Semestermelankoli

Det är helt otroligt. Jag är ledig. Jag ska ha semester i sex veckor! Så lång ledighet har jag aldrig haft förut och nu ska jag njuta... Men varför känns det så konstigt? Varför är jag inte sprittande uppåt och planerar en massa roligheter? I stället kommer en känsla av tomhet. Det kryper i lederna, jag känner mig småförkyld och vet inte vad jag ska hitta på. Och när jag tittar i kalendern ser de här veckorna rätt futtiga ut. Snart är det höst igen och hur ska jag orka med den då?

Som tur är känner jag igen stämningen vid det här laget. Jag drabbas varje år. En sorts intighet som jag tror att de flesta av oss nine-to-five-people känner igen när vi plötsligt har en rymd av frihet framför oss. De här semesterveckorna MÅSTE bli bra. Det ska vara roligt och skönt och umgänge och upplevelser och god mat. Och så går man in i den första semesterdagen och är inte ens särskilt glad. För det mesta ändras det här efter en stund. Men några timmar får man tillåta sig att tjura och jämra sig lite. Sen varvar man ner. Äter den goda maten, umgås med de sina och tar dagen som den kommer. Jag ska börja med att sätta på en till kopp kaffe. Ringa Annie. Det hinner jag.

Skräckiserier

Efter jag vet inte hur många veckors kämparläsning har jag avslutat Historikern. Ja alla andra har läst ut den för länge sen, jag vet, men nu är jag en sån som läser sakta och den här boken var sjutusen sidor lång i typsnitt två. Den var värd att läsa ut i alla fall men inte riktigt så läskig som jag hade önskat. Nåväl.

Och nu kommer en varning till Liza, du kanske ska sluta läsa här! Precis när jag lagt boken åt sidan, nämligen, berättas det i DN om Atlasvampyren. En riktig skräckis om en mördare som drack blod från prostituerade här i mitt kvarter på 20-talet. Nu ryser jag på riktigt. Och går med skälvande ben och hämtar Stig Linnells bok Stockholms spökhus, som jag fick i avslutningspresent av ett par förtjusande små buspojkar i samband med en skolavslutning 1995. Här kan man läsa om riktiga spöken. Svartmunkarna på Riddarholmen, Grevinnan i hörnrummet och de osaliga andarna på fattigkyrkogårdarna i pestens tid är några hårresande exempel.

Jag vaknade halv fem i morse. Semesterns första dag och jag kunde inte sova. Vad är då lämpligare än att hugga tag i Stockholms spökhus, lita till gryningsljuset och fortsätta att sträckläsa om spökerier. Det slår mig att jag under mina stockholmsår befunnit mig i spöktäta kvarter. Det år då jag fick boken av Arvid och Anton, jobbade jag på ett dagis i Hammarby som är byggt några meter från Skansbacken - Stockholms sista galgbacke. Vi som jobbade på dagiset var vana vid hasande steg och dörrar som smällde i utrymmen där ingen befann sig. Vi var uppjagade i lite olika grad beroende på läggning, men ingen ville gärna var kvar helt ensam på kvällen. Barnen på dagiset kunde också ibland reagera oförklarligt på saker som vi vuxna inte kunde förnimma. Jag kommer ihåg när två små tvååringar med glada steg sprang in i tvättrummet för att tvätta sig efter lunchen, och båda tvärnitade vid tröskeln och vägrade gå in. Ingen fattade vad det var som skrämde dem, men faktum är att de den dagen fick gå till middagsvila utan att tvätta sina kladdiga lunchfingrar.
På den tiden bodde jag och jobbade i ungefär samma kvarter och inte långt från galgbacken ligger Kolerakyrkogården. Om man sneddade genom den lunden kunde man faktiskt höra suckar och jämmer. I vår dåvarande bostad har också alla mina barn vittnat om "närvaro". Förmodligen är allt det här bara härligt skräckförtjust inbillning. Men lite horror är det att läsa om spökena i Vasastan. Fast det som huserar i vår lägenhet är inte omnämnt. Han/hon är kanske lite för diskret. Smäller bara lite försiktigt i skåpen ibland... Och det tappade glaset var nog en ren olyckshändelse.

Bilburen

Jag kör nästan aldrig bil längre, vilket är synd. Jag har tappat lite av vassheten, det märks. Inatt hade jag lånat brorsans bil. Småtjejerna skulle till Rodhos och incheckningen på Arlanda var innan morgonbussarna började gå, hur nu det kan komma sig. I alla fall ställde jag klockan på 2.30. Stuvade in två högt speedade tonåringar i baksätet och körde iväg. Natten var vår. Alldeles tomt på gatorna, förutom en taxibil som kände sig nödd att tuta på mig eftersom jag körde för sakta och läste på skyltarna. Det var ju extremt god omkörningsmån, kan jag tycka, men får man tillfälle att tuta på en kärring så klart gör man det. Efter några minuter kändes det som jag aldrig gjorde annat än körde bil. Vi brummade på längs E4an, tjejerna kollade pass och biljetter för hundrade gången, musiken spann lite så där nattdämpat. Med bredbrättade solhattar seglade flickorna in i avgångshallen och jag vände hemåt.

