Vad f...n! Jag trodde jag skulle slippa honom nu. Att han dragit, dunstat. Att han ägnar sig åt saker på orter där inte jag befinner mig. Men pyttsan. Idag satt han där, ryggen vänd mot mig och åt en smörgås. På caféet. Proper och nyklippt. Välstruken skjorta. Inte min typ på långa vägar. Djävla karl! Jag vill inte bli påmind. Om min blygaste flirt, mitt hemligaste span någonsin. Naturligtvis gick jag inte fram och sa hej. Vilket hade varit normalt. Vi känner varandra. Men nej. Blotta tanken att pinsam situation skulle kunna uppstå får mig att smyga ut bakom hans rygg som en skurk på flykt. Jag ångrar mig på bussen hem naturligtvis. Att säga hej har väl aldrig direkt betraktats som pinsamt, egentligen. Aldrig kommer våra vägar att korsas igen. Aldrig kommer jag att få njuta av anblicken av den där ljusblå, nystrukna skjortan. Eller den där charmiga fläcken på näsan. Skrattrynkorna. Aldrig mer. För att jag är en sån mes. Varför måste människan sitta där med sin förbannade smörgås just när jag går förbi? Jag hade ju glömt. Tror jag. Djävla karl.

Seg bloggare

Fy vad jag varit overksam på bloggen på sista tiden. Men jag hoppas det ska bli ändring. Typ nu.

Tomt i lägenheten

Cocos har flyttat ut. Sista ungen ut. Guud så konstigt det känns. Det var märkligt när de äldre flyttade också. Men när den sista pyser blir det väldigt tyst. Jag kliver in i hallen på kvällen och det är mörkt och luktar damm och tomt. Frukostdisken är diskad, för det gjorde jag på morgonen. Så det är det tomt på diskbänken. Avtorkat och rent. Inte smulor och smörknivar och tekoppar och ostskalkar och en lapp på hallbordet där det står: "Förlåt men jag hann inte diska, jag gör det när jag kommer hem. Love Cocos. P.S. Jag vet inte när jag kommer." Nej nu står allt som jag lämnade det. Det finns alltid mjölk kvar i kylen och jag kan inte gnälla över kläderna som droppats på golvet, för de har jag slängt dit själv. Jag får harkla mig på morgonen, eftersom jag inte pratar med någon. Inget "Upp och hoppa, vet du vad klockan är?" Så dystert, kanske ni tänker. Men, nej dystert är det inte. Tomt och konstigt och emellanåt lite småtråkigt. Men det är också härligt. För första gången i livet bor jag alldeles själv. Jag kanske rent av gått och blivit stor.

Det tristaste som finns

Vissa saker är så oöverstigligt tråkiga att göra.
Här är mina favoriter:

• Ställa undan dammsugaren när jag dammsugit. Folk på besök brukar undra om jag håller på att städa, när de snubblar över dammsugaren. Men nej då, den bara står kvar där till nästa gång.
• Öppna en ny ostförpackning. Hur gör man? Hur gör ni? Plastförpackningarna är ju ogenomträngliga. Om kökssaxen är på vift och jag ska sprätta plastöverdrag med kökskniv är situationen direkt ohälsosam. Och sedan ska man hyvla av allt vax från osten. Det gör jag direkt i slasken och sedan ligger ost-vax-skivorna där ett tag och cementerar fast sig rätt ordentligt. Så att jag till slut måste ta fram verktygslådan. Inte undra på att jag gnager på mina ostkanter i det längsta.
• Packa ur träningspåsen. Jag har faktiskt utvecklat en ny förståelse för mina barns halvmögliga jympapåsar som i alla år legat till sig i diverse hörnor. Det är erbarmligt trist att tömma jympapåsar. Särskilt eftersom man vet att man måste fatta beslut om kläderna ska i tvättkorgen eller om de kan användas en gång till och var man i så fall lämpligen hänger dem på vädring så länge. Det kanske är just den här beslutsångensten som är så påfrestande rent av?
• Handla efter jobbet. Kommentarer behövs knappast, alla vet. Särskilt om man har den där svettiga träningspåsen dinglande i ena handen och ska balansera handväska och matkorg med den andra.
• Sortera cd- och dvd-skivor när man använt dem. Hur snabbt kan egentligen de där dammiga högarna av kladdfläckade skivor samlas? Och vart tar fodralen vägen? Tips, någon!
• Åka sista snutten på hemresan när man varit ute och flängt. Själva resan är sällan ett problem. Timmar på plan, transferbussar, lokalbussar och båtar. Det är snarare kul. Man känner att man är i farten. Men så kommer man till T-centralen. Tio minuter kvar och man är nästan i mål efter kanske dygn av resande. Då slår tröttheten till. Jag är beredd att grina, sätta mig ner på golvet och vägra flytta mig. Att ta rulltrappan ner till min linje och vänta några minuter på tåget blir plötsligt en mardröm. Att nå fram till lägenheten, vilket jag i allmänhet lyckas med trots allt, känns som en jätteseger och jag firar med att lämpa av resväskorna i hallen och låta dem stå där i åtminstone en vecka.

