Talkshow

K. G. Bergström ska få ett eget teveprogram. K.G. here I come. Jag lovar at bänka mig.

Jag har en helikopter...

....precis ovanför huset. Den bullrar och ryttlar. Länge. Jag hör inte vad agenterna säger i MI one, som så lägligt sänds på teven och ska hjälpa till att hålla söndagsångesten stången. Jag är på väg mot det sommaröppna fönstret för att hötta med näven, vad ska man göra, då jag ser helikoptern och ballongen och det ser ut som om de ska krocka. Det gör de inte. Men ballongen, den går visst ner i skorstenen.

Tvättstugerutiner

Jag måste ju tvätta fastän jag mötte RÅTTAN. Nu går det till så här: Jag väljer skor med omsorg innan jag går ner i källaren. Jag tar ett par grova med hårda sulor som smäller hårt mot golvet när man går. Jag sparkar hårt, tre gånger eller mer på dörren ner till källaren. Öppnar och kikar ner i källartrappan. Tänder lyset. Är det fritt klampar jag nerför trappan. Slår med nyckelknippan i ledstången så att det ekar i huset. På nedersta trappsteget kikar jag runt hörnet för att kolla att det är fritt. Är det det, då skyndar jag fram till tvättstugedörren. Sparkar några gånger på järndörren. Bang, bang. Öppnar och kikar in. Jag böjer mig ner och kollar under tvättmaskinerna. Det är svårt att se. Massor av rör och slangar. Kollar alla hörn. När jag bedömer det som fritt fram går jag in i rummet. Snabbslänger in tvätten i maskinerna, trycker på knappen och springer upp till lägenheten igen. Samma ritual när tvätten är klar. Klamp, klonk, spark och skrammel. Innan jag törs använda tumlaren fattar jag tag i en tvättkorg och rullar iväg den med maximal kraft mot torkskåpet. Tjong! Jag inbillar mig att om råttan trycker därunder blir den rädd och springer fram. Då kan jag retirera med full karutta uppför trappan. Mangeln och torkskåpet vågar jag inte använda, jag måste ha ryggen fri så att fienden inte kan smyga upp bakifrån.
Så här långt har min strategiska, militäriskt noggrant planerade tvättrutin fungerat. Och grannarna, stackars dom, de undrar väl vad det är för jätteråtta som härjar och lever rövare i deras tvättstuga.

Sjung om studentens lyckliga dar.....

....låtom oss fröjdas i ungdomens våååår!
Så är det över. Firandet, champagnen, studenten. Trevligt och lyckat blev det. Studentskan hade den heldag hon förtjänade. Vi medfirare skålade lite mer stillsamt och betraktade. Och kramades.

Bilderna får tala för sig. En sån här dag tror jag att de gör det.

Tack alla som var med oss och strålade ikapp med solen!

04ESMU. Musikklassens banderoll.

Skolgårdsmingel före utspring.

Släkt och underbar kompis.

Teaterstudenter!

Lite vemodigt

Den här veckan är jag ledig från jobbet. Sista ungen ut ska ta studenten i morgon. Det ska inte bli någon jättemottagning, utifrån studentskans önskan. Men någon liten tillställning får det ändå bli och lite pyssel innan blir det alltid. Några tomater ska inköpas, lite blommor, kort, klänningar och citroner till kakorna. Jag har varit en trägen kund på Daglivs de senaste dagarna. Igår när jag stod i kassan stod en liten dam efter mig. Hon registrerade stillsamt mina inköp. Tre kilo potatis, knippen av basilika, mynta och persilja. Oliver i storburk, turkisk youghurt, ett tjog ägg, ett kilo citroner. Och lite annat. Själv hade hon en kartong jordgubbar och en snipa gräddfil. Det for förbi i min hjärna att sådär kanske jag också står om några år. En liter jordgubbar. Inget mer. Storpackens tid kommer att vara förbi. Balar av toapapper, shampoflaskor som det aldrig finns nog av i skåpen, mjölk och fil, mjölk och fil. Inget av det där kommer att behövas. Ungarna flyger ur boet. Håret slänger, lätta fötter springer iväg.
Ny fas i livet. Lite sorgligt är det allt. Men också härligt.
Den ljusnande framtid är vår.
Nu har jag inte tid att skriva mer. Daglivs väntar.

Förföljd

Jag tror att min råttfobi förföljer mig. Ikväll när jag i godan ro stod och sorterade tvätt i tvättstugan pilade en bamseråtta förbi över golvet. Satt och tryckte under tvättmaskinen och stack och gömde sig under torkskåpet. Nu är all min tvätt kvar i tvättstugan. Blöt som torr. Jag vågar INTE hämta den.
HJÄLP!!!

Behagsjuka damen

Oj. Jag har gjort något för mig väldigt ovanligt. Nämligen nätdejtat. Hittade en, fick jag för mig, trivsam man att konversera med. En fransos, yes minsann. Det kom så långt att vi skickade foton till varandra. Vem vill köpa grisen i säcken? Hans bilder kom aldrig fram men det gjorde mina. Sedan hörde han aldrig av sig mer. Efteråt kom jag på att jag kanske borde ha retuscherat bilden.
What a beginner!