Det var då jag fick suget. Som man kan få när man sitter i en bil på en motorväg helt allena. Bilen styr söderut. Skyltarna med E4 S liksom drar. Man kanske skulle....bara sticka! Plånboken är ju med och numera behöver man väl ändå aldrig visa passet. Södertälje, Jönköping, Rödby/Puttgarden. Sen rinner det på. Kanske väljer man att hålla sig bakom de franska linjerna. Njuter en middag i Grenoble. Handlar lite käk och övernattar i Orange. Eller så blir det Schweiz. Tunnlarna är lite otäcka men alplandskapet väger över. Och så är man plötsligt i Aosta-dalen, där det är så hett och nästan ser ut som stäpp. Landskapet är platt. Solen bränner. Man måste köpa vatten och äta pasta och kalvkött och kanske dricka en skvätt vin så att man blir riktig dåsig och måste ta in på ett albergo över natten. Plötsligt befinner man sig i någon av de hundra betalstationerna på väg in i Genova och man skymtar havet...
Jag parkerar i mitt kvarter, sover ett par timmar och kör sedan hem bilen till Bromma där den hör hemma. Tar en kopp kaffe i brorsans kök och åker sedan hem och tvättar.

Andra midsommaraftnar

Minnena kommer huller om buller när jag ska tänka efter. Vilka midsomrar jag minns som särskilda.

• Nettan och jag går upp på Hultomsberget en afton. Vi har en korg med förnödenheter. Vi sitter hela natten och småfryser och dricker lättöl och tittar på ljuset som kommer lekande över havet. Vi pratar förmodligen om livet, eller kanske är det om killar. Vi är sexton.
• B och jag sitter på uteplatsen i Enskededalen. Året är -82. Ros är ett och ett halvt. Solen steker och vi äter midsommarlunch, inte en kotte mer än vi är hemmavid. Vi har just kommit hem från Korsika. Just då bestämmer vi att vi ska gifta oss. I augusti samma år. Ros äter ett helt fat med köttbullar.
• 2003 sitter Cocos och jag på en i stort sett folktom taverna i Turkiet. Maten som serveras är mexikansk. Vi får låna sombreros. Det finns hiskeliga kort på oss, där vi sitter i hattarna och håller på att svimma av värmen. Vi beställer glass men den är slut.
• Älsklingsfilmen bland familjefilmer är en midsommarfilm. Vi är på landet, barnen är små och knyter kransar och vi gör en minimal midsommarstång men det gör ingenting eftersom barnen är så små. Vi dansar och dansar och leker björnen sover tills vi knappt orkar stå. Alla är med. Bryggan är fortfarande så hel att man kan gå ut dit och meta.
• Jag jobbar på kollo på Barnens ö. Min pojkvän också. Jag arbetar i köket och det är mycket midsommarmat att laga. På kvällen är det riktig logdans. Ganska många ledare blir fulla. Vi är några som stannar ute hela natten med filtar runt axlarna, för att titta på soluppgången. Fast mitt i allt börjar det regna. Den sommaren regnade det jämt. Någon kommer springande och berättar att två ungar har rymt. Vi letar och letar och inte förrän nästa dag kommer ungarna tillbaka. Men det var nog en helt annan natt, när jag tänker närmare efter.
• Vi är i Frankrike med det stora kompisgänget. Många vuxna, massor av ungar. Vi sitter under platanerna på Kryddtorget och tar ett litet glas digestif. De minsta snor runt borden, köper tuggummibollar ur automaten på tabacen och charmar Monsieur bakom bardisken. Vi drar oss upp mot lägenheten för att lägga de små. Jag tittar på klockan och den är nästan tolv. Var är Lull?? Jag lutar mig ut i den svarta medelhavsnatten. Inga barnröster hörs, bara vågornas plask. Jag är förbannad och ängslig. Var är ungarna? De andra föräldrarna undrar också. Efter någon halvtimme hör vi skrapet av rullbrädor mot trottoaren. Skrattiga barnröster. Var har ni gjort?? undrar vi. Lekt. Säger de. Kanske 1991

Och så blev det...

Jo, hör och häpna. Vi gick upp till Skansen Jonas och jag. Och kom precis när stången skulle resas. Vi köpte korv och stod i kaffekön bakom Rafael Edholm. Vi tittade på korna och förundrades över att vädret var så midsommarperfekt. Vi lyssnade på fågelkvitter och glodde på Linnés rosor. Vi var mycket nöjda när vi styrde mot tunnelbanan och plockade fram sill och nubbe och jordgubbstårta hemma i Vasastan.

Glad, glad midsommar. Blev det till slut.

varför syns inte de nya inläggen????

Midsommar - igen

Så är den här igen då, en av de mest pretentiösa firardagarna i den svenska kalendern. Midsommarafton! Ljuvligt och krampaktigt. Sommaren ligger för våra fötter med förhoppningar och drömmar men vi måste likväl klämma ur oss den intill mantrat obligatoriska frasen: Och tänk nu vänder det, nu går vi mot mörkare tider igen. Ja tänk! Svårmodet smyger upp bakom stugknuten men det skira ljuset tar över och vi lockas att skratta ljust och förtröstansfullt och det nordiska tungsinnet får anstå till en annan dag.
Lull går just ut genom ytterdörren med klirrande kassar. Ut till skärgården där kamrater och flintastekar väntar. Ros ska göra likadant, Cocos ska göra likadant. Kanske. Om hon inte är hemma med mig och glor på CSI box 3. Jag ska inte till skärgården. Jag ska vara kvar i Vasastan. Oh du underbara midsommarstad! Vi som är kvar har taggat ner totalt. Äter pizza och glor på teven. Kanske tar vi en promenad på Drottninggatan. Vi går till den enda affären som är midsommaröppen. Daglivs på Kungsholmen. Och köper kanske rentav en sillburk så att vi har något salt till rackaren som ska ner i strupen lite senare. Dragspel, blommor, umgänge och dans. Det är också underbaraste underbart. Men det får bli ett annat år.
Senare tänker jag berätta om midsomrar jag minns. Då kanske jag kommer att nämna dagens också. Jonas och jag ska nämligen titta på när midsommarstången reses på Skansen. Excentriskt!