Jag kom på några till tristesser:

raka benen
göra müsli
rengöra glasögonen
transportera matlådan till jobbet
Lägga nämnda matlåda i kylen
Äta medhavd matlåda i stället för att trava iväg med kompisar till närliggande lunchrestaurang
plocka ner duschdraperiet för tvätt
beställa tid i tvättstugan
tömma kylen på gammal mat
knyta skorna när skosnöret gått upp när man är på väg någonstans

Konsten att gruva sig

Min mormor sa alltid att man inte ska oroa sig för framtiden. Man kan inte göra så mycket åt det som händer i morgon i alla fall. Min mamma har ungefär samma inställning. Jag gör allt jag kan för att försöka lyssna och lära av de visdomsorden. Men tror ni att jag lyckas? Nix. Jag är en gruvare nämligen. Jag har i allmänhet ett komplett värsta scenario i åtanke för vad som eventuellt kan hända framöver.

Mat som kan vara förgiftad, möten som kan bli jobbiga, plan som kan missas alternativt störta alternativt kapas, cigaretter som kan fatta eld, bussar som kan bli försenade, hjärtan som kan stanna, myggor som man kan bli sjuk av, knölar....

Och hur ofta har det här hänt just dig? Frågade min visa mor när jag beklagade mig som värst. Nja aldrig, närmare bestämt. Men man vet ju aldrig, rätt som det är händer det nåt och då är det bäst att vara förberedd. Eller?

Tack...

...för alla gulliga kommentarer! Tyvärr kan jag inte läsa dem eller själv kommentera i bloggen, någon inställning blockerar mig totalt när jag klickar på kommentarlänken. Jag ser kommentarerna ändå förstås, i mejlen, men kan inte svara.
Jobbar på att lösa problemet.

Alldeles, alldeles underbart...

Ja bättre kunde det inte bli. Bröllopet. Att se sin dotter gå uppför altargången och se så lycklig ut. Det var en upplevelse. Så söt, så beslutsam, med den mest förtjusande unga man vid sin sida. Allt var perfekt. Vigselceremonien var högtidlig men avslappnad. Sångerskan sjöng bedårande. Gästerna var glada och maten topp. Det är svårt att beskriva. Det får bli lite bilder. Inte mina dock. Jag avstod från fotande. Jag ville uppleva min dotters bröllop utan att behöva se det genom en lins. Bilderna är Cocos, tack för flitigt fotograferande!

The lovely couple!

Förväntansfulla gäster i kyrkan

Tårtan. Vit prinsess.


Bröllopsdans.

Föräldrarna.

Syskonen

Mormor och farmor.

Morbröderna

Moster, morbror och syskonbarn.

Kusinerna och kusinbarnen.

De Goda vännerna.

Några höll tal...

...och sedan blåste dansen igång.

Och för er som undrar hur det gick med klänningarna. Här är de.

Prinsessklänningar

De börjar bli klara. Sidenklänningarna. De är snuskigt snygga!

Jag laddar inför bröllop och har inte fokus på så värst mycket annat. Så FÅR det vara när man är brudens mor. Man får bli sådär underbart småexalterad och gråtmild. Ta ledigt från jobbet ett par dar, köpa exklusiva strumpor och nytt knallrött läppglans. Fixa till och fräscha upp. Beställa tid hos frissan för enbart styling.

Redo för högtid och kalas helt enkelt.

Modernistisk teater

Om jag skulle beskriva de sista dagarnas förehavanden i vår lägenhet i en pjäs, då skulle det kunna bli så här:

Akt I

Jag (vid symaskinen): Har du sett sprättaren?
Cocos: Nej, men har den inte halkat ner på golvet som den gjorde nyss?
Jag: Nej, jag kan inte hitta den någonstans.

Några minuters tysnad.

Cocos (vid datorn, spelar in festmusik): Du blir väl inte trött på låtarna? Jag ska bara omgruppera lite på skiva tre.

Jag: Nej, det är lugnt. Det är bara kul. Komma lite i stämning inför festen.
Cocos: Tycker du jag ska ta med den där Uggla-låten eller är den för vulgär.
Jag: Kör den du. Kan du sänka ljudet lite.
Cocos: Jag sätter mig framför teven en stund. Jag måste ta en paus.
Jag: Fy fan vad det ser ut här. Vi måste röja lite innan mormor kommer.
Cocos: Ja. Finns det någon mat i kylen? Jag är hungrig.
Jag: Nej. Jag måste gå till tygaffärn. Jag klippte sönder fodret, jag måste ha en meter till. Ska du med?
Cocos: Nej jag måste äta och fortsätta med spår fem sen.

Akt II

Jag: Faan också. Har du sett sprättaren? Jag måste ta upp. Kragen fastnade. Kan du titta borta vid teven om den rullade dit.
Cocos: Nej jag ser den ingenstans.
Jag: Hördu vi kanske skulle äta lite. Jag börjar bli vimsig. Kan du sänka lite? Har vi någon mat hemma?
Cocos: Nej jag tror inte det.
Jag: Man kanske skulle ta en promenad. Ska du med?
Cocos: Nej.