Gamla mammor

Jag läser tidningarna väldigt oregelbundet. Eller regelbundet men på mitt eget vis. På lördagarna läser jag alla som jag inte hunnit med i arbetsveckan. Det är rätt många delar det. Därför är jag i allmänhet rätt efter. Nu har jag läst alla artiklar i DNs serie om gamla förstagångsföräldrar. Eftersom jag är en velpotta när det gäller att ha bestämda åsikter i olika frågor så säger jag som jag brukar: men folk får väl göra som de vill. Vill man skaffa barn tidigt och det känns bra så gör det. Vill man vänta till fyrtitre så gör det. Rätt många vill inte ha barn. Okej, alla måste få göra som de vill. Det jag blir aningen brydd över är anledningarna till att man väntar länge med att skaffa barn (om man nu överhuvudtaget vill ha några vill säga.) Jag fattar om man vill utbilda sig och se till att man har tak över huvudet. Och kanske inte vara femton. Men det här ospecade pratet om att man ska GÖRA SAKER FÖRST. Man ska resa, mogna, ha skoj, göra karriär och..ja typ allt annat också. Först. Jaha, det låter väl bra. Men vad ska man göra sen då? När barnen har kommit? Om inte arbeta, ha semester (troligen resa omkring en del), ha skoj får man hoppas, äta, umgås... När det låter som det är själva livet som ligger i vägen för att skaffa barn, då måste jag försynt undra: om inte barnen ingår i livet, vart hör de då hemma. Jag kan i efterhand tänka på det lämpliga i att göra som vi gjorde, mitt ex och jag, när vi (en god stund innan vi fyllt trettio) tryckte in barnen i volvon eller tågkupén och brakade ner till kontinenten utan vare sig livsvisdom eller ordentligt kapital på fickan. Kanske kan det ses som oansvarigt och brist på mognad. Ibland sov vi i bilen flera nätter i sträck, ibland fick barnen ingen mat förrän mitt i natten och då kunde det vara inplastad automatkorv från någon nattöppen mack på en motorled.

Men nu. Nu kan vi skratta halvt ihjäl oss åt de där minnena. Kommer ni ihåg när vi gick bort oss i Milano? ..eller gubben som bjöd på sitt hemgjorda mandelvin? ...eller gristransporten som välte? ...eller madamen med de korta kjolarna och den goda kaninragun? ..eller när mormor fick rycka ut när skäggiga damen skrämde Cocos från vettet.

Och det är ju inte bara resorna... Att ha en varm liten unge i famnen är väl lika underbart oavsett om man är tjugo, fyrtio eller hundra. Att få höra: Jag tycker om dina varma öron, det är väl ingen mogenhetssgräns på sånt. Bra och dåliga föräldrar finns i alla åldrar, och för- och nackdelarna har vi hört till förbannelse. Det finns alltid ett å ena sidan och ett å andra sidan. Men om man tror att man kan vänta in någon optimal fas i livet, där inget annat än föräldraskapet har sitt utrymme, då kan det nog bli svårt....

Sprutor och celluliter

Jag tänkte försöka få bort lite celluliter på rumpan så här i försommarsolens vassa sken. Det hade jag tänkt göra genom att inte äta så mycket kakor och dricka mindre rödvin. Men idag sprack det. Maria och jag skulle ta TBE-spruta på arbetsrelaterad vårdinrättning och var skitnervösa. Vi gick och fnittrade och intalade oss att det verkligen inte var någon fara, nuförtiden är sprutorna nada, annat var det förr när de var vässade i spetsen för att kunna köras in i köttet. Liza hade just sagt att det var ingenting att tala om, klart på ett ögonblick och känns knappt och vi sa att nej svimmar, det gör vi nog inte, men lite handsvett är väl helt normalt. Så fnittrade vi vidare och gjorde vårt bästa för att trigga varandras nerver maximalt.

I dörren stoppades vi av en sköterska med fantastisk frisyr. Fiasko totalt, antiklimax som Maria säger, för vaccinet var slut, men det hörde väl inte vi eftersom vi var så speedade så vi stod bara kvar och tittade på hennes flammande hår och tänkte liksom inte på att gå därifrån. Efter höjt röstläge och hänvisning till tidsbeställning och alternativa vårdinrättningar fattade vi att vi inte var välkomna just idag så vi lomade iväg.

Och nu kommer jag till cellulitbekämpningen. Eftersom det var så synd om oss måste vi ta fikapaus i köpcentret. Eftersom vi kände oss försvagade på ett sätt som man bara kan göra när man bevistat en vårdcentral, valde vi ur cafésortimentets stabilare utbud. Nöttoppar, gräddglass och stora latte. Sen kunde vi sätta oss på tunnelbanan igen utan yrsel. Jag jobbade duktigt ett par timmar, åkte hem och tog ett glas rött till pastan. Upplägget för bantning just idag hade ju ändå havererat.

Att snava på målsnöret

Ibland hjälper det inte att man nästan jobbar ihjäl sig. Studenskan har svårt för matte. Hon har gått på extralektioner i Matte B och bestämt sig för att inte ge upp. Hon har fått väldigt bra hjälp av sina lärare. Kämpat på i delkurs efter delkurs. Fått göra om och klarat sig till slut, fått göra om och klarat sig till slut. Sista delmomentet var i torsdags. Fyra rätt av sex. Idag skulle hon göra om de två sista frågorna. Och kuggade. Och får IG i hela kursen. Hela Matte B. Kan inte tillgodogöra sig de block som hon kämpat så för. Betygen ska sättas, no further discussion. The point of no return definitely passed.
Djävligt surt.

Blank i hjärnan

Jag klickar på Redigera inlägg. Jag stirrar på några opublicerade kryptiska rader utan rubrik. Jag stänger. Klickar på Visa blogg. Där har det inte hänt så mycket sen sist. Jag kollar statistiken. Rätt dött där med. Inga kommentarer. Mitt liv är helt innehållslöst. Det finns ingenting att skriva om det. Någon nyhetskommentator har jag aldrig varit. Att plötsligt börja skriva om SAS nu, känns lite overkill. Kollar runt lite på bloggarna, men den fantasi som sprudlar där gör mig bara deprimerad. Jag tror jag går och lägger mig. Tomorrow is another day.