Lägesrapport från medievärlden

Den här bilden hittade jag hos Sarah, som uppenbarligen har betydligt bättre festivalkoll än de oroliga mödrarna.

Ja det ser ju rätt städat ut. I alla fall på bild.

Efter Hultsfred

Det kom ett SMS häromdagen : Vi sitter back-stage och chillar. Du behöver inte vara orolig. Så bra. I eftermiddag kommer Hultsfredsbussen inrullande till Stockholm. Det är bara att elda pannorna och hålla grytan vid liv. Schasa in festivalfiraren i duschen. Nej nej! Inte gå och krypa ner i sängen före tvagning och klädtvätt. Du får vara hur trött som helst, men vi andra ska kunna andas utan att få dåndimpen. Nej det räcker INTE med att tända rökelse!

(Bilden från Festivalbussen.com)

Vad som hände i lördags

I lördags, det var dagen när det skulle vilas efter det stora studentfirandet. Jag följde mamma till norrlandsbussen och ringde sedan till Elle. Hon bjöd ut mig på trädgårdslunch i bersån i nyinköpta huset. Ljuvligaste av ljuvliga sommarstunder i en uppvuxen villaträdgård. Rosor och pioner prick överallt. Och på trädgårdsbordet körsbärstomater, krispig sallad, goda ostar, kex, lammfilébitar i mjälla munsbitar och nybakat bröd. Och en kyld flaska rosé och bubbelvatten till. Det blev några timmar av fridsamt vänninebabbel. Så plötsligt small det till och vi såg med fasa hur ytterdörren blåste igen. Inga nycklar, inga telefoner, inga plånböcker till hands. Jag kände direkt hur kissnödig jag var. Elle som är en handlingens kvinna gick raka spåret och bröt upp garagedörren. Vi kunde andas ut, hämta våra telefoner och lätta på blåsan.

Så småningom vinglade jag iväg till tunnelbanan. En halv flaska rosé mitt på dagen i 27-gradig värme gör sitt till. Jag smådåsade på vägen hem, längtade efter min svala lägenhet. Hemma kröp jag lättsinnigt ner i sängen. Tittade på något på teven och mådde gott. Lull stökade i köket, förberedde middagen. Men så plötsligt for han ut i trappen. Hörde ett brandlarm och det måste ju undersökas. Även jag rusade ut och så stod vi där i trappuppgången i strumlästen och lyssnade till grannens hysteriskt högljudda väckarklocka. Och då, då blåste ytterdörren igen. Pang. Inga nycklar, inga telefoner. Jag kände hur kissnödig jag var. Jag kan intyga att ibland känner man sig mer idiotisk än normalt. Nåja, slutet gott allting gott. EN granne var inte ute och glodde på Maraton, utan lånade oss sin mobil och vi fick kontakt med lillasyster. Som kom hem i en fart. Och jag var lycklig igen där jag satt på muggen och lättade på blåsan.

Sommarkverulans

Nu tog visst sommaren slut och på ett sätt är det skönt. Man slipper de nästan-nakna. Jag kan verkligen bli en sipp gammal kärring när jag stöter på de nästan-nakna. Det stör mig inte för fem öre att folk är avklädda på stranden eller vid sommarstugan, där får man skvimpa på med kropparna som man behagar enligt mig. Men på stan, på restaurangen, i affären eller på rastplatsen. Näe, vet ni vad! Kläder PÅ. Gärna hyfsat långbent. För att inte tala om vad jag anser om klädkod i Saluhallen. KLÄDER PÅ!!

När jag skulle köpa lammkorvar häromdagen hade jag en tämligen bedagad gentleman vid min sida i köttdisken. Inte med helt bar överkropp, men med skjortan uppknäppt så att det räckte. Svettpärlor i lurvet på bringan. Och shorts. Och då pratar vi inte om välstrukna city-shorts, utan den urtvättade sorten som är krympta, sladdriga och nedhasade på samma gång. Badskor på fötterna. Ja ni fattar. Den alltid lika vänlige marockanske näringsidkaren som äger affären, tog plötsligt fram sina knivar. Han började vässa frenetiskt. Jag tyckte att hans blick fick en oroande lystnad över sig, när han blängde på den vällande magen som han hade framför charkdisken. Han vässade och vässade och för ett ögonblick fick jag för mig att nästan-naken-gubben skulle hamna i köttkvarnen med fru och allt om han inte passade sig. Men så lade slaktaren ifrån sig knivarna och vände sig mot mig. Log sitt vänligaste och ägnade mig och mina korvar så mycket omsorg att svettmagen tappade intresset och gick till en annan butik. Tur för alla parter tänkte jag, tog min påse och åkte hem.

Kommentar överflödig!

Jag har biljetter till Dansens hus i augusti. Ska se Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna.

I en duett skapad av Mats Ek. Det ska bli rätt kul.

Talkshow

K. G. Bergström ska få ett eget teveprogram. K.G. here I come. Jag lovar at bänka mig.

Jag har en helikopter...