Man kanske skulle sadla om. Bli pjäsförfattare.

Jag är här!

Nej då. Jag har inte rymt. Men det har kommit av sig lite med bloggandet på sista tiden. Jag har en del att stå i. Jag ska bli svärmor, på riktigt. Nu är det dags för BRÖLLOPET! Åh min lilla Ros ska gå och gifta sig. De unga tu har fixat allt själva. Egentligen behöver jag inte bli så här uppjagad att jag inte hinner skriva på bloggen. Men så är det ju det här med klänningarna. Eftersom alla klänningar i stans butiker är direkt fula och dessutom kostar skjortan, så har jag bestämt mig för att sy. Både till mig och till Cocos. Jag är ofta en bekymmerslös figur. Men det gäller i allmänhet innan jag har påbörjat mina projekt. Nu har jag påbörjat projekt sömnad. Det började på NKs tygavdelning. Där har jag varit fyra gånger vid det här laget. Jag har köpt metervis med tyg. Sidentyg. Det är oerhört vackert där det ligger i en hög och skimrar. Snart ska det bli vackra klänningar. Jag ska bara klippa till mönstret först. Och fodret. Jag visste inte att man måste ha klänningsfoder. Nu vet jag det. Det var tjugofem år sedan jag sydde sist.

Man får till varje pris inte skvätta vatten på sidentyget. Det blir fläckar då som aldrig går bort. Det visste jag inte heller. Vi få snyfta i våra näsdukar, Cocos och jag när vi ska bli sentimentala. Inte sitta och dregla ner våra klänningar. Vi kommer att bli ohyggligt snygga! Så här ser det ut just nu. Spännande fortsättning följer.

Allt som vanligt

Nu är jag definitivt hemma i stan igen. Jag har varit jätteduktig och jobbat hårt en vecka. Nåja, ganska hårt. Jag har suttit på tunnelbanan och ondgjort mig över att medresenärerna luktar svett. Jag har stått 37 minuter i Systemkö på Odengatan. Jag har varit på filmbutiken och hyrt film och köpt godis. Jag har ätit så mycket lakrits att jag kände hur blodtrycket steg. Jag har sprungit efter bussen. Jag har promenixat genom Vasaparken och kikat i antikaffärerna på Odengatan. Jag har träffat en av mina kusiner på tunnelbanan. Jag har ringt alla jag känner. Typ. Jag har hämtat lammgryta hos indiern på hörnet.
Det börjar kännas hemtamt och trevligt.Hösten har dessutom alltid varit min favorit bland årstider. Och jobbet är allt bra trivsamt det också med goa kompisar att klura problem och dricka kaffe med. Och så är det ju det här med stan. Stockholm i mitt hjärta!
I´m back! totally.

Sensommarens samkväm

Nu är det dags för läsecirkeln igen. Det ska bli SÅ kul. Vi ska läsa Bodil Malmsten och man får välja vilken bok man vill. Det ska bli spännande att höra vad de andra har läst. Kastanjerna, Papperen, Tulipanerna.. det finns många volymer att välja på. Jag hade tänkt läsa om alla mina Malmsten nu i somras. Jag har flera stycken i hyllan. Men det har jag inte gjort. Jag har läst Åsa Larsson och Marie Jungstedt. Sträckläst om Mlle Salander naturligtvis. Vem har inte? Och några gamla Colin Dexter och några riktigt tummade Stieg Trenter. Den som ropar, Idag röd.

Det är något visst med att ligga och plöja gamla deckare på landet. Mitt i natten. Man behöver inte sova för man ska inte gå upp till jobbet. I Ångermanland, där är det så ljust på nätterna att man knappt behöver någon läslampa. Det blir bara lite läskigt skumt och prasslar så rysmysigt i trädkronorna utanför huset. Jag är alldeles ensam och har ganska långt till nästa hus. Periodvis ingen bil i närheten. Morden i mina böcker avlöser varandra och jag tassar ibland upp och tänder. Var det inte någonting som knäppte? En dörr som öppnades? Nej, ingenting där, så jag släcker igen. Sensommaren faller på och så är det plötsligt svart på natten. Kräftnattsvart. Surströmmingnattsvart. Och jag fortsätter. P.D. James. Så gamla att jag måste tejpa. Dorothy Sayers, Dashiell Hammett, men de är inte så otäcka, mest puttrigt gråmurriga. Några äckliga Sanders får blodet att isa innan det är dags att ändra dygnsrytmen och åka hem.

Ikväll ska jag läsa om Undergångarens sånger. Jag kommer för mitt liv inte ihåg vad den handlar om. I morgon vet jag. Då ska vi dricka vin och prata böcker. I den ordningen.

Sommarens bilder

Oundvikligt! Semesterbilder.

Hemma.

Fiskeläget Trysunda utanför Örnsköldsvik. Här föddes och levde min mormor. Ljuvligt vackert men jag minns hennes berättelser om vinden som ven om vintrarna. Och om hur ensamt det var ibland. När mormor var runt tjugo kom en skeppare och lade till med sin båt. Han gjorde sig upprepade ärenden hos mormors familj. En dag friade skeppare Edvin till mormor och hon svarade ja. Hon klev ombord på hans båt och lämnade Trysunda. I fortsättningen skulle hon mestadels komma att tillbringa somrarna på Edvins hemmaö.