La vie en rose

I morse vaknade jag till en syn av vackra blommor.

Hibiskusen i fönstret.

De för mig namnlösa rosa träden utanför mitt köksfönster.

My darling Ankie...

..ringde i går kväll och bjöd mig på Dramaten.

Helt fantastiskt att ha dig som vän my love. Och en helt bedårande föreställning som jag helt plötsligt bara befann mig på, tack vare dig.

När Indras dotter kommer ner på jorden för att undersöka hur människorna har det, då kan man antingen tycka att teater är obegriplig eller så kan man få tillfälle att svepas med av drömmarna, upplevelserna och livsgåtorna. Gårdagens föreställning var verkligen ett drömspel. Mats Ek; love you. Rebecka Hemse: kalasbra. Johan Holmberg: wow. Jonas Malmsjö: ja ni vet... Och så alla de andra också jätteduktiga.

Gå och se den!

2.0

Några dagars konferensande om webb 2.0 har gjort att jag varit bloggborta ett tag.
När jag läser igenom anteckningar efter konferenser och kurser, brukar de ofta vara ganska kryptiska. I skrivandets stund kan formuleringarna verka glasklara, till och med briljanta. Efteråt helt obegripliga. Eller poetiskt vackra.
Som till exempel dagens notering: vikt åt orden, rymden högre än stjärnhimlen
Snyggt va? Ämnet var automatisk indexering.

Ännu ett majbarn!

Grattis till min goa, snälla och roliga lillebror som fyller år idag.

Hipp hipp hurra!!!

Loppis i bättre kretsar

När man är hemma dagtid kan man upptäcka delar av världen som man annars missar. Jag tänker på de egendomliga teveprogrammen som går på eftermiddagarna. Igår när jag bäddade ner mig och knäppte på var det ett program om vanlisar som skulle tävla om att få bli en Hilton. En skock yngre amerikaner av blandade yrkes- och samhällskategorier skulle anordna någon sorts välgörenhetsbazar av familjen Hiltons gamla kläder och prylar i familjens trädgård. Syrrorna och Matriarken (dvs morsan Hilton) höll i trådarna. Det gick väl så där. De inblandade började ganska omgående att slåss. Några började grina av hänryckning när Paris och Nicky klev ur sin limo, och sedan fick de inte så mycket gjort. Tjejerna provade mest systrarnas avlagda blåsor. Fastän en var för tjock så hon fick ha sin vanliga luvtröja och hood-pjuck och ville inte följa med när de andra skulle åka iväg i limon och marknadsföra basaren. Jag tyckte mig ana att mamma Hilton såg lite småpressad ut när deltagarna blev i ystraste laget på ett hästpoloevenemang och inte riktigt förde sig som det kanske var menat. (De sparkade omkring hästbajs på planen och höll på att garva ihjäl sig.) Inför försäljningen skulle en auktionsutropare från Christies drilla ungdomarna så att föremålen såldes på korrekt sätt. Han fick oavbrutet påminna dem om det mindre lämpliga i att säga fuck och fucking hela tiden.

Det fantastiska och förfärligt sorgliga var att alla på fullaste allvar trodde att de hade passerat nålsögat till ett liv bland (den amerikanska) noblessen. I belong here! Jaha du lilla vän, vi får väl se. Och frågan kvarstår väl vem som vinner respektive förlorar: den som om ett par veckor får åka tillbaka till snabbköpet/hamburgerbaren/städfirman eller den som blir en Hilton. Vem sa att såpan är på väg ut? (Eller det kanske bara jag som är ovan. Normalt jobbar jag dagtid.)

Bloggen som lever sitt eget liv

Plötsligt syns inte kommentarsfunktionen i mina inlägg. Och jag har inte ändrat någon inställning. Tror jag. Konstigt.

Jag har svalt...

..en taggtråd. Och det är inte skönt ska jag be att få tala om. Men nu ska jag inte gå till doktorn och sitta där och skämmas på akuten igen. Och få veta att jag pjoskar mig för det ÄR ju ingenting. Jag ska låta taggtråden läka ut av sig själv. Kanske att jag hostar upp den i någon aptitlig form och bums blir frisk igen. Det känns just nu som ett tänkbart rehabiliteringsalternativ. Förbannat segt var det att vara så här långkrasslig. Och jag som inte är särskilt van att ligga hemma i sängen, jag åbäkar mig något förfärligt.

Under tiden som jag sitter och tycker synd om mig själv och låter alvedonena verka, läser jag kontaktannonserna. Det är väldigt intressant och bildande. Man får liksom veta hur man bör vara som KVINNA.




Nämligen:

Yngre, thailändska (alternativt yngre thailändska), snäll, seriös, mörk, intresserad av jakt och fiske, rar, mogen, kramgo, rökfri, smal, passionerad, ärlig, frigjord, sensuell, äventyrslysten och intelligent.

Jag är ju rökfri och åtminstone partiellt intelligent, men annars är det nog rätt kört. Särskilt rar är jag inte och inte ung eller äventyrslysten heller.

Om jag hade varit lite högre scorad enligt ovan hade jag å andra sidan kunnat välja på drösvis av skötsamma, ungdomliga, barnkära, jordnära, humoristiska medelålders män som promenerar, åker långfärdsskridskor, promenerar, gymmar, promenerar, går på konserter och teater, promenerar, går på bio, lagar mat och njuter av goda viner.