....precis ovanför huset. Den bullrar och ryttlar. Länge. Jag hör inte vad agenterna säger i MI one, som så lägligt sänds på teven och ska hjälpa till att hålla söndagsångesten stången. Jag är på väg mot det sommaröppna fönstret för att hötta med näven, vad ska man göra, då jag ser helikoptern och ballongen och det ser ut som om de ska krocka. Det gör de inte. Men ballongen, den går visst ner i skorstenen.

Tvättstugerutiner

Jag måste ju tvätta fastän jag mötte RÅTTAN. Nu går det till så här: Jag väljer skor med omsorg innan jag går ner i källaren. Jag tar ett par grova med hårda sulor som smäller hårt mot golvet när man går. Jag sparkar hårt, tre gånger eller mer på dörren ner till källaren. Öppnar och kikar ner i källartrappan. Tänder lyset. Är det fritt klampar jag nerför trappan. Slår med nyckelknippan i ledstången så att det ekar i huset. På nedersta trappsteget kikar jag runt hörnet för att kolla att det är fritt. Är det det, då skyndar jag fram till tvättstugedörren. Sparkar några gånger på järndörren. Bang, bang. Öppnar och kikar in. Jag böjer mig ner och kollar under tvättmaskinerna. Det är svårt att se. Massor av rör och slangar. Kollar alla hörn. När jag bedömer det som fritt fram går jag in i rummet. Snabbslänger in tvätten i maskinerna, trycker på knappen och springer upp till lägenheten igen. Samma ritual när tvätten är klar. Klamp, klonk, spark och skrammel. Innan jag törs använda tumlaren fattar jag tag i en tvättkorg och rullar iväg den med maximal kraft mot torkskåpet. Tjong! Jag inbillar mig att om råttan trycker därunder blir den rädd och springer fram. Då kan jag retirera med full karutta uppför trappan. Mangeln och torkskåpet vågar jag inte använda, jag måste ha ryggen fri så att fienden inte kan smyga upp bakifrån.
Så här långt har min strategiska, militäriskt noggrant planerade tvättrutin fungerat. Och grannarna, stackars dom, de undrar väl vad det är för jätteråtta som härjar och lever rövare i deras tvättstuga.

Sjung om studentens lyckliga dar.....

....låtom oss fröjdas i ungdomens våååår!
Så är det över. Firandet, champagnen, studenten. Trevligt och lyckat blev det. Studentskan hade den heldag hon förtjänade. Vi medfirare skålade lite mer stillsamt och betraktade. Och kramades.

Bilderna får tala för sig. En sån här dag tror jag att de gör det.

Tack alla som var med oss och strålade ikapp med solen!

04ESMU. Musikklassens banderoll.

Skolgårdsmingel före utspring.

Släkt och underbar kompis.

Teaterstudenter!

Lite vemodigt

Den här veckan är jag ledig från jobbet. Sista ungen ut ska ta studenten i morgon. Det ska inte bli någon jättemottagning, utifrån studentskans önskan. Men någon liten tillställning får det ändå bli och lite pyssel innan blir det alltid. Några tomater ska inköpas, lite blommor, kort, klänningar och citroner till kakorna. Jag har varit en trägen kund på Daglivs de senaste dagarna. Igår när jag stod i kassan stod en liten dam efter mig. Hon registrerade stillsamt mina inköp. Tre kilo potatis, knippen av basilika, mynta och persilja. Oliver i storburk, turkisk youghurt, ett tjog ägg, ett kilo citroner. Och lite annat. Själv hade hon en kartong jordgubbar och en snipa gräddfil. Det for förbi i min hjärna att sådär kanske jag också står om några år. En liter jordgubbar. Inget mer. Storpackens tid kommer att vara förbi. Balar av toapapper, shampoflaskor som det aldrig finns nog av i skåpen, mjölk och fil, mjölk och fil. Inget av det där kommer att behövas. Ungarna flyger ur boet. Håret slänger, lätta fötter springer iväg.
Ny fas i livet. Lite sorgligt är det allt. Men också härligt.
Den ljusnande framtid är vår.
Nu har jag inte tid att skriva mer. Daglivs väntar.

Förföljd

Jag tror att min råttfobi förföljer mig. Ikväll när jag i godan ro stod och sorterade tvätt i tvättstugan pilade en bamseråtta förbi över golvet. Satt och tryckte under tvättmaskinen och stack och gömde sig under torkskåpet. Nu är all min tvätt kvar i tvättstugan. Blöt som torr. Jag vågar INTE hämta den.
HJÄLP!!!

Behagsjuka damen

Oj. Jag har gjort något för mig väldigt ovanligt. Nämligen nätdejtat. Hittade en, fick jag för mig, trivsam man att konversera med. En fransos, yes minsann. Det kom så långt att vi skickade foton till varandra. Vem vill köpa grisen i säcken? Hans bilder kom aldrig fram men det gjorde mina. Sedan hörde han aldrig av sig mer. Efteråt kom jag på att jag kanske borde ha retuscherat bilden.
What a beginner!