Här är mormors och morfars ättlingar. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

På måndag

På måndag börjar det igen. Efter hur lång semester som helst ska det jobbas igen. Kära nån. Jag anlände till Vasastan igår efter flera veckor på grönbete. Jag är helt borta. Jag vet inte längre hur man gör när man knyter sina skor, ej heller går det att få på de byxor som hänger i garderoben. Jag har varit på landet nästan hela semestern och jag vill bara åka tillbaka. Ingen dator, inga tidningar, inte ens en teve har jag haft tillgång till. Men mat har det funnits. Och sekatörer och spackel och målarpenslar och utomhusfärg. Hammare och spik. Jag har lagat och fixat på mitt lilla hus så det är så fint. Jag ville inte åka tillbaks till stan, men det är å andra sidan nu innan höststormarna börjar bryta upp de ångermanländska fjärdarna och mörkret lägger sig som en matta över taken. På måndag börjar det igen och det ska, kanske, bli riktigt kul.

Sommarlov!

Inget på bloggen på ett tag. Jag har sommarlov.

Att ta tag i sitt liv

Jag är nog en smula trött. Har jag kommit fram till. Så den här semestern är välbehövlig. Jag ska försöka se över mitt liv. Jag har gått ut lite löst så här semesterns dag två. Idag har jag legat på sängen i typ två timmar. Stått och tittat ut genom fönstret ungefär lika länge, tittat på fem avsnitt av CSI och faktiskt varit och tagit en latte med Cocos på stan. Nu har jag just avslutat genomläsningen av magasinet M. Det är en journal för oss äldre damer. Där finns artiklar om hur man ska må bra som femtioplussare. Hur man ska hamna i mental balans, äta rätt och träna förståndigt. Pilates och flerfärgade grönsaker. Stabilitet och inre stillhet. Göra moget trevliga saker och ägna sig åt sina vänner. Det låter finemang. Jag har just druckit tre och en halv enheter vitt vin och ätit en halv påse mandelskorpor från Italien. Innan det fryskyckling och pasta i keldatomatsås. Jag tror att det är en komplett GI-måltid. Barnen äter hos sin far. Så mycket inre stillhet har det kanske inte blivit eftersom jag för tillfället är ganska sur. Men motion har jag fått. Genom att kuta ner till gatan och slänga M-prenumerationskupongen i brevlådan innan jag ångrade mig. Yes box! 119 kronor only för tre nummer, en vacker rosa sjal och unika smycken från Pandia. Vad nu det är för något.

I tidningen finns också en bild av en enastående vacker kvinna på femtiofyra i LÅNGT HÅR! Och jag som klippte kollofrisyr igår. Det skulle ju onekligen vara roligt med långt, spännande hår så här till sommaren. Man får även tips på hur man ska sminka ögonen så att irisarna som kan framstå som lite vattniga så här i le troisième age, kan få färg igen. Och vilken foundation som passar för åldersfläckar. Det finns före- och efterbilder på medelålders kvinnor. Jag ser genomgående ut som före-bilderna. Jag tänker göra precis allt som står. Jag skämtar inte!

Inga djävla vattniga irisar här längre! Bilringar och gäddhäng baha, bort. Och frid i själen, hej hopp här kommer jag.

Fortsättning följer...

Labels: semsterns första dagar

Greklandsresenären..

...anländer till natten.

Hem och jobba. Så att hon kan åka tillbaks igen. Det är visst det som är planen.

Mamman går hemma och citerar Ferlin. Nu är jag pank och fågelfri....

Friends!

Tänk om man inte hade sina vänner! Tack för att ni finns, säger jag så där lite lagom gråtmilt . Och då räknar jag mamma, barn och syskon till vänskaran. De senaste veckorna har jag inte varit någon muntergök. Men då finns ni där. Telefonsamtal som piggar upp. Oförtröttligt har ni lyssnat på mitt gnisslande. Sett till att jag fått chokladpudding, jazzmusik, besök och allmän omvårdnad.

Puss på er.

Semestermelankoli

Det är helt otroligt. Jag är ledig. Jag ska ha semester i sex veckor! Så lång ledighet har jag aldrig haft förut och nu ska jag njuta... Men varför känns det så konstigt? Varför är jag inte sprittande uppåt och planerar en massa roligheter? I stället kommer en känsla av tomhet. Det kryper i lederna, jag känner mig småförkyld och vet inte vad jag ska hitta på. Och när jag tittar i kalendern ser de här veckorna rätt futtiga ut. Snart är det höst igen och hur ska jag orka med den då?

Som tur är känner jag igen stämningen vid det här laget. Jag drabbas varje år. En sorts intighet som jag tror att de flesta av oss nine-to-five-people känner igen när vi plötsligt har en rymd av frihet framför oss. De här semesterveckorna MÅSTE bli bra. Det ska vara roligt och skönt och umgänge och upplevelser och god mat. Och så går man in i den första semesterdagen och är inte ens särskilt glad. För det mesta ändras det här efter en stund. Men några timmar får man tillåta sig att tjura och jämra sig lite. Sen varvar man ner. Äter den goda maten, umgås med de sina och tar dagen som den kommer. Jag ska börja med att sätta på en till kopp kaffe. Ringa Annie. Det hinner jag.