Nu måste jag ändå undra: var finns de här männen? I teater- och biosalongerna, där sitter det faktiskt mest tanter à la jag själv. På promenaderna ser man mest par och unga familjer. Skridskoisarna har jag inte undersökt. Kanske ångar de fram där. Drömprinsarna. Men dit tar inte jag mig i första svängen.

Alltså, conclusion.
Finnes:
Bitchig, småfeg, lönnfet femtiettåring. Missunnsam i smyg. Kan fatta humör men inte alltid fatta humor. Trött på kvällarna och på morgnarna. Tycker inte om att laga mat men äter gärna. Inte så uppriktig som det kan verka.

Sökes: Yngre, bättre bemedlad man. Spänstig och med humor. Välutbildad, helst doktor el. likn.
(Som kan skriva ut mer antibiotika.)
Svar till En som fortfarande hoppas

Plats på scen

Kommer du ihåg alla Annette Hs nasala skrik:

"Attitiyd, attityd. Du har för lite attityd!"

Det var faktiskt inte sant när du var tolv. Att du saknade attityd på scen.

Och knappast nu heller.

Bloggtystnad

Jag har inte glömt bort bloggen. Bara haft så mycket att stå i. Varför är det så här varenda vår? Man tror att man ska hinna njuta lite och gå och yra under de knoppande träden. Men inte då. Man bara jobbar och jobbar och jobbar. Snart kommer det i alla fall lite bilder från Cocos alla konserter.

Underbara ungar!

Jag har de bästa barnen.
Sen sist har Lull klappat om mig när jag blev sjuk igen, och måste kolla halsen. Igen. Tröst, tröst. Lugn lilla mamma, jag hänger med till akuten. Och så sitter han där min hjälte, timme ut och timme in, medan den ena blodiga slagskämpen efter den andra raglar in på akutintaget. Och bara är snäll.

Ros har också snällpratat och fikat. Och så har hon gett goda råd om hur jag ska pensionsspara. Det behövs. Jag har varit inne på minpension.se och det är ingenting jag rekommenderar som söndagsnöje för medelinkomsttagare med hemmaår för barnapyssel. Om man inte känner för att trigga upp sig för lite slagsmål vill säga. Garanterad adrenalinkick kan göra att man går och ger någon en snyting.

Och så Cocos då. Som sjunger och sjunger. Berikar oss med avslutningskonserter på löpande band och utstrålar studentens evigt ljuvliga utsaga om att hålla den ljusnande framtiden i sin hand.

Puss till er!

Min egen lilla brud

Jag var en sväng på stan med Ros idag. Vi fikade och babblade och hade så där genomgott. Sedan tittade vi på ring. Gudomligt vacker förstås. Och sedan skulle Ros hämta klänningen. Bröllpsklänningen!
Min bebis ska gifta sig. Hur gick det till? Vi gick till klänningsaffären och den ljuvligaste tänkbara i rosa siden och tyll plockades fram. När hon provade och stod där framför spegeln fick jag hålla hårt i handväskan för att inte börja lipa. HUR ska det då inte bli bli på bröllopet, om morsan bölar redan i klänningsbutiken ett halvår innan.

Ornitologen

Jag sitter och har det så mysigt i min lya och skriver och tänker. Fönstret är öppet och det är så där efter vårregnet-svalt och faktiskt att det luktar gott även om det är mitt i stan. Fåglarna kvittrar. Koltrasten. Bofinken. Men så brölar det till och de andra fåglarna tystnar. Tjoho, tjoho ekar det mellan husen. Jag är verkligen ingen fågelkännare men vad är det där för fågel? Och hur desperat kan man låta? Tjoho, tjoho. Här sitter jag på grenen och väntar. Det låter som en jättefågel. En häger kanske, hur kvittrar de? Ja, ja jag vet nog vad våren kan ställa till med, men lite anständighet i raggningsmanéren om jag får be. Det är städade kvarter det här.
Vad farao är det för fågel?

Historiska ting

Härom dagen läste/hörde jag någonstans att Historiska muséet uppmanar folk att lämna in föremål som kan tänkas vara värdefulla för framtida arkeologiska utgrävningar. Föremål att grävas ned på museigården. Så att människorna om några tusen år kan fundera över vad vi var för ena. Sjäv skulle jag bra gärna vilja vara med när framtidens stockholmare hittar

engångskoder från Nordea
stringtrosor
toalettbortar
äggskivare

tehuvor
papiljotter
CD-skivor
modehusväskor

Vilka intressanta huvudbonader. Kanske de säger. Och det här måste vara sällskapsspel, så många slumpmässiga tecken, de var nog riktigt smarta de där 2000-talarna.
Men papiljotterna. Dem kommer de nog inte att förstå sig på.
Vem gör det.

Lika som bär

Från sjuksängen har jag tittat på ett ansenligt antal Hollywood-filmer av varierande kvalitet.
Det slår mig hur lika varandra många skådespelerskor är. Utmärkta i sitt gebit, inte tu tal om annat. Ingen skugga över professionen, men väldigt lika till utseendet.
En hör förstås inte dit, enligt god Magnus,-Brasse- och Eva-sed.




Själv gjorde jag testet som jag hittade hos Johnnys underbara blogg. Där kan man se vilken kändis man själv är mest look alike.

Jag var till 83% lik Philip Seymor Hoffman.



Tja, kanske det. Inte Ashley Judd som jag gick och smyghoppades på men å andra sidan inte the Jaws heller, vilket hade kunnat vara rimligt, med de tänderna.