Gamla mammor

Jag läser tidningarna väldigt oregelbundet. Eller regelbundet men på mitt eget vis. På lördagarna läser jag alla som jag inte hunnit med i arbetsveckan. Det är rätt många delar det. Därför är jag i allmänhet rätt efter. Nu har jag läst alla artiklar i DNs serie om gamla förstagångsföräldrar. Eftersom jag är en velpotta när det gäller att ha bestämda åsikter i olika frågor så säger jag som jag brukar: men folk får väl göra som de vill. Vill man skaffa barn tidigt och det känns bra så gör det. Vill man vänta till fyrtitre så gör det. Rätt många vill inte ha barn. Okej, alla måste få göra som de vill. Det jag blir aningen brydd över är anledningarna till att man väntar länge med att skaffa barn (om man nu överhuvudtaget vill ha några vill säga.) Jag fattar om man vill utbilda sig och se till att man har tak över huvudet. Och kanske inte vara femton. Men det här ospecade pratet om att man ska GÖRA SAKER FÖRST. Man ska resa, mogna, ha skoj, göra karriär och..ja typ allt annat också. Först. Jaha, det låter väl bra. Men vad ska man göra sen då? När barnen har kommit? Om inte arbeta, ha semester (troligen resa omkring en del), ha skoj får man hoppas, äta, umgås... När det låter som det är själva livet som ligger i vägen för att skaffa barn, då måste jag försynt undra: om inte barnen ingår i livet, vart hör de då hemma. Jag kan i efterhand tänka på det lämpliga i att göra som vi gjorde, mitt ex och jag, när vi (en god stund innan vi fyllt trettio) tryckte in barnen i volvon eller tågkupén och brakade ner till kontinenten utan vare sig livsvisdom eller ordentligt kapital på fickan. Kanske kan det ses som oansvarigt och brist på mognad. Ibland sov vi i bilen flera nätter i sträck, ibland fick barnen ingen mat förrän mitt i natten och då kunde det vara inplastad automatkorv från någon nattöppen mack på en motorled.

Men nu. Nu kan vi skratta halvt ihjäl oss åt de där minnena. Kommer ni ihåg när vi gick bort oss i Milano? ..eller gubben som bjöd på sitt hemgjorda mandelvin? ...eller gristransporten som välte? ...eller madamen med de korta kjolarna och den goda kaninragun? ..eller när mormor fick rycka ut när skäggiga damen skrämde Cocos från vettet.

Och det är ju inte bara resorna... Att ha en varm liten unge i famnen är väl lika underbart oavsett om man är tjugo, fyrtio eller hundra. Att få höra: Jag tycker om dina varma öron, det är väl ingen mogenhetssgräns på sånt. Bra och dåliga föräldrar finns i alla åldrar, och för- och nackdelarna har vi hört till förbannelse. Det finns alltid ett å ena sidan och ett å andra sidan. Men om man tror att man kan vänta in någon optimal fas i livet, där inget annat än föräldraskapet har sitt utrymme, då kan det nog bli svårt....

Sprutor och celluliter

Jag tänkte försöka få bort lite celluliter på rumpan så här i försommarsolens vassa sken. Det hade jag tänkt göra genom att inte äta så mycket kakor och dricka mindre rödvin. Men idag sprack det. Maria och jag skulle ta TBE-spruta på arbetsrelaterad vårdinrättning och var skitnervösa. Vi gick och fnittrade och intalade oss att det verkligen inte var någon fara, nuförtiden är sprutorna nada, annat var det förr när de var vässade i spetsen för att kunna köras in i köttet. Liza hade just sagt att det var ingenting att tala om, klart på ett ögonblick och känns knappt och vi sa att nej svimmar, det gör vi nog inte, men lite handsvett är väl helt normalt. Så fnittrade vi vidare och gjorde vårt bästa för att trigga varandras nerver maximalt.

I dörren stoppades vi av en sköterska med fantastisk frisyr. Fiasko totalt, antiklimax som Maria säger, för vaccinet var slut, men det hörde väl inte vi eftersom vi var så speedade så vi stod bara kvar och tittade på hennes flammande hår och tänkte liksom inte på att gå därifrån. Efter höjt röstläge och hänvisning till tidsbeställning och alternativa vårdinrättningar fattade vi att vi inte var välkomna just idag så vi lomade iväg.

Och nu kommer jag till cellulitbekämpningen. Eftersom det var så synd om oss måste vi ta fikapaus i köpcentret. Eftersom vi kände oss försvagade på ett sätt som man bara kan göra när man bevistat en vårdcentral, valde vi ur cafésortimentets stabilare utbud. Nöttoppar, gräddglass och stora latte. Sen kunde vi sätta oss på tunnelbanan igen utan yrsel. Jag jobbade duktigt ett par timmar, åkte hem och tog ett glas rött till pastan. Upplägget för bantning just idag hade ju ändå havererat.

Att snava på målsnöret

Ibland hjälper det inte att man nästan jobbar ihjäl sig. Studenskan har svårt för matte. Hon har gått på extralektioner i Matte B och bestämt sig för att inte ge upp. Hon har fått väldigt bra hjälp av sina lärare. Kämpat på i delkurs efter delkurs. Fått göra om och klarat sig till slut, fått göra om och klarat sig till slut. Sista delmomentet var i torsdags. Fyra rätt av sex. Idag skulle hon göra om de två sista frågorna. Och kuggade. Och får IG i hela kursen. Hela Matte B. Kan inte tillgodogöra sig de block som hon kämpat så för. Betygen ska sättas, no further discussion. The point of no return definitely passed.
Djävligt surt.

Blank i hjärnan

Jag klickar på Redigera inlägg. Jag stirrar på några opublicerade kryptiska rader utan rubrik. Jag stänger. Klickar på Visa blogg. Där har det inte hänt så mycket sen sist. Jag kollar statistiken. Rätt dött där med. Inga kommentarer. Mitt liv är helt innehållslöst. Det finns ingenting att skriva om det. Någon nyhetskommentator har jag aldrig varit. Att plötsligt börja skriva om SAS nu, känns lite overkill. Kollar runt lite på bloggarna, men den fantasi som sprudlar där gör mig bara deprimerad. Jag tror jag går och lägger mig. Tomorrow is another day.