Skräckiserier

Efter jag vet inte hur många veckors kämparläsning har jag avslutat Historikern. Ja alla andra har läst ut den för länge sen, jag vet, men nu är jag en sån som läser sakta och den här boken var sjutusen sidor lång i typsnitt två. Den var värd att läsa ut i alla fall men inte riktigt så läskig som jag hade önskat. Nåväl.

Och nu kommer en varning till Liza, du kanske ska sluta läsa här! Precis när jag lagt boken åt sidan, nämligen, berättas det i DN om Atlasvampyren. En riktig skräckis om en mördare som drack blod från prostituerade här i mitt kvarter på 20-talet. Nu ryser jag på riktigt. Och går med skälvande ben och hämtar Stig Linnells bok Stockholms spökhus, som jag fick i avslutningspresent av ett par förtjusande små buspojkar i samband med en skolavslutning 1995. Här kan man läsa om riktiga spöken. Svartmunkarna på Riddarholmen, Grevinnan i hörnrummet och de osaliga andarna på fattigkyrkogårdarna i pestens tid är några hårresande exempel.

Jag vaknade halv fem i morse. Semesterns första dag och jag kunde inte sova. Vad är då lämpligare än att hugga tag i Stockholms spökhus, lita till gryningsljuset och fortsätta att sträckläsa om spökerier. Det slår mig att jag under mina stockholmsår befunnit mig i spöktäta kvarter. Det år då jag fick boken av Arvid och Anton, jobbade jag på ett dagis i Hammarby som är byggt några meter från Skansbacken - Stockholms sista galgbacke. Vi som jobbade på dagiset var vana vid hasande steg och dörrar som smällde i utrymmen där ingen befann sig. Vi var uppjagade i lite olika grad beroende på läggning, men ingen ville gärna var kvar helt ensam på kvällen. Barnen på dagiset kunde också ibland reagera oförklarligt på saker som vi vuxna inte kunde förnimma. Jag kommer ihåg när två små tvååringar med glada steg sprang in i tvättrummet för att tvätta sig efter lunchen, och båda tvärnitade vid tröskeln och vägrade gå in. Ingen fattade vad det var som skrämde dem, men faktum är att de den dagen fick gå till middagsvila utan att tvätta sina kladdiga lunchfingrar.
På den tiden bodde jag och jobbade i ungefär samma kvarter och inte långt från galgbacken ligger Kolerakyrkogården. Om man sneddade genom den lunden kunde man faktiskt höra suckar och jämmer. I vår dåvarande bostad har också alla mina barn vittnat om "närvaro". Förmodligen är allt det här bara härligt skräckförtjust inbillning. Men lite horror är det att läsa om spökena i Vasastan. Fast det som huserar i vår lägenhet är inte omnämnt. Han/hon är kanske lite för diskret. Smäller bara lite försiktigt i skåpen ibland... Och det tappade glaset var nog en ren olyckshändelse.

Bilburen

Jag kör nästan aldrig bil längre, vilket är synd. Jag har tappat lite av vassheten, det märks. Inatt hade jag lånat brorsans bil. Småtjejerna skulle till Rodhos och incheckningen på Arlanda var innan morgonbussarna började gå, hur nu det kan komma sig. I alla fall ställde jag klockan på 2.30. Stuvade in två högt speedade tonåringar i baksätet och körde iväg. Natten var vår. Alldeles tomt på gatorna, förutom en taxibil som kände sig nödd att tuta på mig eftersom jag körde för sakta och läste på skyltarna. Det var ju extremt god omkörningsmån, kan jag tycka, men får man tillfälle att tuta på en kärring så klart gör man det. Efter några minuter kändes det som jag aldrig gjorde annat än körde bil. Vi brummade på längs E4an, tjejerna kollade pass och biljetter för hundrade gången, musiken spann lite så där nattdämpat. Med bredbrättade solhattar seglade flickorna in i avgångshallen och jag vände hemåt.

Det var då jag fick suget. Som man kan få när man sitter i en bil på en motorväg helt allena. Bilen styr söderut. Skyltarna med E4 S liksom drar. Man kanske skulle....bara sticka! Plånboken är ju med och numera behöver man väl ändå aldrig visa passet. Södertälje, Jönköping, Rödby/Puttgarden. Sen rinner det på. Kanske väljer man att hålla sig bakom de franska linjerna. Njuter en middag i Grenoble. Handlar lite käk och övernattar i Orange. Eller så blir det Schweiz. Tunnlarna är lite otäcka men alplandskapet väger över. Och så är man plötsligt i Aosta-dalen, där det är så hett och nästan ser ut som stäpp. Landskapet är platt. Solen bränner. Man måste köpa vatten och äta pasta och kalvkött och kanske dricka en skvätt vin så att man blir riktig dåsig och måste ta in på ett albergo över natten. Plötsligt befinner man sig i någon av de hundra betalstationerna på väg in i Genova och man skymtar havet...
Jag parkerar i mitt kvarter, sover ett par timmar och kör sedan hem bilen till Bromma där den hör hemma. Tar en kopp kaffe i brorsans kök och åker sedan hem och tvättar.