Lägesrapport den sjunde maj

Penicillin. (Tack gode gud för den medicinska vetenskapens frammarscher!)
Resterna av den halvätna pizzan från i fredags.
Alvedon.
Fishermans friends.
Inte så god lukt i lägenheten längre.
Koppar och glas överallt med fasttorkat skrovel av te, mjölk och medicinrester.
Längt efter Cocos som för tredje dagen i rad får komma hem och diska, handla och byta hyrfilmer på videoaffärn.
Längt efter jobbet. (jajamensan!)
Som jag snart kommer tillbaka till tack vare penicillinet.

Förbjudet beteende

Nu gör jag det som jag förbjudit mina barn att göra. Äter med kladdiga fingrar vid datorn. En förmildrande omständighet är att jag är SJUK. Halsont av den graden att det är riktigt synd om mig.
Halväten, rätt oaptitlig pizza på soffbordet. Som jag skär små tårtbitar av och gluffar vid datorn. Vin som är för tröstens skull och grönt te för hälsans skull. Som står och kallnar.



Jag har lusläst alla bloggar jag känner till. Jag är mitt i en spännande bok. Jag försöker mobilisera kraft att hasa iväg till Buylando där både hyrfilmer och Ben & Jerry väntar. Få se om jag orkar. Jag tar sovpaus mellan tråkstunderna. Min käraste vän, datorn, har fettfläckar. Jag ska aldrig göra så mer, i alla fall inte så fort jag blir frisk.

Till barnen och deras kamrater: nåde er om det äts eller dricks. Vid datorn.
Samma råd som vanligt: gör aldrig som mamma!

Royal pour présidente!

Hon ligger inte så bra till som man jag hade hoppats, Ségolène, inför söndagens val. Men med tanke på motkandidatens framtidsvisioner för Frankrikes del, hoppas jag ändå att hon tar hem segern. Ny järnlady eller inte. Spännande valvaka!

Ségolènes blogg

Oacceptabelt.

Det här går inte. Jag har blivit sjuk igen. Redan igår svullnade halsen igen och jag kan knappt svälja. Sjuk för andra gången sedan jul och måste sjukskriva mig.
Är jag ett måndagsexemplar? Vart kan man reklamera?

Människans bästa vän.

Jag kan inte låta bli att droppa bitar av en monolog jag hörde på skärgårdsbåten häromsistens.
Det var rätt fullt vid avgång, så jag fick sitta en bit bort från resten av mitt sällskap. Men jag hade tur att hitta en fyrplatskupé med en ledig stol. Mina reskamrater makade åt sig sina ryggsäckar och log välkomnande. Grannarna bakom hade, enligt mitt förmenande, inte samma tur. Fastän jag satt med ryggen till kände jag på lukten att en pudel var i antågande. Medföljande pratglad matte. Och då menar jag pratglad. Kan jag ta platsen längst in? löd inledningsrepliken och det gick ju bra. Sedan var hon igång. Malde på om hur hunden normalt brukade få egen fåtölj, eftersom hon vanligen reste utanför turisttiderna, som hon sa. Och det var glesare med folk då. Nu fick hon ju sitta med hunden i knäet och det var både svettigt och trångt och besvärligt och går det bra att han har tassen på ditt ben? Herrn som satt bredvid nickade så där ansträngt artigt som man gör, innan man har hunnit fatta beslut om hur militant man tänker vara beträffande umgängesdisciplinen med halvgalna tanter på en överlastad båt. Förmodligen ångrade den herrn att han inte tryckte upp dam och hund mot rutan redan från början. Som en markering.

Jag försökte låta bli att lyssna, och koncentrerade mig på min bok i stället, medan tanten tuggade vidare bakom min rygg. Men plötsligt kunde jag inte undgå följande repliker. Sitt still bara så gör han ingenting. Det är bara att han är lite nervös inför resan. Jag trodde först att hon försökte göra sig lustig men medpassagerarna såg inte särskilt roade ut. I stället fick de finna sig i att pudeln började morra. Ja han morrar lite när han är trängd men bara ni inte gör några hastiga rörelser så GÖR han ingenting.
Stackars skärgårdsresenärer! De som precis skulle plocka upp sina mackor och termosar och ha det lite helgmysigt. Nu fick de sitta stilla och le stelt mot en illaluktande, oberäknelig pudel som helt saknade charm och dessutom morrade.
Jag vet inte hur det hela avlöpte. En stol blev ledig hos mina vänner och jag skyndade genast dit.

GRATTIS!

Säger jag till min gulliga, snälla och vackra mamma som fyller år idag.




Och som typiskt nog inte finns med på särskilt många foton, eftersom hon liksom de flesta mammor alltid varit den som stått bakom kameran.

Puss mor!

Första maj-promenad

Storstadspuls

Det finns två saker som är rena fakta.
Ett: Jag bor i en av de vackraste städer som finns.
Två: Jag rusar genom tillvaron utan att se.
Vänner från annorstädes kan fråga: Vad är det där för vackert hus? Eller: Hur länge går Rauschenberg på Moderna? Eller: Är det här Upplandsgatan? Eller: Har kastanjerna börjat blomma i Stockholm? Och ja säger, VA? Vet inte, har inte tänkt på, har inte sett.
Mitt nya löfte till mig själv är att ändra på det. Sakta ner och öppna ögonen.
Då kan man se allt det här. I stort sett i mitt eget kvarter.

Skitjobb på Strandvägen

Cocos ska ta studenten och det kommer att gå åt pengar. Hon ska ha studenthatt och klänningar och betala baler och sedan ska hon dra till Hultsfred och Grekland. Inte så studentrelaterat det där med Hultsfred och Grekland kanske, men definitivt ekonomirelaterat.
Så hon står där på Nybroplan och säljer godisremmar. Timme ut och timme in varje ledig helg. Men nu är det nog slut på lakritsremförsäljningen för hennes del. Hon blev nämligen sjuk, Cocos, idag. Valborg och allt och hon skulle få 68 öre i timmen (kanske att det är något högre) i stället för 37 öre (kanske att det är något högre) som vanliga söndagar, så det kändes bra gruvsamt. Hon ringde förstås och anmälde sig. Feber, sjuk, kan inte komma.