La vie en rose

I morse vaknade jag till en syn av vackra blommor.

Hibiskusen i fönstret.

De för mig namnlösa rosa träden utanför mitt köksfönster.

My darling Ankie...

..ringde i går kväll och bjöd mig på Dramaten.

Helt fantastiskt att ha dig som vän my love. Och en helt bedårande föreställning som jag helt plötsligt bara befann mig på, tack vare dig.

När Indras dotter kommer ner på jorden för att undersöka hur människorna har det, då kan man antingen tycka att teater är obegriplig eller så kan man få tillfälle att svepas med av drömmarna, upplevelserna och livsgåtorna. Gårdagens föreställning var verkligen ett drömspel. Mats Ek; love you. Rebecka Hemse: kalasbra. Johan Holmberg: wow. Jonas Malmsjö: ja ni vet... Och så alla de andra också jätteduktiga.

Gå och se den!

2.0

Några dagars konferensande om webb 2.0 har gjort att jag varit bloggborta ett tag.
När jag läser igenom anteckningar efter konferenser och kurser, brukar de ofta vara ganska kryptiska. I skrivandets stund kan formuleringarna verka glasklara, till och med briljanta. Efteråt helt obegripliga. Eller poetiskt vackra.
Som till exempel dagens notering: vikt åt orden, rymden högre än stjärnhimlen
Snyggt va? Ämnet var automatisk indexering.

Ännu ett majbarn!

Grattis till min goa, snälla och roliga lillebror som fyller år idag.

Hipp hipp hurra!!!

Loppis i bättre kretsar

När man är hemma dagtid kan man upptäcka delar av världen som man annars missar. Jag tänker på de egendomliga teveprogrammen som går på eftermiddagarna. Igår när jag bäddade ner mig och knäppte på var det ett program om vanlisar som skulle tävla om att få bli en Hilton. En skock yngre amerikaner av blandade yrkes- och samhällskategorier skulle anordna någon sorts välgörenhetsbazar av familjen Hiltons gamla kläder och prylar i familjens trädgård. Syrrorna och Matriarken (dvs morsan Hilton) höll i trådarna. Det gick väl så där. De inblandade började ganska omgående att slåss. Några började grina av hänryckning när Paris och Nicky klev ur sin limo, och sedan fick de inte så mycket gjort. Tjejerna provade mest systrarnas avlagda blåsor. Fastän en var för tjock så hon fick ha sin vanliga luvtröja och hood-pjuck och ville inte följa med när de andra skulle åka iväg i limon och marknadsföra basaren. Jag tyckte mig ana att mamma Hilton såg lite småpressad ut när deltagarna blev i ystraste laget på ett hästpoloevenemang och inte riktigt förde sig som det kanske var menat. (De sparkade omkring hästbajs på planen och höll på att garva ihjäl sig.) Inför försäljningen skulle en auktionsutropare från Christies drilla ungdomarna så att föremålen såldes på korrekt sätt. Han fick oavbrutet påminna dem om det mindre lämpliga i att säga fuck och fucking hela tiden.

Det fantastiska och förfärligt sorgliga var att alla på fullaste allvar trodde att de hade passerat nålsögat till ett liv bland (den amerikanska) noblessen. I belong here! Jaha du lilla vän, vi får väl se. Och frågan kvarstår väl vem som vinner respektive förlorar: den som om ett par veckor får åka tillbaka till snabbköpet/hamburgerbaren/städfirman eller den som blir en Hilton. Vem sa att såpan är på väg ut? (Eller det kanske bara jag som är ovan. Normalt jobbar jag dagtid.)

Bloggen som lever sitt eget liv

Plötsligt syns inte kommentarsfunktionen i mina inlägg. Och jag har inte ändrat någon inställning. Tror jag. Konstigt.

Jag har svalt...

..en taggtråd. Och det är inte skönt ska jag be att få tala om. Men nu ska jag inte gå till doktorn och sitta där och skämmas på akuten igen. Och få veta att jag pjoskar mig för det ÄR ju ingenting. Jag ska låta taggtråden läka ut av sig själv. Kanske att jag hostar upp den i någon aptitlig form och bums blir frisk igen. Det känns just nu som ett tänkbart rehabiliteringsalternativ. Förbannat segt var det att vara så här långkrasslig. Och jag som inte är särskilt van att ligga hemma i sängen, jag åbäkar mig något förfärligt.

Under tiden som jag sitter och tycker synd om mig själv och låter alvedonena verka, läser jag kontaktannonserna. Det är väldigt intressant och bildande. Man får liksom veta hur man bör vara som KVINNA.




Nämligen:

Yngre, thailändska (alternativt yngre thailändska), snäll, seriös, mörk, intresserad av jakt och fiske, rar, mogen, kramgo, rökfri, smal, passionerad, ärlig, frigjord, sensuell, äventyrslysten och intelligent.

Jag är ju rökfri och åtminstone partiellt intelligent, men annars är det nog rätt kört. Särskilt rar är jag inte och inte ung eller äventyrslysten heller.

Om jag hade varit lite högre scorad enligt ovan hade jag å andra sidan kunnat välja på drösvis av skötsamma, ungdomliga, barnkära, jordnära, humoristiska medelålders män som promenerar, åker långfärdsskridskor, promenerar, gymmar, promenerar, går på konserter och teater, promenerar, går på bio, lagar mat och njuter av goda viner.