Andra midsommaraftnar

Minnena kommer huller om buller när jag ska tänka efter. Vilka midsomrar jag minns som särskilda.

• Nettan och jag går upp på Hultomsberget en afton. Vi har en korg med förnödenheter. Vi sitter hela natten och småfryser och dricker lättöl och tittar på ljuset som kommer lekande över havet. Vi pratar förmodligen om livet, eller kanske är det om killar. Vi är sexton.
• B och jag sitter på uteplatsen i Enskededalen. Året är -82. Ros är ett och ett halvt. Solen steker och vi äter midsommarlunch, inte en kotte mer än vi är hemmavid. Vi har just kommit hem från Korsika. Just då bestämmer vi att vi ska gifta oss. I augusti samma år. Ros äter ett helt fat med köttbullar.
• 2003 sitter Cocos och jag på en i stort sett folktom taverna i Turkiet. Maten som serveras är mexikansk. Vi får låna sombreros. Det finns hiskeliga kort på oss, där vi sitter i hattarna och håller på att svimma av värmen. Vi beställer glass men den är slut.
• Älsklingsfilmen bland familjefilmer är en midsommarfilm. Vi är på landet, barnen är små och knyter kransar och vi gör en minimal midsommarstång men det gör ingenting eftersom barnen är så små. Vi dansar och dansar och leker björnen sover tills vi knappt orkar stå. Alla är med. Bryggan är fortfarande så hel att man kan gå ut dit och meta.
• Jag jobbar på kollo på Barnens ö. Min pojkvän också. Jag arbetar i köket och det är mycket midsommarmat att laga. På kvällen är det riktig logdans. Ganska många ledare blir fulla. Vi är några som stannar ute hela natten med filtar runt axlarna, för att titta på soluppgången. Fast mitt i allt börjar det regna. Den sommaren regnade det jämt. Någon kommer springande och berättar att två ungar har rymt. Vi letar och letar och inte förrän nästa dag kommer ungarna tillbaka. Men det var nog en helt annan natt, när jag tänker närmare efter.
• Vi är i Frankrike med det stora kompisgänget. Många vuxna, massor av ungar. Vi sitter under platanerna på Kryddtorget och tar ett litet glas digestif. De minsta snor runt borden, köper tuggummibollar ur automaten på tabacen och charmar Monsieur bakom bardisken. Vi drar oss upp mot lägenheten för att lägga de små. Jag tittar på klockan och den är nästan tolv. Var är Lull?? Jag lutar mig ut i den svarta medelhavsnatten. Inga barnröster hörs, bara vågornas plask. Jag är förbannad och ängslig. Var är ungarna? De andra föräldrarna undrar också. Efter någon halvtimme hör vi skrapet av rullbrädor mot trottoaren. Skrattiga barnröster. Var har ni gjort?? undrar vi. Lekt. Säger de. Kanske 1991

Och så blev det...

Jo, hör och häpna. Vi gick upp till Skansen Jonas och jag. Och kom precis när stången skulle resas. Vi köpte korv och stod i kaffekön bakom Rafael Edholm. Vi tittade på korna och förundrades över att vädret var så midsommarperfekt. Vi lyssnade på fågelkvitter och glodde på Linnés rosor. Vi var mycket nöjda när vi styrde mot tunnelbanan och plockade fram sill och nubbe och jordgubbstårta hemma i Vasastan.

Glad, glad midsommar. Blev det till slut.

varför syns inte de nya inläggen????

Midsommar - igen

Så är den här igen då, en av de mest pretentiösa firardagarna i den svenska kalendern. Midsommarafton! Ljuvligt och krampaktigt. Sommaren ligger för våra fötter med förhoppningar och drömmar men vi måste likväl klämma ur oss den intill mantrat obligatoriska frasen: Och tänk nu vänder det, nu går vi mot mörkare tider igen. Ja tänk! Svårmodet smyger upp bakom stugknuten men det skira ljuset tar över och vi lockas att skratta ljust och förtröstansfullt och det nordiska tungsinnet får anstå till en annan dag.
Lull går just ut genom ytterdörren med klirrande kassar. Ut till skärgården där kamrater och flintastekar väntar. Ros ska göra likadant, Cocos ska göra likadant. Kanske. Om hon inte är hemma med mig och glor på CSI box 3. Jag ska inte till skärgården. Jag ska vara kvar i Vasastan. Oh du underbara midsommarstad! Vi som är kvar har taggat ner totalt. Äter pizza och glor på teven. Kanske tar vi en promenad på Drottninggatan. Vi går till den enda affären som är midsommaröppen. Daglivs på Kungsholmen. Och köper kanske rentav en sillburk så att vi har något salt till rackaren som ska ner i strupen lite senare. Dragspel, blommor, umgänge och dans. Det är också underbaraste underbart. Men det får bli ett annat år.
Senare tänker jag berätta om midsomrar jag minns. Då kanske jag kommer att nämna dagens också. Jonas och jag ska nämligen titta på när midsommarstången reses på Skansen. Excentriskt!