Remtanten blev visst helvild. Du får fixa vikarie själv! Hade hon tydligen gastat. Och fattar du inte att jag förlorar tusentals kronor på att du inte kommer. Du får komma hit ändå, så sjuk är du väl inte. Nu kan man tro att jag hittar på, men enligt dottern var det precis så där hon skrek i luren. Vilken talang till arbetsgivare! När man hittat någon som vill jobba sex timmar i sträck utan kiss- eller matrast. När avsaknaden av timrapporter och skriftliga överenskommelser är påfallande. Tja, jag kan tycka att det då kan vara läge att hålla sig med en något mjukare framtoning. Den remflickan kommer inte tillbaka, men en erfarenhet har hon med sig. Att ett skitjobb alltid är ett skitjobb och att skit ska man inte ta.

Alternativt Valborgsfirande

Annie och jag tänkte ha en tjejkväll på Valborg. Bjuda in lite andra singeldamer, se på brasa, äta gott, kanske gå på dans.
Men så började vi gruva oss. Ska vi va i stan eller på landet? Ska vi gå på brasa eller skita i det? Ska vi ha festkläder eller mysbrallor? Känner vi oss inte lite slitna för att gå ut och dansa?
Vi kanske inte ska göra någonting...

Så fort det var uttalat blev det bestämt.
Ingenting! Vi gör ingenting, vi tänker inte ens umgås.
Wonderful. Vi jobbar klart och så går vi och köper lite gotta, var och en på varsitt håll. Och kryper in i våra pörten och har det så bra, så bra.

Att vara en halvgammal, småexcentrisk tant och totalt strunta i alla traditioner. Och njuta hämningslöst av ensamheten bakom gardinerna.
Jag antar att det är det som är rikedom. Att veta att de man gillar och vill ha finns kvar.
Fast just ikväll bakom sina egna neddragna gardiner.

Livsnjutare på utflykt

Jag fattar inte att jag inte åker till skärgården oftare!

Helgens lördagtillsöndagtur är riktigt lyckad. Sprödaste våren som får oss att säga Åh vad vackert! Åh vad skönt! Åh vad vackert! en gång i minuten.

Bästisar. Ungar i olika åldrar. Massor med sol och skärgårdskrog med lyxmat, drinkar och live-band. Ganska mycket småkryp som vi inte får in i sängarna, tack och lov. Grabbgäng som kan vara samma hockeyplayers som sist, brölar klockan fyra på natten och gör det i rummet mellan småbarnsfamiljerna.

Kaffe i termos.

Kroppkakor.

Jättebleka ben.

Blåsippor!

Det här gör vi om hörni.

Google, google....

..what´s happening? Hela min Personliga sida med alla mina länkar, dokument, bokmärken, flöden och öden. Puts väck. Kaputt, ajöss, BORTA! Hjälp, jag är tydligen google-beroende. Jag kommer inte ens ihåg vilka adresser som var inlagda. Än mindre mina anteckningar om vad jag ska handla till middag.

Berätta vad som hänt? Vem av google-arkivarierna tryckte på Yes-knappen på frågan Vill du spara dina ändringar? För det vet jag av erfarenhet att det är inte så bra.
Men P säger lugnt att i morgon är det nog ordnat. Då har du dina filer igen ska du se. Jag litar på honom. Och jag lägger härmed mitt cyberliv i experternas händer. De brukar fixa det mesta. ADB-gänget.

Den arabiske vännen

Det här med att skriva, det får alla möjliga effekter. Minnen flyter upp till ytan och människor man nästan glömt kommer fram ur skuggorna. Så är det med Omar, min arabiske vän från förr. Mina tankar har förflyttats till Libanon många gånger under åren som gått. Jag lärde känna honom i Frankrike när vi båda var helt unga. Jag från Sverige och han från Beirut. Så olika uppväxter, så många tankar. En del helt olika, andra i samma spår. Omar var alltid glad. Nästan. Det var sällan trist när han var med.





Vi läste tillsammans på universitetet och gjorde utflykter som hade inslag av de barnsligaste tänkbara upptåg. Hjälp vad vi fnissade. Han hade någon sorts Emil i Lönneberga-charm som i och för sig nästan tog kål på omgivningen i dåtidens rätt konservativa Frankrike. Men det struntade väl vi i.


En gång släppte han ut hyresvärdinnans kakadua i lägenheten på prov. Quelle tragedie pour ce petit oiseau d´être emprisonné dans cette cage. Sa Omar och öppnade burdörren. Fågeln skrek och flaxade ochvi höll på att bli ihjälbitna, så klart, innan fågeln var infångad. Madamen var furieuse och Omar fick inte hälsa på mer. Så flyttade jag hem till Sverige och Omar for tillbaka till Beirut. Vi skulle alltid skriva, vi skulle förbli vänner.

Och så blev det. Ända tills kriget kom.
Breven från min vän slutade komma. Nu är han borta.