Nu måste jag ändå undra: var finns de här männen? I teater- och biosalongerna, där sitter det faktiskt mest tanter à la jag själv. På promenaderna ser man mest par och unga familjer. Skridskoisarna har jag inte undersökt. Kanske ångar de fram där. Drömprinsarna. Men dit tar inte jag mig i första svängen.

Alltså, conclusion.
Finnes:
Bitchig, småfeg, lönnfet femtiettåring. Missunnsam i smyg. Kan fatta humör men inte alltid fatta humor. Trött på kvällarna och på morgnarna. Tycker inte om att laga mat men äter gärna. Inte så uppriktig som det kan verka.

Sökes: Yngre, bättre bemedlad man. Spänstig och med humor. Välutbildad, helst doktor el. likn.
(Som kan skriva ut mer antibiotika.)
Svar till En som fortfarande hoppas

Plats på scen

Kommer du ihåg alla Annette Hs nasala skrik:

"Attitiyd, attityd. Du har för lite attityd!"

Det var faktiskt inte sant när du var tolv. Att du saknade attityd på scen.

Och knappast nu heller.

Bloggtystnad

Jag har inte glömt bort bloggen. Bara haft så mycket att stå i. Varför är det så här varenda vår? Man tror att man ska hinna njuta lite och gå och yra under de knoppande träden. Men inte då. Man bara jobbar och jobbar och jobbar. Snart kommer det i alla fall lite bilder från Cocos alla konserter.

Underbara ungar!

Jag har de bästa barnen.
Sen sist har Lull klappat om mig när jag blev sjuk igen, och måste kolla halsen. Igen. Tröst, tröst. Lugn lilla mamma, jag hänger med till akuten. Och så sitter han där min hjälte, timme ut och timme in, medan den ena blodiga slagskämpen efter den andra raglar in på akutintaget. Och bara är snäll.

Ros har också snällpratat och fikat. Och så har hon gett goda råd om hur jag ska pensionsspara. Det behövs. Jag har varit inne på minpension.se och det är ingenting jag rekommenderar som söndagsnöje för medelinkomsttagare med hemmaår för barnapyssel. Om man inte känner för att trigga upp sig för lite slagsmål vill säga. Garanterad adrenalinkick kan göra att man går och ger någon en snyting.

Och så Cocos då. Som sjunger och sjunger. Berikar oss med avslutningskonserter på löpande band och utstrålar studentens evigt ljuvliga utsaga om att hålla den ljusnande framtiden i sin hand.

Puss till er!

Min egen lilla brud

Jag var en sväng på stan med Ros idag. Vi fikade och babblade och hade så där genomgott. Sedan tittade vi på ring. Gudomligt vacker förstås. Och sedan skulle Ros hämta klänningen. Bröllpsklänningen!
Min bebis ska gifta sig. Hur gick det till? Vi gick till klänningsaffären och den ljuvligaste tänkbara i rosa siden och tyll plockades fram. När hon provade och stod där framför spegeln fick jag hålla hårt i handväskan för att inte börja lipa. HUR ska det då inte bli bli på bröllopet, om morsan bölar redan i klänningsbutiken ett halvår innan.

Ornitologen

Jag sitter och har det så mysigt i min lya och skriver och tänker. Fönstret är öppet och det är så där efter vårregnet-svalt och faktiskt att det luktar gott även om det är mitt i stan. Fåglarna kvittrar. Koltrasten. Bofinken. Men så brölar det till och de andra fåglarna tystnar. Tjoho, tjoho ekar det mellan husen. Jag är verkligen ingen fågelkännare men vad är det där för fågel? Och hur desperat kan man låta? Tjoho, tjoho. Här sitter jag på grenen och väntar. Det låter som en jättefågel. En häger kanske, hur kvittrar de? Ja, ja jag vet nog vad våren kan ställa till med, men lite anständighet i raggningsmanéren om jag får be. Det är städade kvarter det här.
Vad farao är det för fågel?

Historiska ting

Härom dagen läste/hörde jag någonstans att Historiska muséet uppmanar folk att lämna in föremål som kan tänkas vara värdefulla för framtida arkeologiska utgrävningar. Föremål att grävas ned på museigården. Så att människorna om några tusen år kan fundera över vad vi var för ena. Sjäv skulle jag bra gärna vilja vara med när framtidens stockholmare hittar

engångskoder från Nordea
stringtrosor
toalettbortar
äggskivare

tehuvor
papiljotter
CD-skivor
modehusväskor

Vilka intressanta huvudbonader. Kanske de säger. Och det här måste vara sällskapsspel, så många slumpmässiga tecken, de var nog riktigt smarta de där 2000-talarna.
Men papiljotterna. Dem kommer de nog inte att förstå sig på.
Vem gör det.

Lika som bär

Från sjuksängen har jag tittat på ett ansenligt antal Hollywood-filmer av varierande kvalitet.
Det slår mig hur lika varandra många skådespelerskor är. Utmärkta i sitt gebit, inte tu tal om annat. Ingen skugga över professionen, men väldigt lika till utseendet.
En hör förstås inte dit, enligt god Magnus,-Brasse- och Eva-sed.




Själv gjorde jag testet som jag hittade hos Johnnys underbara blogg. Där kan man se vilken kändis man själv är mest look alike.

Jag var till 83% lik Philip Seymor Hoffman.