Lägesrapport från medievärlden

Den här bilden hittade jag hos Sarah, som uppenbarligen har betydligt bättre festivalkoll än de oroliga mödrarna.

Ja det ser ju rätt städat ut. I alla fall på bild.

Efter Hultsfred

Det kom ett SMS häromdagen : Vi sitter back-stage och chillar. Du behöver inte vara orolig. Så bra. I eftermiddag kommer Hultsfredsbussen inrullande till Stockholm. Det är bara att elda pannorna och hålla grytan vid liv. Schasa in festivalfiraren i duschen. Nej nej! Inte gå och krypa ner i sängen före tvagning och klädtvätt. Du får vara hur trött som helst, men vi andra ska kunna andas utan att få dåndimpen. Nej det räcker INTE med att tända rökelse!

(Bilden från Festivalbussen.com)

Vad som hände i lördags

I lördags, det var dagen när det skulle vilas efter det stora studentfirandet. Jag följde mamma till norrlandsbussen och ringde sedan till Elle. Hon bjöd ut mig på trädgårdslunch i bersån i nyinköpta huset. Ljuvligaste av ljuvliga sommarstunder i en uppvuxen villaträdgård. Rosor och pioner prick överallt. Och på trädgårdsbordet körsbärstomater, krispig sallad, goda ostar, kex, lammfilébitar i mjälla munsbitar och nybakat bröd. Och en kyld flaska rosé och bubbelvatten till. Det blev några timmar av fridsamt vänninebabbel. Så plötsligt small det till och vi såg med fasa hur ytterdörren blåste igen. Inga nycklar, inga telefoner, inga plånböcker till hands. Jag kände direkt hur kissnödig jag var. Elle som är en handlingens kvinna gick raka spåret och bröt upp garagedörren. Vi kunde andas ut, hämta våra telefoner och lätta på blåsan.

Så småningom vinglade jag iväg till tunnelbanan. En halv flaska rosé mitt på dagen i 27-gradig värme gör sitt till. Jag smådåsade på vägen hem, längtade efter min svala lägenhet. Hemma kröp jag lättsinnigt ner i sängen. Tittade på något på teven och mådde gott. Lull stökade i köket, förberedde middagen. Men så plötsligt for han ut i trappen. Hörde ett brandlarm och det måste ju undersökas. Även jag rusade ut och så stod vi där i trappuppgången i strumlästen och lyssnade till grannens hysteriskt högljudda väckarklocka. Och då, då blåste ytterdörren igen. Pang. Inga nycklar, inga telefoner. Jag kände hur kissnödig jag var. Jag kan intyga att ibland känner man sig mer idiotisk än normalt. Nåja, slutet gott allting gott. EN granne var inte ute och glodde på Maraton, utan lånade oss sin mobil och vi fick kontakt med lillasyster. Som kom hem i en fart. Och jag var lycklig igen där jag satt på muggen och lättade på blåsan.

Sommarkverulans

Nu tog visst sommaren slut och på ett sätt är det skönt. Man slipper de nästan-nakna. Jag kan verkligen bli en sipp gammal kärring när jag stöter på de nästan-nakna. Det stör mig inte för fem öre att folk är avklädda på stranden eller vid sommarstugan, där får man skvimpa på med kropparna som man behagar enligt mig. Men på stan, på restaurangen, i affären eller på rastplatsen. Näe, vet ni vad! Kläder PÅ. Gärna hyfsat långbent. För att inte tala om vad jag anser om klädkod i Saluhallen. KLÄDER PÅ!!

När jag skulle köpa lammkorvar häromdagen hade jag en tämligen bedagad gentleman vid min sida i köttdisken. Inte med helt bar överkropp, men med skjortan uppknäppt så att det räckte. Svettpärlor i lurvet på bringan. Och shorts. Och då pratar vi inte om välstrukna city-shorts, utan den urtvättade sorten som är krympta, sladdriga och nedhasade på samma gång. Badskor på fötterna. Ja ni fattar. Den alltid lika vänlige marockanske näringsidkaren som äger affären, tog plötsligt fram sina knivar. Han började vässa frenetiskt. Jag tyckte att hans blick fick en oroande lystnad över sig, när han blängde på den vällande magen som han hade framför charkdisken. Han vässade och vässade och för ett ögonblick fick jag för mig att nästan-naken-gubben skulle hamna i köttkvarnen med fru och allt om han inte passade sig. Men så lade slaktaren ifrån sig knivarna och vände sig mot mig. Log sitt vänligaste och ägnade mig och mina korvar så mycket omsorg att svettmagen tappade intresset och gick till en annan butik. Tur för alla parter tänkte jag, tog min påse och åkte hem.

Kommentar överflödig!

Jag har biljetter till Dansens hus i augusti. Ska se Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna.

I en duett skapad av Mats Ek. Det ska bli rätt kul.