Storstadfolk på grönbete

Vi ska åka till Skärgården några stycken i helgen. Wow så kul! Men hur gör man? Ska vi bo i stuga eller på hotell? Hur ska man packa?
Kom-ihåg-Lista:

• Gympaskor eller gummistövlar eller både och. (Sandaler???)
• Ingen regnjacka för den glömde jag på Färöarna 2004. (Paraply och camping, vanligare än man tror.)
• Kastruller. Eller kanske inte. Inte om vi ska bo på hotell. Eller vandrarhem.
• Kartongvin!
• Mobil. Är det täckning på alla öar? Hur stor är Blidö? Huvudskär? Men där fanns det visst ingen elektricitet. Så det går inte.
• Hur gungiga är waxholmsbåtarna? Sjösjukepiller??
• Kontanter. Man vet aldrig.
• Brännbollsträ (vem har?)
• Flintastek. Tydligen ett måste i skärgården. Återkommer hela tiden i vår planering.
• Småsten. Att kasta macka med. Barnen tycker det är kul (tror jag.)
• Barnen. Ska definitivt med. För det tycker jag är kul.

Vilken skitdag!

Jag har mått illa hela dagen. Och då är det inte så med mig att jag tänker: åhå, jag mår illa. Jag tar det lugnt, läser en bok, lyssnar på musik, bäddar ner mig och tillåter lite slömys. Nej jag oroar mig. Jag mår illa, alltså är det C-sjukdomen! Som äter mig inifrån. Jag ska åka till skärgården med goda vänner nästa helg och njuta av våren. Men jag är nästan i svagaste laget att slå mig fram på nätet och stava till Arholma. Det ser i alla fall trevligt ut på Arholma. Undrar om jag kan åka med eller om jag redan är intagen då, nästa lördag. Barnen har varit här men de gick igen. Mitt sällskap var kanske inte av det muntrare slaget. Nu har jag ätit lite korv och spagetti och känner mig lite piggare. Ett halvt glas rött också. Och en chokladbit. Men roligt är det inte. Jag kanske ska googla på magsmärtor? Nej förresten. Diffusa magsymtom + google + söndagkväll + genuin hypokondriker. Förmodligen en urusel kombination. Vad går det på teven? Dokumentär om benmärgscancer.
Topp!

Hjalmar

Ska man nu nödvändigtvis läsa om sina gamla Hjalmar Söderberg-romaner är våren en lämplig tidpunkt. Har jag märkt. Att sitta på en bänk i en stockholmspark och känna vinddraget av flanörerna. Och märkvärdigt nog intill pinsamhet känna igen sig.
Bilden lånad

Och hela kvällen, timmar igenom, hade han drivit omkring överallt på måfå, i hopp att träffa henne igen... (...)

Men Lydia såg han inte...

Det är underligt att jag aldrig ser henne, tänkte han. All den tid jag har ledig driver jag ju omkring på alla de gator och vägar, där jag kan tänka mig en möjlighet att träffa henne.

Han brukade verkligen nästan varje dag gå Västerlånggatan fram och tillbaka ett par tre gånger. Hon bodde på Söder och måste väl ibland ha sina vägar åt norr. Och då borde hon ju antagligen gå Västerlånggatan. Ibland försökte han också med Stora Nygatan eller Skeppsbron. Men troligtvis gick hon just då Västerlånggatan.

.Ack Arvid, Arvid! Vad du håller på. Och vad jag förstår dig. Inte för att jag ränner gata upp och gata ned i hopp och förtvivlan, men ändå. Om jag går av vid Slussen och ska stå där och vänta, då är jag så uppmärksam. Tittar bortåt Saltsjöbanan för kanske, kanske kommer han släntrande. Eller vid pendeln på Centralen. Kanske, kanske. Någon gång måste ju människan komma från jobbet. Men inte idag, och inte igår.
Nåja. Man kan alltid läsa en bok i en park. Drömma sig bort. Tro sig se.
Förvillelser.

Ut, ut, ut

Jag vill verkligen gå ut nu. Till solen och aprilsommaren.
Men igår brände solen upp min hals. Så jag måste smörja ordentligt. Nu luktar jag Greklandsstrand hela jag. Solfaktor 30.
Så nu kan jag gå ut. Med solhatt, solglasögon och bok. Kanske en filt om jag vill sitta i gräset. Eller om jag väljer ett café. Fast först kanske jag behöver göra några pannkakor så att jag inte börjar min sommarpromenad med att vara hungrig. Så det ska jag göra. Sen ska jag plocka ihop mina saker och gå ut. Om jag inte måste handla först förstås. Så det blir gjort till kvällen. Krukväxterna måste nog få lite vatten också. De ser döende ut i fönstren.
Ojdå. Nu ringer telefonen! Ska bara svara. Undrar om jag har fått några mejl. Kan lika gärna svara på dem när datorn ändå är på. Men oh vad länge sen jag kollade i det här albumet.
Lisbeth! När hördes vi senast? Henne måste jag ringa. Men inte just nu kanske.
De här gamla korten skulle vara roliga att skanna.
Nu ska jag strax gå ut!

"Har du någongång..."

Just nu är det alldeles i ropet att göra listor på bloggarna. De är jättekul att läsa och tänk vad folk är uppfinningsrika och har varit med om saker. Nerd heaven för oss listfetischister (och vi är några stycken.)
En typ av lista handlar om att man ska svara på ett antal frågor (din första bästis, din senaste biofilm, senaste fyndet och lite sånt där.) Jag kan förstås inte låta bli att tänka på vad jag själv skulle svara på de där listfrågorna.

Ett par frågor ger vissa bryderier. En är "Har du haft ett one-night-stand?" Det verkar alla ha haft. Sedan är det: "Har du blivit arresterad någon gång?" Det är inte lika vanligt.
Jag tänker så det knakar. Hur jag än funderar kommer jag inte på ett endaste.