Tja, kanske det. Inte Ashley Judd som jag gick och smyghoppades på men å andra sidan inte the Jaws heller, vilket hade kunnat vara rimligt, med de tänderna.

Lägesrapport den sjunde maj

Penicillin. (Tack gode gud för den medicinska vetenskapens frammarscher!)
Resterna av den halvätna pizzan från i fredags.
Alvedon.
Fishermans friends.
Inte så god lukt i lägenheten längre.
Koppar och glas överallt med fasttorkat skrovel av te, mjölk och medicinrester.
Längt efter Cocos som för tredje dagen i rad får komma hem och diska, handla och byta hyrfilmer på videoaffärn.
Längt efter jobbet. (jajamensan!)
Som jag snart kommer tillbaka till tack vare penicillinet.

Förbjudet beteende

Nu gör jag det som jag förbjudit mina barn att göra. Äter med kladdiga fingrar vid datorn. En förmildrande omständighet är att jag är SJUK. Halsont av den graden att det är riktigt synd om mig.
Halväten, rätt oaptitlig pizza på soffbordet. Som jag skär små tårtbitar av och gluffar vid datorn. Vin som är för tröstens skull och grönt te för hälsans skull. Som står och kallnar.



Jag har lusläst alla bloggar jag känner till. Jag är mitt i en spännande bok. Jag försöker mobilisera kraft att hasa iväg till Buylando där både hyrfilmer och Ben & Jerry väntar. Få se om jag orkar. Jag tar sovpaus mellan tråkstunderna. Min käraste vän, datorn, har fettfläckar. Jag ska aldrig göra så mer, i alla fall inte så fort jag blir frisk.

Till barnen och deras kamrater: nåde er om det äts eller dricks. Vid datorn.
Samma råd som vanligt: gör aldrig som mamma!

Royal pour présidente!

Hon ligger inte så bra till som man jag hade hoppats, Ségolène, inför söndagens val. Men med tanke på motkandidatens framtidsvisioner för Frankrikes del, hoppas jag ändå att hon tar hem segern. Ny järnlady eller inte. Spännande valvaka!

Ségolènes blogg

Oacceptabelt.

Det här går inte. Jag har blivit sjuk igen. Redan igår svullnade halsen igen och jag kan knappt svälja. Sjuk för andra gången sedan jul och måste sjukskriva mig.
Är jag ett måndagsexemplar? Vart kan man reklamera?

Människans bästa vän.

Jag kan inte låta bli att droppa bitar av en monolog jag hörde på skärgårdsbåten häromsistens.
Det var rätt fullt vid avgång, så jag fick sitta en bit bort från resten av mitt sällskap. Men jag hade tur att hitta en fyrplatskupé med en ledig stol. Mina reskamrater makade åt sig sina ryggsäckar och log välkomnande. Grannarna bakom hade, enligt mitt förmenande, inte samma tur. Fastän jag satt med ryggen till kände jag på lukten att en pudel var i antågande. Medföljande pratglad matte. Och då menar jag pratglad. Kan jag ta platsen längst in? löd inledningsrepliken och det gick ju bra. Sedan var hon igång. Malde på om hur hunden normalt brukade få egen fåtölj, eftersom hon vanligen reste utanför turisttiderna, som hon sa. Och det var glesare med folk då. Nu fick hon ju sitta med hunden i knäet och det var både svettigt och trångt och besvärligt och går det bra att han har tassen på ditt ben? Herrn som satt bredvid nickade så där ansträngt artigt som man gör, innan man har hunnit fatta beslut om hur militant man tänker vara beträffande umgängesdisciplinen med halvgalna tanter på en överlastad båt. Förmodligen ångrade den herrn att han inte tryckte upp dam och hund mot rutan redan från början. Som en markering.

Jag försökte låta bli att lyssna, och koncentrerade mig på min bok i stället, medan tanten tuggade vidare bakom min rygg. Men plötsligt kunde jag inte undgå följande repliker. Sitt still bara så gör han ingenting. Det är bara att han är lite nervös inför resan. Jag trodde först att hon försökte göra sig lustig men medpassagerarna såg inte särskilt roade ut. I stället fick de finna sig i att pudeln började morra. Ja han morrar lite när han är trängd men bara ni inte gör några hastiga rörelser så GÖR han ingenting.
Stackars skärgårdsresenärer! De som precis skulle plocka upp sina mackor och termosar och ha det lite helgmysigt. Nu fick de sitta stilla och le stelt mot en illaluktande, oberäknelig pudel som helt saknade charm och dessutom morrade.
Jag vet inte hur det hela avlöpte. En stol blev ledig hos mina vänner och jag skyndade genast dit.

GRATTIS!

Säger jag till min gulliga, snälla och vackra mamma som fyller år idag.




Och som typiskt nog inte finns med på särskilt många foton, eftersom hon liksom de flesta mammor alltid varit den som stått bakom kameran.

Puss mor!

Första maj-promenad

Storstadspuls

Det finns två saker som är rena fakta.
Ett: Jag bor i en av de vackraste städer som finns.
Två: Jag rusar genom tillvaron utan att se.
Vänner från annorstädes kan fråga: Vad är det där för vackert hus? Eller: Hur länge går Rauschenberg på Moderna? Eller: Är det här Upplandsgatan? Eller: Har kastanjerna börjat blomma i Stockholm? Och ja säger, VA? Vet inte, har inte tänkt på, har inte sett.
Mitt nya löfte till mig själv är att ändra på det. Sakta ner och öppna ögonen.
Då kan man se allt det här. I stort sett i mitt eget kvarter.