Talkshow

K. G. Bergström ska få ett eget teveprogram. K.G. here I come. Jag lovar at bänka mig.

Jag har en helikopter...

....precis ovanför huset. Den bullrar och ryttlar. Länge. Jag hör inte vad agenterna säger i MI one, som så lägligt sänds på teven och ska hjälpa till att hålla söndagsångesten stången. Jag är på väg mot det sommaröppna fönstret för att hötta med näven, vad ska man göra, då jag ser helikoptern och ballongen och det ser ut som om de ska krocka. Det gör de inte. Men ballongen, den går visst ner i skorstenen.

Tvättstugerutiner

Jag måste ju tvätta fastän jag mötte RÅTTAN. Nu går det till så här: Jag väljer skor med omsorg innan jag går ner i källaren. Jag tar ett par grova med hårda sulor som smäller hårt mot golvet när man går. Jag sparkar hårt, tre gånger eller mer på dörren ner till källaren. Öppnar och kikar ner i källartrappan. Tänder lyset. Är det fritt klampar jag nerför trappan. Slår med nyckelknippan i ledstången så att det ekar i huset. På nedersta trappsteget kikar jag runt hörnet för att kolla att det är fritt. Är det det, då skyndar jag fram till tvättstugedörren. Sparkar några gånger på järndörren. Bang, bang. Öppnar och kikar in. Jag böjer mig ner och kollar under tvättmaskinerna. Det är svårt att se. Massor av rör och slangar. Kollar alla hörn. När jag bedömer det som fritt fram går jag in i rummet. Snabbslänger in tvätten i maskinerna, trycker på knappen och springer upp till lägenheten igen. Samma ritual när tvätten är klar. Klamp, klonk, spark och skrammel. Innan jag törs använda tumlaren fattar jag tag i en tvättkorg och rullar iväg den med maximal kraft mot torkskåpet. Tjong! Jag inbillar mig att om råttan trycker därunder blir den rädd och springer fram. Då kan jag retirera med full karutta uppför trappan. Mangeln och torkskåpet vågar jag inte använda, jag måste ha ryggen fri så att fienden inte kan smyga upp bakifrån.
Så här långt har min strategiska, militäriskt noggrant planerade tvättrutin fungerat. Och grannarna, stackars dom, de undrar väl vad det är för jätteråtta som härjar och lever rövare i deras tvättstuga.

Sjung om studentens lyckliga dar.....

....låtom oss fröjdas i ungdomens våååår!
Så är det över. Firandet, champagnen, studenten. Trevligt och lyckat blev det. Studentskan hade den heldag hon förtjänade. Vi medfirare skålade lite mer stillsamt och betraktade. Och kramades.

Bilderna får tala för sig. En sån här dag tror jag att de gör det.

Tack alla som var med oss och strålade ikapp med solen!

04ESMU. Musikklassens banderoll.

Skolgårdsmingel före utspring.

Släkt och underbar kompis.

Teaterstudenter!

Lite vemodigt

Den här veckan är jag ledig från jobbet. Sista ungen ut ska ta studenten i morgon. Det ska inte bli någon jättemottagning, utifrån studentskans önskan. Men någon liten tillställning får det ändå bli och lite pyssel innan blir det alltid. Några tomater ska inköpas, lite blommor, kort, klänningar och citroner till kakorna. Jag har varit en trägen kund på Daglivs de senaste dagarna. Igår när jag stod i kassan stod en liten dam efter mig. Hon registrerade stillsamt mina inköp. Tre kilo potatis, knippen av basilika, mynta och persilja. Oliver i storburk, turkisk youghurt, ett tjog ägg, ett kilo citroner. Och lite annat. Själv hade hon en kartong jordgubbar och en snipa gräddfil. Det for förbi i min hjärna att sådär kanske jag också står om några år. En liter jordgubbar. Inget mer. Storpackens tid kommer att vara förbi. Balar av toapapper, shampoflaskor som det aldrig finns nog av i skåpen, mjölk och fil, mjölk och fil. Inget av det där kommer att behövas. Ungarna flyger ur boet. Håret slänger, lätta fötter springer iväg.
Ny fas i livet. Lite sorgligt är det allt. Men också härligt.
Den ljusnande framtid är vår.
Nu har jag inte tid att skriva mer. Daglivs väntar.

Förföljd

Jag tror att min råttfobi förföljer mig. Ikväll när jag i godan ro stod och sorterade tvätt i tvättstugan pilade en bamseråtta förbi över golvet. Satt och tryckte under tvättmaskinen och stack och gömde sig under torkskåpet. Nu är all min tvätt kvar i tvättstugan. Blöt som torr. Jag vågar INTE hämta den.
HJÄLP!!!

Behagsjuka damen

Oj. Jag har gjort något för mig väldigt ovanligt. Nämligen nätdejtat. Hittade en, fick jag för mig, trivsam man att konversera med. En fransos, yes minsann. Det kom så långt att vi skickade foton till varandra. Vem vill köpa grisen i säcken? Hans bilder kom aldrig fram men det gjorde mina. Sedan hörde han aldrig av sig mer. Efteråt kom jag på att jag kanske borde ha retuscherat bilden.
What a beginner!