Men så kommer vi till det där med arrestering. Nja... När jag var ung och bodde i Frankrike förekom vissa festligheter i sammanhang som så här i efterhand kan ses som en smula obskyra. Nu kanske mina barn ska hålla för öronen, men det var rökiga lokaler befolkade av slynglar med tofsar i håret som spelade elgitarr som knastrade. Efter en sådan där tillställning skulle jag ta mig hemåt till hyrrummet. Jag hade en inflammation i en led just då och det gjorde ont när jag gick. Så jag fick låna en moppe av Omar. Omar var en libanesisk, helt underbar tjugoåring med jättekrull och massor av fnitter. Han slängde Ankies och min dykinstruktör i bassängen bara på skämt en gång och fick en snyting på näsan för det. I alla fall så var han snälla killen rakt igenom och lånade som sagt ut sin moppe. Det var bara det att moppen inte var helt laglig. Inga ljuddämpare, inga papper och annan skit. Men den passade mig. Jag knattrade nöjd iväg genom natten och hörde inte polisbilen som smög upp strax bakom. Inte ens polistutet hörde jag. Men jag såg ljusblandaren när de satte på den, poliserna, och då stannade jag förstås intill kanten. Jag fick sätta mig i polisbilen och svara på frågor. Vem var jag? Hade jag något pass? Vems var mobiletten? Hade jag några papper? Förstod jag att det här alltihop jag höll på med var förbjudet???? Och förstod jag vad det var för sorts kvarter, de här, som jag åkte omkring i, alldeles ensam i natten? Jag fick sitta där i TIMMAR!

Det var jätteläskigt. Biffiga poliser i gryningen i en livsfarlig medelstor fransk industristad. Pass och papper hade jag inte med mig. Och vad Omar hette mer än Omar och var han bodde... inte en susning. Jag började grina, så klart. Poliserna fick plocka fram servetter. Jag var bara nitton och kände mig skör. De tog inte med mig till finkan, de eskorterade mig hem, så någon arrestering i äkta bemärkelse var det väl aldrig. Hyrestanten där jag och Ankie bodde fick en uppringning och jag fick en föreläsning i fransk lagstiftning.

Men engångs. Nope. Alldeles för farligt.

Nytt inlogg.

Hjälp vad konstigt det ser ut! Bara att vänja sig vid instrumetpanel och redigera i stället för dashboard och edit. Jag började trivas med de engelska termerna när jag äntligen förstod vad de betydde. (För oinvigda: alla bloggbegrepp har plötsligt översatts till svenska med vissa effekter på teckensnittet.)



Jag som bara tänkte visa en fin bild från landet. En påskbild med långt till knoppning och riktig vår. Kanske en föraning om att det blir sommar någon gång!

Bussresa. Igen.

Så var det ett bussinlägg igen. Den här gången i storstan.

I stan finns det två bussar som bitvis har samma resrutt. Buss 70 och buss 40. Men bara bitvis. De snirklar fram på olika gator, har olika slutmål. I ett kvarter åker buss 70 rakt fram medan 40 tar åt höger.

Men idag ska ni veta. Då svängde buss 70 plötsligt åt höger. Föraren körde tydligen båda turerna och befann sig i drömmerier. Fyra tonårstjejer började skrika "Stopp, stopp du åker fel!" Men chauffören, han lyssnade på radio och hörde ingenting. Han gasade på i uppförsbacken och kom upp i god marschfart.



Tjejerna satte sig igen och tittade ut genom fönstret. Kanske kände de som jag, att det här, det kunde vara en film eller en novell av Tage Danielsson (om ni minns honom, han skrev också om bussar.)

Stämningen var ovanligt avslappnad där vi gled fram i nya stadsdelar. Rätt länge. Den förinspelade hållplatsrösten spann på: "Stadsbiblioteket." Till biblioteket var det vid det här laget långt att gå. Men så tvärnitade chaffissen. Kopplade på högtalaren och berättade att han kört fel. Och här kunde han inte vända. "Ni får följa med till Vanadisplan, vi svänger i rondellen." För att inte tappa tid tryckte han gasen i botten. Resenärerna såg alltmer uppsluppna ut. Vi var på utflykt! Bussen blåste på och småbilarna väjde när vi kom farande. I hundra knyck, tror jag, gjorde vi rondellen. Det tjöt om däcken. Spiken i botten. I full galopp bar det av nedför Vanadisvägen. Höger vid Sveavägen och så kom vi till Stadsbiblioteket. På riktigt den här gången. Vi klev av, de flesta av oss. Och log lite blygt i samförstånd. I våra småtrista liv en helt vanlig vardag hade vi fått en egen, alldeles speciell stund tillsammans.

Läslusten åter

Det är otroligt vad lite påskluft kan göra för hjärnan. Jag har börjat läsa igen! Och tycker att det är kul. Det tyckte jag inte förra veckan eller veckan innan den eller veckan innan den. Inte sedan förra sommaren har det varigt roligt att läsa. Men så köpte jag en näve på pocketshopen. Fördelen med att ha haft lästräda är att man har alla lästips ogjorda. Och kan gå ut lite löst med i stort sett vad som helst. Alakoski, Lapidus, von Krusenstierna (inte Agnes då, utan Gyllenhammardottern), Khemiri och Gregorius på bara några dagar. Back on track och det känns inte så dumt. Jag kanske till och med ska ta och börja läsa tidningen igen. Hänga med lite och inte se ut som en idiot varje gång någon säger Squeeze, förmögenhetsskatt eller Chabrols senaste. Knäppa av teven, börja jogga, dejta en välartad herre, gå på vernissage, börja plocka svamp.
Men herregud! Hur nyttig är den där läsningen i själva verket? Personlighetsförändring, nej det vill vi inte vara med om. Men en liten, liten Hjalmar Söderberg kan väl knappast göra varken till eller från...och det är ju ändå bara en omläsning.